Om man kommer ihåg MeToo-rörelsen 2017 torde man kunna kalla det för en revolution. På gott och ont. En revolution skapar något nytt samtidigt som den äter sina egna barn och MeToo var inget annat än detta. Otaliga viktiga vittnesmål om sexuella övergrepp placerades högst på agendan samtidigt som rätten till ett försvar slätades över enkom för att en penisbärare var anklagad. Det var med andra ord inte säkert, men som är fallet med många revolutioner var det få som vågade protestera.

En av dem som på gott och ont, medveten betoning på både gott och ont, gick i strid mot MeToo var Svenska Akademiens tidigare ständige sekreterare Horace Engdahl. Orsaken beror på vem du frågar: Ena sidan skulle säga att det var hans vänskap med den s.k. kulturprofilen Jean Claude Arnault och den andra att han helt enkelt inte gillade ett intellektuellt klimat där alla gick mot strömmen. På ett rent personligt plan kan jag skämmas att jag tjöt med vargarna. Det kostade trots allt regissören Benny Fredriksson livet, då han anklagades för en rad övergrep som han inte hade begått. För att inte tala om journalisten Fredrik Virtanen som fick sitt liv förstört av anklagelser från en Instagramprofil där ingen kan etablera vad som verkligen hänt. Oskyldig tills motsatsen bevisas är en stående sanning inom all civiliserad juridik och i sina värsta fall var MeToo ett bevis när denna regel kastades ut genom fönstret.

Horace Engdahl har en unik förmåga att han helt enkelt inte bryr sig om han blir en offentlig spottkopp. Det är starkt och till och med berömvärt. Han går vidare i sitt liv och likt Strindberg kan han hämnas genom sina böcker. Men långsint är han inte utan snarare tvärt om. Vad som retar gallfeber på hans kritiker handlar troligtvis om att han tycker att vardagslivet är alldeles för trevligt: ”Det ska va gött och leva, annars kan det kvitta”, som Galenskaparna sjunger, kan synas apart när det gäller just Horace Engdahl, men jag tror innerligt att han tycker så. Även om ”gött” i hans fall handlar om att spela piano och översätta drottning Kristinas maximer.

I essäsamlingen De obekymrade gör Engdahl eller ”Horace”, som han kallades på den tiden han nästan var folkkär, upp med sina kritiker. I en rad korta texter diskuteras censur, omoral eller moral, och slutligen den franska revolutionen. Det är ingen hämndbok att jämföra med Maja Lundgrens Myggor och tigrar från 2007 och inte heller en rakt igenom historisk skildring. Kanske skulle man kalla den för en observation. Engdahl ser vad som sker i samhället omkring honom och håller inte med. Därefter ger han en historisk exposé över vad som varit förbjudet eller kommer att bli förbjudet. Dessutom innehåller den ingen attack mot hans fiender och det kanske gör bokens kritiker än mer förbannade.

Kort sagt: Horace Engdahl ger blanka fan i vad andra människor tycker.

Läs den!

Horace Engdahl, De obekymrade, (Bonniers, 2019)

Läs även: Gunnar Wetterberg klarar av att se både skogen och träden

David Lindén