Självklart har hiphop en plats i svensk kultur, skriver David Lindén. Ingen vid sina sinnens fulla bruk vill förbjuda den. Men däremot måste vi tala klarspråk om vad gangsterrappen berättar om en totalt havererad integrationspolitik.
På många sätt har det varit deprimerande att följa diskussionen efter mordet på artisten Nils Grönberg med artistnamnet Einár. Det har varit en fördummande diskussion och vissa debattörer, likt Aftonbladets ledarskribent Jonna Sima, har velat framstå som ”cool with the kids” och gärna velat påvisa att de som unga och tuffa var så världsvana att de kommer ihåg konflikten mellan olika hiphopgrupperingar i USA. En konflikt som på 1990-talet skördade Biggies och Tupacs liv.
Läs även: Lindén: Är min avtrubbning inför Einárs död representativ?
För att inte tala om DN:s kulturchef Björn Wiman som nu, metaforiskt, storögt kliar sig i ögonen över det faktum att en artist mördades som hans barn, alternativt andra unga nära anhöriga, lyssnade på. Gemensam nämnare i denna övre medeklassindignation är tron – eller viljan att tro på – att det finns människor som på allvar vill förbjuda svensk hiphopmusik.
Det korta svaret är att ingen vettig människa förutom vissa Siewert Öholmtyper vill förbjuda svensk hiphop. Ingen tycker illa om Latin Kings, även om de finns de som ogillar sångaren Douglas Leóns politiska åsikter. Det finns inte heller någon som tycker att rapparen Petter med alster som ”Det går bra nu” eller ”Så klart” är problematisk. Förvisso är det inte riktigt akademipoesi att sjunga om sin coola klocka eller sitt svindyra vin, men vad man visste om Petter och Dogge var att de på fritiden inte var ute och mördade människor. På sin höjd kanske de hade fått lite för mycket under västen och ombads att lämna sitt stammisställe på Södermalm. Det är penibelt att bli utslängd, men det är den sortens stökighet som unga män ibland ägnar sig åt och bör rendera en stark utskällning från mamma hellre än en fängelsedom.
Så vad är problemet?
För det första är det inte hiphop. Det är en musikform som närmast kan liknas vid medeltida knittelvers och den är här för att stanna. För det andra är den svenska hiphopscenen väletablerad och gammal. För det tredje tycker ingen vettig människa att det per automatik är jättefel att artister skriver om sådant fuffens som vanliga Svenssons aldrig skulle drömma om. I så fall skulle vi inte ha Rolling Stones ”Brown Sugar” eller Queens ”Fat Bottom Girl”. Problemet är något helt annat.
Läs även: Ökände våldtäktsmannen var med när Einár sköts
Det handlar om att svenska gansterrappare lever som de lär och att etablissemanget, som i Jonna Simas fall, tyckte vi borde lyssna på Yasin, eller att Expressen intervjuar en gängmedlem och artigt glömmer att denna gängmedlem är dömd för en synnerligen vidrig våldtäkt. För att inte tala om att skribenten Martina Montelius anser att gangsterrappen kan vara en ”väg ut”. Vad det handlar om är att ingen vill adressera den stora frågan som är: varför har vi så många gäng? För den som har ögon att se med och bemästrar konsten att kunna läsa är det uppenbart. Det är inte vanliga strävsamma svenskar som är ute och skjuter varandra och skjuter varandra på måfå.
För den som är intresserad rekommenderas SVT:s Diamant Salihus dokumentär om gängvåldet på SVT eller kort och gott: Somalier är överrepresenterade när det gäller skjutningar. Så det handlar precis som så mycket annat i samhället om integration. Inte om regeringen Reinfeldts jobbskatteavdrag och definitivt inte om musikformen hiphop.
David Lindén är historiker och författare samt har varit ledarskribent i ett flertal svenska tidningar. Han har skrivit böcker om Stockholms blodbad, Karin Månsdotter, Hemming Gadh och Johan Skytte.
