Ibland måste man vara krass på gränsen till det oförskämda. Därför varnas känsliga läsare och ges rådet att i stället för att fortsätta läsa hellre ta en promenad i höstsolen, alternativt att försjunka i en god bok.
Det fanns en tid när en typisk dagsrutin var att på morgonen öppna telefonen, alternativt lyssna på radio, och mötas av mångordiga och indignerade analyser över vad USA:s dåvarande president under natten hade sagt eller skrivit på sociala medier. Men en pandemi senare känns den tiden ungefär lika avlägsen som centerledaren Olof Johanssons motstånd mot Öresundsbron. Nu möts man i stället av våld som är lika svensktillverkat som en klassisk Boforskanon.
Förvisso har skjutningarna genererat debatt och det råder någon form av konsensus kring att dessa måste få ett stopp. Samtidigt har de blivit så pass vanliga att de av media rapporteras som notiser och med sådan regelbundenhet att det går att likna vid svenska artiklar om Donald Trumps twittrande, om någon händelsevis missade referensen till amerikansk politik. Skjutningarna har nyhetsmässigt gått från våldsfrossande till mikrolektioner i geografi: Aha, det finns ett område i Kristianstad som heter si och ett område i Linköping som heter så.
Läs även: 19-årige artisten Einár mördad i Stockholm
Nu har en rappare mördats i vad som enligt kriminell logik var en förebyggande åtgärd. Artisten som levde med skyddad identitet skulle vittna mot ett kriminellt nätverk som en konkurrerande artist hade kopplingar till. Fiktion mötte verklighet med resultatet att en nittonåring inte längre finns i livet.
Frågan är om vi bryr oss?
Personligen är jag förfärad över hur jag reagerade när jag tidigt på fredagsmorgonen läste nyheten om att artisten Einár, som i verkligheten hette Nils Kurt Erik Einar Grönberg, hade mördats i Hammarby sjöstad i Stockholm: ”Jaha, ett till gangstermord, i Sjöstan? Oj, där bor ju några av mina kompisa.” Så vid morgonkaffet: ”Han hette Einar och var känd? Oj, honom kände jag inte till eftersom han inte var bågskytten Einar Tambarskjelve känd från Snorre Sturlassons Heimskringla eller min kompis poeten Einar Askestad. Nåja, nu får jag inte missa tåget.”
Läs även: Lindén: In i dimman med Pascalidou
Nyheter påverkar alla och så även undertecknad. De frekventa notiserna om skjutningar har bidragit till att min tolerans för att läsa om våld har höjts och frågan är om jag är representativ? Kanske, för det är ändå talande att jag som verkat som ledarskribent och opinionsbildare inte blir mer upprörd när en nittonåring skjuts ihjäl i ett av Stockholms mer burgna områden. Våldet har helt enkelt blivit vardag.
Om det fanns en enkel lösning hade den redan genomförts och andra är kunnigare när det gäller konkreta åtgärder. Men något som de som sysslar med text och konst bör göra är att ta till sig ett par sanningar: Det kanske inte är klockrent att premiera artister som omsätter ord till handling. Det kanske inte är klokt att behandla vuxna människor som barn. Det spelar ingen roll om du hade en svår barndom, det är fortfarande ett val att bli kriminell. Slutligen kanske medelklassens glorifierande av gangsterrappen inte är det vi behöver utan snarare tvärt om.
För en sak är säker: Statsministern hade inte uttalat sig och Studio 1 hade inte direktsänt en minnesstund om han hade hetat Abdallah och mördats i Rinkeby. För den kulturelit som så gärna vill kokettera med gangsterrap är vägen till Enskede bekvämare än den till Farsta.
David Lindén är historiker och författare samt har varit ledarskribent i ett flertal svenska tidningar. Han har skrivit böcker om Stockholms blodbad, Karin Månsdotter, Hemming Gadh och Johan Skytte.
