Facebook noscript imageDet klasslösa samhället har inte nått filmfestivalen i Cannes
Kultur
Det klasslösa samhället har inte nått filmfestivalen i Cannes
Vyn från pressterrassen i Cannes. Det klasslösa samhället är långt borta. Foto: Christer Samuelsson.
Vyn från pressterrassen i Cannes. Det klasslösa samhället är långt borta. Foto: Christer Samuelsson.

Christer Emanuelsson rapporterar från filmfestivalen i Cannes, åter ett faktum efter förra årets inställda festival. Det är ett allt annat än klasslöst samhälle.

Den 74:e filmfestivalen i Cannes är en återkomst efter förra årets inställda evenemang. Den skiljer sig från tidigare årgångar genom att ha färre deltagare, vilket bekräftas av taxichaufförer och andra inom servicesektorn. Jag är här för första gången så jag har inget att jämföra med, men det känns mindre hektiskt än jag fått beskrivet för mig. Ett faktum som bekräftas av Cannesveteraner.

Vyn från pressterrassen ger intrycket att det klasslösa samhället inte riktigt fått fotfäste i Cannes ännu. Covid-19 har förändrat förutsättningarna på flera sätt. Man bokar visningar digitalt istället för att klumpas ihop i köer i timmar och munskydd är obligatoriska överallt inomhus. Det senare åtlyds inte alltid av fransmännen, vilket har fått anglosaxiska journalister att vredgat posta bilder på sociala medier av åskådare som inte har sitt skydd på sig.

Ett sådant tillfälle var invigningskvällen. Premiärfilmen har en tendens att vara en harmlös historia som mest är till för att få folk i stämning inför vad som komma skall. I år var öppningsfilmen Annette i regi av Leos Carax, som ibland beskrivs som en enfant terrible men som har växt ur sparkdräkten och nu bär sin smoking tämligen ledigt. Filmen är en musikal och musiken är skriven av inga mindre än Ron och Russell Mael, det vill säga Sparks, ett fascinerande band som har varit aktiva i över 50 år vid det här laget. Gruppen som slog igenom 1974 med This Town ain’t Big Enough for Both of Us, har inte bara hållit på länge, utan de har hela tiden förändrats och utvecklats som få andra band. Ron är låtskrivaren som också är känd för sina cerebrala, men samtidigt roliga texter. Russell är sångaren med ett stort omfång, som är mest känd för sin falsettröst

Sparks har aldrig vilat på sina lagrar utan ständigt sökt nya vägar. 1979 började de plötsligt samarbeta med Giorgio Moroder på discoplattan The Number One Song in Heaven. En del såg det som ett kommersiellt förfall, men det visade sig att de var före sin tid och de blev en inspirationskälla för Pet Shop Boys och andra. 2002 släpptes plattan Lil’ Beethoven där det vanliga låtformatet ersattes av ett slags klassisk musikstil med repetitioner med små men pregnanta variationer. Under en tid när trummor och rytm ansågs vara en avgörande faktor, börjar Sparks skivan med låten The Rhythm Thief där Russell förkunnar att han har stulit all rytm och att alla discoställen på Ibiza måste lägga ner. “Lights out Ibiza” utropar han medan låten byggs upp av en stråksektion som också står för det beat som låten trots allt har.

Skivan fick stor uppmärksamhet. En del fans saknade popen från förr, medan många av oss andra såg den som en höjdpunkt i deras produktion. Sparks är extremt ambitiösa men aldrig på ett stelt manierat sätt, utan lusten och humorn är alltid närvarande. Låttitlar som I Married Myself, How Do I Get to Carnegie Hall och inte minst Suburban Homeboy visar upp Rons pricksäkra satiriska humor.

Läs även: Tholin: Söndagens historieskrivning dominerades av Djokovic’ möjliga golden slam

I den sistnämnda sången är protagonisten en rik, vit man som kämpar febrilt för att framstå som en svart kille from the hood. Texten, som är än mer relevant i dagens envetna identitetspolitiska tillvaro, visar att de enda svarta han känner är hans poolrengörare och andra servicekillar. Han beskriver sin flickvän som boende “In the projects of St Tropez”. Det senare skulle fungera som en ironisk beskrivning av Cannes också.

Som livslång Sparksfan så var jag extremt nyfiken på öppningsfilmen. Den handlar om en relation mellan en komiker (Adam Driver) och en operasångerska (Marion Cotillard) som får ett barn som de döper till Annette. Filmen börjar med att bandet sjunger öppningslåten May We Start i en studio. Plötsligt lämnar bandet och huvudrollsinnehavarna studion och går ut på gatan och fortsätter sjunga där. Sparks har alltid varit intresserade av intertextualitet på olika sätt. En låt heter A Song That Sings Itself. I låten Metaphor använder Ron metaforer för att definiera vad en metafor är. “A metaphor is a breath of fresh air” samtidigt som han varnar folk för att inte blanda dem i onödan. Få band kan hålla en intellektuell ton, samtidigt som de alltid har glimten i ögat, som Sparks.

Så det är inte förvånande att även den nya filmen innehåller många referenser och att vi hela tiden påminns om att vi ser en film där det artificiella hela tiden betonas. Filmens trailer gav sken av en relativt romantisk komedi, om än med en viss twist. Filmen visar sig vara betydligt mörkare än så och har flera moment som förstummade den smokingklädda publiken. Sparks har alltid varit filmintresserade och har haft flera filmprojekt genom åren som inte blivit av, bland annat ett med Jacques Tati på sjuttiotalet. Nu blev ett projekt äntligen av och anglofilen Leos Carax visar sig vara en väldigt bra match med Sparks.

Läs även: Tio åtalas i härva kring kulturinstitution – blåstes på 3,5 miljoner

Klyschan “mixed reviews” är ofta tröttsam men jag har verkligen stött på extremt polariserade uppfattningar om filmen. (Bra att något polariserar i vår opolariserade tillvaro.) En del kritiker lyser upp när jag frågar om filmen, medan andra får ett plågat uttryck i ansiktet. Ännu en gång har Sparks lyckats göra något nytt och tagit ett nytt steg i sin utveckling. De jobbar för närvarande på sitt 26:e album. Som vanligt har man ingen aning om hur den kommer att låta. Om hur många band kan man säga det efter femtio år, eller ens fem år?

Christer Emanuelsson