Den gångna sportsöndagen handlade huvudsakligen om England och Italien, med två stora finaler i London endast åtskilda av några timmar: först Grand Slam-tennisen på Wimbledon, sedan EM-fotbollen på Wembley. Det stora undantaget var italienaren Matteo Berrettinis motståndare i Wimbledon-finalen – serben Novak Djokovic.

Även om Italiens blott 22-årige målvakt Gianluigi Donnarumma lyckades med bedriften att både avgöra EM-finalens straffläggning på Wembley och ta hem priset för turneringens bästa spelare, var det Djokovic’ som dominerade historieskrivningen. Med sin sjätte vinst i Wimbledon tangerade Djokovic nämligen Federer och Nadals 20 Grand Slam-titlar vardera.

Vad som är sensationellt med detta är att av de 70 Grand Slam-turneringar som spelats sedan januari 2004, har tennistenortrion Federer–Nadal–Djokovic tillsammans vunnit hela 60. Det har under dessa 18 år ständigt diskuterats vem eller vilka som ska kunna hota trojkans kompakta dominans, varav endast Andy Murray och Stan Wawrinka blev mer än one-slam wonders – bägge med tre Grand Slam-titlar vardera.

Läs även: Italien vinner fotbolls-EM efter straffavgörande

Precis som vid juni månads final i Roland-Garros, där 22-årige Stefanos Tsitsipas utmanade Djokovic på allvar i en femsetsdrabbning, bjöd 25-årige Berrettini upp till en svängig match i fyra set. Djokovic gjorde inte mindre än tre dubbelfel under sina första två servgame, vilket tydde på en hel del spända nerver. Trots detta och flertalet skakiga slag gick Djokovic fram till setbollar redan vid ställningen 5–2 i första set, som sedan åter svängde och slutligen vanns av Berrettini i tiebreak, 7–4.

Det som gör Djokovic unik i Grand Slam-matcherna är att det emellertid inte spelar någon större roll om han darrar på manschetten i både ett och två set; när det rör sig om bäst av fem set besitter han en närmast utommänsklig förmåga att erövra de avgörande poängerna. Precis så var det också i söndagens match, där Berrettinis vinst av första set inte resulterade i något annat än att Djokovic på patenterat manér lyckades ta hem de kritiska breakbollarna i de tre efterföljande seten. Även om matchen visserligen bjöd på intensiv kamp, återfanns inte mycket av den magi som gjorde semifinalen fyra veckor tidigare mellan Djokovic och Nadal i Paris till en av de bästa tennismatcherna i modernt minne – ”one of the top three matches in my life”, med Djokovic’ egna ord.

Jag kan bara hålla med Eurosports expertkommentator Jonas Björkman om att Djokovic’ insats i Wimbledon innebar en av hans spelmässigt blekare Grand Slam-turneringar på länge. Ändå förlorade han inte mer än två set under de sju Wimbledon-matcherna, vilket säger en hel del om den överlägsenhet som Djokovic för tillfället upprätthåller. Det är nämligen svårt att se vem som ska kunna hota honom överst på världens tennistron – med Nadal åter fysiskt inkapaciterad och Federer en knapp månad ifrån sin 40-årsdag.

Läs även: Sverige på nedre Eurovision-halvan trots slug tonartsdoping

På en direkt live-fråga från en tittare om Federer fortfarande har några fler Grand Slam-titlar i sig svarade Björkman, som själv mötte legenden i 2006 års Wimbledon-semifinal, att Federers sista chans förmodligen var i Wimbledon 2019 – där han förlorade finalen i ett förlängt femte set-tiebreak just mot Djokovic. Visserligen menade Björkman att Nadal kan vinna ytterligare en eller annan, högst troligen i så fall på det parisiska gruset där han spelat 105 matcher och endast förlorat tre – två mot Djokovic och en mot Robin Söderling, vars åttondelsvinst 2009 möjliggjorde Federers enda titel i Roland-Garros, där han aldrig lyckats besegra Nadal.

Det till synes största hindret mot Djokovic’ Golden Slam, när både Federer och Nadal står över OS-turneringen, är att han ännu inte bestämt sig för att delta: ”I’ll have to think about it. Right now, as I said, my plan was always to go to Olympic Games. But right now, I’m a little bit divided. It’s kind of 50/50 because of what I heard in the last couple days.” Till skillnad från söndagens två London-finaler, som bägge spelades inför fulla läktare, kommer nämligen OS-tennisen dessvärre att spelas utan publik.

Alla vi tennisfantaster kan nu bara hålla tummarna för att Djokovic dyker upp på hardcourt-banorna i Tokyo – ett underlag som ytterligare gynnar hans möjligheter till en Golden Slam, då Djokovic redan innehar rekordet i flest Grand Slam-titlar på hardcourt: 12 mot Federers 11 stycken. Golden Slam har endast inträffat en gång i tennishistorien, när Steffi Graf 1988 vann samtliga fyra Grand Slam-turneringar och under samma kalenderår tog OS-guldet i Seoul.

En Golden Slam anno 2021 vore en av de största sportprestationerna genom tiderna – som inte endast skulle säkra Djokovic Pavarotti-positionen bland tennistenorerna visavi Domingo och Carreras, utan även utmana Enrico Caruso och Jussi Björling … jag menar Don Budge (1938) och Rod Laver (1962 och 1969), de enda manliga tennisspelare som uppnått en äkta Grand Slam.

Läs även: Tholin: Tennisens tre tenorer – Djokovic utmanar Federer om Pavarotti-positionen