Kolumnisten Martin Ingvar skriver om misslyckad förändring av den offentliga sektorn. Marknaden är i princip duktig på att leverera den tjänst eller produkt som beställaren vill ha. Men för att lyckas med en förändring av den offentliga sektorn krävs att grundläggande principer efterlevs för att inte fel personer ska sko sig på ett dåligt system.
Hur ska det egentligen gå för det sociala kontrakt som vårt samhälle vilar på? För drygt tjugo år sedan skrev Bo Rothstein en bok, som känns än mer aktuell i dag, när man inser att de flesta av de reformer som borde ha genomförts inte klarade sig i den politiska konkurrensen. I Just Institutions Matter – The Moral and Political Logic of the Universal Welfare State (Cambridge University Press, 1998) försvarade Rothstein välfärdsstaten som mål och gav många argument mot den kritik som hade kommit till ytan. Utgångspunkten var att den publika tilliten till funktionen och precisionen i de allmänna välfärdssystemen är avgörande för deras överlevnad på sikt. Samtidigt pekade Rothstein ut ett antal förändringar som behövde genomföras för att bibehålla den allmänna moralen kring att vilja finansiera systemen. En viktig slutsats var att stora politiska vägval har en mycket långsiktig effekt på människors tillit till samhällets institutioner.
En av de viktigaste orsakerna till att hamnat där vi är, vad gäller tilliten till välfärdssamhället, är att vi genomlevt en lång period av ideologiskt baserad avreglering. Avregleringen av olika samhällsfunktioner och privatiseringen av offentliga tjänster har i vissa fall varit lyckad – men i andra fall inte i närheten av de löften som föregick avregleringen.
Marknaden är i princip duktig på att leverera den tjänst eller produkt som beställaren vill ha. Detta var också utgångspunkten för Christopher Hood när han skrev om begreppet New public management (NPM). Men för att lyckas med en förändring av den offentliga sektorn krävs att grundläggande principer efterlevs för att inte fel personer ska sko sig på ett dåligt system.
Regel nummer ett är att det måste finnas en tydlig ansvarsfördelning mellan den som efterfrågar tjänsten och den som utför den. Det är den lätta regeln.
Redan vid regel nummer två för NPM har de allra flesta förändringarna gått fel. Den säger att före varje form av privatisering eller omorganisation måste man ha en explicit standard som uttrycker mål, framgångsindikatorer och framförallt hur dessa ska mätas.
När man sedan kommer till regel nummer tre, att det faktiska resultatet – det vill säga utfallet – ska mätas, då blir det riktigt svårt.
Den som får betalt för tjänsten kan utföra den under stora frihetsgrader och egentligen leverera vilken kvalitet som helst.
Låt oss ta skolans område som exempel. Skolans ideologer har i snart ett halvt sekel bekämpat varje form av kvantitativ beskrivning av det resultat som skolan ska leverera. Strängt taget det enda som finns är nationella prov och betyg. Båda har stora och väl publicerade svagheter vad gäller tillförlitlighet.
Det betyder att vi har en sektor som omfattar mer än 5 procent av aktiviteten i samhället där det skett privatiseringar utan att den tjänst som samhället efterfrågar definierats på ett tydligt sätt. På det sättet har en grundläggande marknadsmekanism försatts ur spel. Den som beställer tjänsten (kommunen) vet inte vad den beställt och kan inte utvärdera om resultatet blivit tillräckligt bra. Den som får betalt för tjänsten kan utföra den under stora frihetsgrader och egentligen leverera vilken kvalitet som helst. Man kan till och med sätta sina egna betyg, som samhället senare använder som utfallsmått.
Helt förväntat får man ett mycket brett spann i kvaliteten som olika privata aktörer levererar. Det finns ideologiskt drivna aktörer med en stark pedagogiskt och socialt patos och en tydlig inriktning på att klara skolans mål. Andra aktörer kan strikt inrikta sig på andra värden, som till exempel att optimera sin egen vinst, eller någon religion, och helt strunta i det pedagogiska resultat som nås. Eftersom samma brist egentligen finns också inom den kommunala skolan finns också stora skillnader mellan enheter inom den delen av skolvärlden. Det pinsamma resultatet blir att över 15 procent av barnen går igenom skolan utan att få någon gymnasiekompetens, med allt vad det innebär av sociala utmaningar inför livet.
När samhällets institutioner inte levererar det förväntade, har det effekter som går långt utanför det lokala. Felen blir i stället på sikt samhällshotande genom att tilliten till samhällskontraktet avtar. Och då ska man vara helt på det klara med att när samhället inte levererar, så slår det mot dem som inte har ekonomisk styrka.
Det här är en kolumn. De åsikter och analyser som framförs är skribentens egna.
