Vid årsskiftet var 175 000 personer långtidsarbetslösa. Ytterligare 112 000 har varit arbetslösa över ett halvår, och riskerar ännu längre tider om covidkrisen håller i sig. Prognosen pekar på att långtidsarbetslösheten hamnar över 200 000 personer år 2021. Antalet arbetslösa är det högsta sedan 1997, skriver Arbetsförmedlingen i ett pressmeddelande i dag.

– En farhåga är att långtidsarbetslösheten biter sig fast på höga nivåer, säger Arbetsförmedlingens analyschef Annika Sundén.

Det är en underdrift.

Under 1980-talet var det normalt under 10 000 personer som hade varit utan jobb i tolv månader eller mer. Men sedan slog 1990-talskrisen till, och långtidsarbetslöshet blev ett stort samhällsproblem. När det var som värst, 1997, var det över 170 000 personer som hade varit arbetslösa ett år eller mer. Efter krisen gick siffrorna ner. Men långtidsarbetslösheten stabiliserade sig på en högre nivå än tidigare. När vi kom in på 2000-talet var det normala i stället att omkring 50 000 personer var långtidsarbetslösa. 

Finanskrisen 2008 innebar en upprepning av fenomenet. Under 2010-talet har antalet långtidsarbetslösa normalt legat närmare 150 000. För varje kris tar vi ett steg uppåt.

Befolkningen har förstås växt. Arbetskraften har ökat från omkring 4,5 miljoner personer i mitten av 1980-talet till nästan 5,5 nu. Men när antalet personer i arbetsför ålder har växt med 20 procent har långtidsarbetslösheten ökat med 1 400 procent sedan 1980-talet.

Det som hade varit extrema krissiffror några decennier tidigare har blivit vardag. När Arbetsförmedlingens prognosmakare befarar ”att långtidsarbetslösheten biter sig fast på höga nivåer” ska man alltså komma ihåg att vi redan har historiskt höga nivåer. 

Utsikterna är heller inte goda att få ner nivån på sikt. Problemet är inte bara att jobb försvinner, utan också att själva arbetslösheten ändrar karaktär. De som blir långtidsarbetslösa är allt sämre utrustade för arbetsmarknaden. 

I november var det hela 84 procent av de långtidsarbetslösa som kategoriserades i någon av grupperna med ”svag konkurrensförmåga på arbetsmarknaden”. Hit räknas arbetslösa utan gymnasieutbildning, födda utanför Europa, funktionsnedsatta samt äldre. Många tillhör flera av problemgrupperna samtidigt.

Andelen långtidsarbetslösa med ”svag konkurrensförmåga” har växt kraftigt under det senaste decenniet. Den förändringen är till stor del politiskt självförvållad.

Häromåret kartlade Arbetsförmedlingen utvecklingen efter finanskrisen 2008 (Perspektiv på långtidsarbetslösheten, 2017). Man noterade då att migrationspolitiken hade varit helt avgörande. ”Den ökning som skett av antalet inskrivna arbetslösa med långa tider utan arbete är helt koncentrerad till personer födda utanför Europa”, hette det.

Automatisering och rationalisering gör att vi knappast kan förlita oss på att så kallade enkla jobb ska tillkomma i tillräckligt hög grad. Förhoppningarna om subventioner i tjänstesektorn är naiva. Rut- och rotavdragen gav – snällt räknat – cirka 30 000 jobb. Bra förstås, men långt ifrån tillräckligt.

Vad vi kan hoppas åstadkomma är möjligen att sluta upp med den politiska misshushållning som fyller på långtidsarbetslösheten. Covidkrisen är nog så allvarlig i egen kraft.