Allt fler, och allt yngre, pojkar ansluter sig till de våldsamma grupperingarna – och blir alltmer känslomässigt avtrubbade för det dödliga våldet för varje år som går. 

– De rekryteras tidigt och är beredda att bli mördare, säger Diamant Salihu, journalist och författaren till boken Tills alla dör.  

Det är inte första gången han skildrar våldsutvecklingen i Sveriges särskilt utsatta områden. Redan 2010 begav han sig till Malmö, för Expressens räkning, för att undersöka hur lång tid det skulle ta att köpa ett vapen. Det tog honom bara några timmar att köpa en pistol. Han lämnade omedelbart över vapnet till polisen. Han blev ändå anmäld och fallet ledde ända upp till Högsta domstolen. Påföljden sänktes där från villkorlig dom till endast böter, något som Expressens redaktion betalade. 

Nu har Diamant Salihu gjort en mycket gedigen genomgång av det accelererande gängkriget mellan grupperingarna Dödspatrullen och Shottaz – som visar sig ha sin upprinnelse i att några unga pojkar kände sig kränkta sommaren 2015. Boken är en ovärderlig rapport för den som vill få en närmare förståelse av den blodiga utvecklingen – hur tidigare barndomskompisar kunde börja skjuta ihjäl varandra, och varför många av dessa mord förblir ouppklarade. 

Nedmonterat samhälle

Han beskriver en komplex bild av hur våldsspiralen har utvecklats, där koppling till etnicitet, släktband, vänskapsband, droghandel, gängheder och rapmusik gör konflikten mer infekterad, i kombination med ett samhälle som bit för bit har nedmonterats i de områden han beskriver – främst området kring Järva. 

Boktiteln signalerar hopplöshet – och innehållet ger den full täckning. Och samtidigt som jag skriver dessa rader så dyker en nyhetsflash upp på min mobil: ”20-åring skjuten till döds i Alby i natt” (TV4, den 4 maj). 

Jag frågar författaren huruvida titeln ”Tills alla dör” är ett uttryck för resignation – att det är för sent att göra något åt utvecklingen. Att det har gått för långt. 

– Det som är mest deprimerande är att våldet tycks fortsätta gå ner i åldrarna. Det är pojkar i 12-13-årsåldern som skickas för att utföra brott på initiativ av äldre killar, vilket får dem att tidigt ta steget in i konflikten. 

Avrättning utförd av 16-åring

Han beskriver i boken hur en avrättning utförs av en 16-åring på en pizzeria, där en ung man skjuts ihjäl med ett skott i huvudet och ett i halsen. 

– De unga kommer undan med något års sluten ungdomsvård. Det vet de äldre killarna och utnyttjar dem. De yngre är beredda att begå de här grova brotten för att erhålla status i gängen. Nyrekryteringen måste få ett slut, helt enkelt, säger Diamant Salihu. 

Han har under flera års tid jobbat som reporter på bland annat Göteborgs-Tidningen, Expressen och nu senast SVT. Det var en händelse i december 2016 som fick honom att börja intressera sig för gängmiljön och dess brutalitet. 

– Jag åkte ut till Rinkeby torg för Expressens räkning för att rapportera om en manifestation mot våld, kort efter att två unga män hade blivit ihjälskjutna på Mynta Café. Händelsen hade föregåtts av flera gängrelaterade mord som fortfarande var ouppklarade. Människor ville inte vittna. Jag ville komma underfund med varför, säger Diamant Salihu. 

Han gick bakåt i tiden för att undersöka vad som utlöste den blodiga så kallade ”Rinkebykonflikten” eller ”kriget” som det också kallas, mellan de två rivaliserande gängen Dödspatrullen och Shottaz. Den har ett tydligt startdatum enligt boken – den 22 juli 2015. Den 16-åriga killen Maslah är förbannad för att han inte har fått delta i ett rån mot Forex växlingskontor i Täby centrum. 

Det leder till att Izzy, som är hjärnan bakom kuppen, blir dödad. Därefter följer en våldsspiral som bara blir värre och värre. Boken redogör för ett tiotal mord i konflikten. 

”Dödsstöt för Rinkeby”

Men naturligtvis, menar Diamant Salihu, fanns det tecken långt innan dess på att utvecklingen gick åt fel håll i Järvaområdet. ”Områdena har länge kännetecknats av en hög befolkningstäthet, en ung befolkning som i mindre utsträckning är högskoleutbildad och en stor andel med utländsk bakgrund”, skriver han. Han beskriver också 2007 som en slags ”dödsstöt för Rinkeby”. 

Det var när Rinkeby och Kista slog ihop sin administration och flyttade till Kista. Hundratals arbetsplatser försvann i ett svep från Rinkeby. ”Byggnader som med sin personal bidrog till en mångfald i området revs för att lämna plats åt en moské, ett projekt som inte blev av eftersom den inblandade dömdes för ekonomisk brottslighet”, skriver han. 

I boken är det många människor från vitt skilda miljöer som kommer till tals. Jag undrar hur han har fått alla att prata. 

– Det är viktigt att komma ihåg att ingen har hela bilden. Jag har dels intervjuer och insamlat material under åren då jag bevakat konflikten, men jag har sedan intervjuat alla jag kunnat inför den här boken. Poliser, socialtjänsten, skolpersonal, boende i området, inblandade i konflikten, närstående, vittnen och andra. Jag har också gått igenom offentliga register, domar och förundersökningar, var de gått i skolan, betyg, förvaltningsrättens beslut, socialtjänstens utredningar och så vidare.

En av de mest framträdande personerna boken är ”Khaled”, som har valt att försöka hoppa av livet som gängkriminell.  Det är genom att berätta om hans öde och hans kontakt med myndigheterna som bilden belyses. 

– Hans upplevelser belyser mycket av sambanden då han rör sig mellan de båda världarna, dels den kriminella miljön i Järvaområdet, dels den välbeställda miljö i Stockholms innerstad, där framför allt kokainet, i stor utsträckning konsumeras, säger Diamant Salihu. 

Boken beskriver hur anhöriga känner sig svikna av ett polisväsende som inte klarar upp brotten, och framförallt, ett rättsväsende som inte klarar av att lagföra de kriminella individerna. Läsaren får också en inblick i hur anhöriga, framförallt inom den somaliska gruppen, kallar till möten för att klara upp skuldfrågan på egen hand. 

Kände sig säkrare i Somalia

En förälder i boken, som flydde från Somalia, berättar om att han i själva verket hade det säkrare i sitt hemland och att där kunde han åtminstone vara säker på att morden klarades upp. 

– Pappan har fått se två av sina söner bli ihjälskjutna. Det är bara ett av exemplen på föräldrar som inte känner sig säkra och trygga här. Han menar att polisen hade kunnat reda ut detta i Somalia. Han känner ett enormt svek från rättsväsendet. 

I boken uttrycker poliser oro för att lokala religiösa ledare ordnar möten för att reda upp skuldfrågan själva. Men att ta del av innehållet i dessa möten är något som upplevs som extremt svårt, inte bara av polisen. Även Diamant Salihu beskriver svårigheterna. 

– Det har varit svårt att ta reda på vad som hände på ett av dessa möten i början av konflikten. Flera poliser berättar att det är enormt problematiskt att civilsamhället arbetar så isolerat även om intentionen förmodligen varit god.  

Mest dödligt våld bland somalier

I boken beskrivs att den somaliska gruppen drabbats hårdast av det dödliga våldet i den här konflikten. 

– Den somaliska gruppen umgås tätt inom det egna communityt och många känner varandra. Det gör att konflikten påverkar anhöriga på fler nivåer än vad vi kanske kan föreställa oss, eftersom barnens rivaler känner till hela familjen, de vet var barnen går i skolan, var föräldrarna handlar och vilka de umgås med. 

Varför är det dödliga våldet så omfattande just i den somaliska gruppen?

– Jag vet inte varför den somaliska gruppen drabbats så hårt i den här specifika konflikten, det ser ju annorlunda ut i andra konflikter. Men gruppen är en av de större i det här området och det är också en förklaring flera erfarna poliser ger, säger Diamant Salihu.

Han jämför med ett annat nätverk som har präglats av våldsamma konflikter de senaste åren – det så kallade Vårbynätverket. 

– Om du kollar på de misstänkta där så är det en mer blandad etnicitet i den gruppen, och speglar det områdets sammansättning. 

Kritiserad för att ha nämnt etnicitet

Han skriver i boken att han har blivit kritiserad, och anmäld, för att han har nämnt etnicitet i samband med våldsutvecklingen i området. 

– Efter pizzeriamordet 2018 gjorde jag ett inslag för SVT där jag beskrev att de som hade dödats i konflikten hade somaliska rötter och att detta faktum drabbade hela det somaliska communityt – släktingar, syskon, vänner, med mera. De hade krismöten, men efter det så fortsatte bara dödandet. 

Han säger att det var en relevant vinkel på rapporteringen. Men inslaget blev hårt kritiserat för att etniciteten hamnade i blickfånget. 

– Eftersom vi nämnde etnicitet så blev vi anmälda till granskningsnämnden. Men vi friades. Men ifrågasättandet av reportaget fortsatte på sociala medier, säger han. 

Tycker du att det finns en överkänslighet bland redaktioner att ta upp sådana frågor? Har du kollegor som är rädda för att ta upp frågor som rör etnicitet?

– Jag tycker inte att jag har haft några problem, bortsett från det nyss nämnda, att rapportera om de frågor jag vill rapportera om. Jag tar upp de vinklar som är relevanta och i just detta fall visade det ju sig, efter friandet, att vinkeln var relevant.

Anser du att det tidigare har funnits en ängslighet att rapportera om problemen som hör samman med en illa fungerande integration?

– Tidigare var det nog så, i högre utsträckning än i dag. Men det har skett en utveckling mot att man mer beskriver sådana omständigheter i dag. Fler medier anser att sådan rapportering är relevant och i dag har vi fler reportage som tar upp mer nyanserade perspektiv, bland annat genom att intervjua dem som själva bor i dessa områden som bättre än andra kan beskriva sin situation.

Rapmusiken spelar stor roll

Ett ständigt återkommande tema i boken är rapmusiken och hur tätt sammankopplad den är med våldsutvecklingen i grupperingarna. 

– Ju mer jag satte mig in i gängkonflikten, desto mer insåg jag hur stor roll rapmusiken spelade i konflikten. Musiken och konflikten visade sig ha utvecklats parallellt och jag insåg att de i någon mån var sammanflätade med varandra, säger han. 

Det var i samband med att rapparen Jaffar Byn under ett tillfälle blev misshandlad, förnedrad och urinerad på, som musiken blev mer central i konflikterna. Enligt Jaffar Byn själv så handlade det om en textrad i en av hans låtar som ledde till förnedringen, som också lades ut på sociala medier. 

– Jaffar Byn började då gå beväpnad och bar skottsäker väst. Han blev en tydligare måltavla efter händelsen. Polisen har också börjat intressera sig mycket mer för låttexter när de ska kartlägga kriminaliteten och utreda brott, säger Diamant Salihu. 

Han tycker sig se en förväntan om att man ska leva det liv man sjunger om, för att få större trovärdighet i sitt musikskapande. 

”Studiobandit” - en kränkning

– Annars riskerar man att bli kallad ”studiobandit”, ett väldigt förnedrande ord inom gangsterrappen. Det innebär att man sjunger om en hård och brutal verklighet, utan att själv vara en del av den. 

Han drar parallellen till den utredning där en annan rapartist är indragen – Yasin Byn. Den handlar om en kidnappning och misshandeln av en annan ung rapartist – Einar.

– I den utredningen ser man hur det har spridits bilder på artisten i förnedrande situationer och där han här hånad för att vara studiobandit, säger Diamant Salihu. 

Tycker du att det är okej att, mot den bakgrunden, ge priser till dessa artister? Så som det skattefinansierade Sveriges Radio gjorde då P3 Guld gav Yasin Byn, åtalad för stämpling till människorov, pris som årets artist och årets hiphop-artist?

– Jag vill inte lägga mig i vad som är rätt och fel i det sammanhanget. Jag är en objektivt skildrande reporter och lämnar tyckandet till andra, som politiker och opinionsbildare. Jag ser det som min uppgift att objektivt berätta hur världen ser ut.

Konflikten mellan Shottaz och Dödspatrullen ledde så småningom fram till att två män med kopplingar till Shottaz mördades i Herlev strax utanför Köpenhamn i juni 2019 efter att ha lurats i en fälla. 

20 års fängelse för 17-åringarna

Dubbelmordet ledde fram till att fem män ur det rivaliserande Dödspatrullen dömdes enligt dansk lag. Två 17-åringar fick 20 års fängelse och tre av dem fick livstids fängelse. Det som gav upphov till stora rubriker i Sverige var det långa fängelsestraff som de båda 17-åringarna fick i Danmark. Mycket längre än vad de hade fått om de hade begått samma dåd i Sverige. 

Anledningen till de höga straffen för 17-åringarna är en dansk lag som gör att straffvärdet höjs om man kan påvisa koppling till gängkriminalitet. Domen är överklagad och ska prövas i landsrätten i sommar – Danmarks motsvarighet till hovrätten. 

Vad tror du det får för konsekvenser för gänget när betydelsefulla medlemmar spärras in på så lång tid?

– Jag rapporterar gärna om verkligheten, men jag spekulerar ogärna. Vad som är rätt eller fel vad gäller brottsbekämpning lämnar jag till politikerna. Men jag kan konstatera att Polisen hoppades att det skulle lugna ner sig i Rinkeby efter detta. Men det gjorde det inte.

Vad har hänt sedan rättegången?

– När rättegången började skedde flera mord i området och det har skett flera nya mord det senaste året i en ny konflikt som består av svansen av Shottaz – en ny gruppering som kallas Filterlösa (som också besjungs av Yasin Byn red.anm.). En blodig konflikt pågår med en rivaliserande grupp i Husby som kallas Husbys Hyenor. Flera unga killar har dödats sedan förra sommaren. Vad som ska hända är så svårt att veta, eftersom det fylls på med nya unga killar som vill ta över och vill vara ännu mer brutala.

Många anser nog att du är en våghalsig journalist som vågar skildra våldet så nära, inte minst då du på Expressens uppdrag köpte ett vapen.

– Ja, men många blir nog förvånade över hur lätt det är att få människor att ställa upp på sådant. Jag var öppen med att jag var reporter när jag frågade några unga killar i området om de kunde fixa ett vapen. Många vill gärna berätta hur det ligger till så att någon kan göra något åt problemet.

Är du någon gång rädd för din egen säkerhet?

– Jag är försiktig och säkerhetsmedveten. Men jag är journalist och måste närma mig människor i alla möjliga miljöer. Jag har jobbat i närheten av utsatthet länge. Jag har varit utrikesreporter och bevakat Ukrainakonflikten och pratat med soldater vid fronten och med drabbade människor. Min grundinställning är att alla vill ha möjlighet att ge sin version. 

Tror du att gängen läser din bok?

– Jag får tydliga signaler om att de läser den. Den får helt klart spridning i de kretsar jag följer i min rapportering. Jag får också mycket uppskattning från människor som helst vill se ett slut på utvecklingen och som tackar för att jag ger en inblick i deras verklighet. 

Du är själv uppvuxen i ett område som i dag klassas som ett riskområde av polisen – Tjärna ängar i Borlänge. Du nämner också detta vid något tillfälle i boken. Hur har det påverkat din vilja att rapportera om utvecklingen i utanförskapsområdena?

– Jag föddes i Kosovo. Min familj fick uppehållstillstånd i Sverige och hamnade så småningom i Tjärna Ängar. Jag var sju år gammal när jag flyttade dit. På den tiden gick vi barn i skola med en majoritet barn med svenskfödda föräldrar. Det var barn både från Tjärna ängar och villaområdena. I dag är det strängt segregerat och det är en utveckling jag tycker är sorglig. Det har nog frammanat en vilja hos mig att visa hur trösklarna blir allt högre för de människor som vill ta sig in i det svenska samhället.

Var trösklarna höga för dig och dina kamrater redan på den tiden?

– Trösklarna fanns men de var inte alls lika höga. Men tyvärr ser jag hur allt färre unga i både glesbygd och i våra segregerade områden deltar allt mindre i föreningsidrotten. Idrotten gav mig och andra en chans att integreras och att utvecklas, men är inte alls lika tillgänglig i dag för dem som kanske behöver det mest, säger Diamant Salihu. 

TEXT: Henrik Sjögren

henrik@bulletin.nu