KRÖNIKA. Den 2 februari 2020 klassar regeringen covid-19 som en samhällsfarlig sjukdom. I det lilla samhället Katthammarsvik på östra Gotland sitter en äldre man och följer bekymrat utvecklingen. Peet Tüll, som han heter, var på 1990-talet en av nyckelpersonerna som byggde upp Smittskyddsenheten, vilken senare blev en del av Folkhälsomyndigheten. Därigenom är han väl bekant med både Johan Carlson, Anders Tegnell och smittskyddslagen.

Något stämmer inte. När en samhällsfarlig sjukdom breder ut sig måste man kontaktspåra, det står i lagen. Varför görs det inga förberedelser? Varför sätter man inte resenärer från Italien, Kina och Iran i karantän? 

Peet Tüll börjar mejlväxla med Anders Tegnell och svaren ökar misstanken om att något inte står rätt till. Till sist, den 15 mars, frågar han Anders Tegnell rent ut om de siktar på att låta smittspridning ske för att nå en så kallad ”herd immunity”, flockimmunitet. Den strategi som på fackspråk kallas ”mitigation”. Detta är alternativ tre, de andra två alternativen som han presenterar är varianter av det som kallas ”suppression”, att genom en tillfällig stängning få ner smittspridningen till mycket låg nivå, för att sedan hålla den där, medelst smittspårning. Han avslutar mejlet med att konstatera att ”Alternativ tre framstår för mig som en huvudlös strategi, vilken jag aldrig skulle ha accepterat i min tidigare roll”.

Svaret från Anders Tegnell lyder i sin helhet: ”Jo, vi har vandrat igenom detta och trots allt landat i tre. Vi har nog en rätt omfattande tyst spridning vilket skulle göra att de två första nog inte skulle funka.”

Två dagar senare står Anders Tegnell i Aktuellt-studion och svarar på frågor om varför Sverige valt mitigation, istället för suppression som de flesta andra länder tycks ha valt. Han säger: ”Nej men jag tycker inte de här strategierna är olika, vi pratar exakt samma sak i båda strategierna, det gäller att minska takten på smittspridningen så mycket som möjligt.” 

Den 19 mars skriver Anders Tegnell till smittskyddsprofessorn Jan Albert: ”Jag tror mer på herd-immunity”. I ett annat mejl från samma dag till flera personer inom Karolinska Institutet står det att läsa: ”Och ju längre tiden går ju fler immuna ju lägre R”. Detta är förmodligen världens mest kompakta beskrivning av flockimmunitetsstrategi. 

Jag ringer upp Peet Tüll för ett tag sedan för att få klarhet i det hela, och då nämner han ett par saker till som han uppfattat som märkliga. Regeringen har klassat smittan som samhällsfarlig, vilket innebär att sjukvården är skyldig att smittspåra, det verktyg som används framgångsrikt av bland andra våra grannländer för att dämpa smittspridningen. Den 26 mars undertecknar Johan Carlson en kort skrivelse med den fantasieggande titeln HSLF-FS 2020:10 som syftar till att upphäva anmälningsplikten för praktiskt taget alla utom sjukhusintagna patienter, vilket gör att smittspårningslagen sätts ur spel. 

I detta läge var förvisso Stockholm utom kontroll, men för stora delar av övriga landet hade smittspårning fortfarande varit fullt genomförbar, enligt Peet Tüll. Han tillägger att Stockholm hade runt tio smittspårare, medan Wuhan (som sedan länge är smittfritt och där livet återgått till det normala) vid tiden för sitt utbrott hade cirka 1 000 smittspårar-team med fem personer vardera.

Varför gav man upp smittspårning innan man ens försökt, om man nu inte var ute efter flockimmunitet, frågar Peet Tüll retoriskt.

Av mitt samtal med Peet framkommer även att han inte alls erbjudit mejlen direkt till frilansjournalisten Johan Anderberg, som gjort avslöjandet om ”alternativ tre”. I stället indikerade han på vilka datum intressanta mejl fanns att tillgå och han bad Anderberg använda sig av offentlighetsprincipen för att få ut mejlen. Men där bet Anderberg i gräset, och tvingades återkomma till Peet för att få mejlen från hans privata dator.

I kölvattnet av den kritik som följt frilansjournalisten Johan Anderbergs avslöjanden i den kommande boken Flocken (Albert Bonniers Förlag), har Johan Carlson ryckt ut och återigen försvarat sin myndighet genom att skylla på regionerna. 

– Problemet var att vissa regioner mer aktivt höll emot och att förhandlingarna om pengarna tog lång tid, sade han till SvD.

Vidare förklarar han den uteblivna testningen med hur det svenska sjukvårdssystemet är uppbyggt: ”Att detta tagit lång tid får nog i huvudsak tillskrivas det splittrade system, med 21 självstyrande regioner, som vi arbetar med i Sverige”, skriver han i ett mejl till SVT.

Även detta resonemang vänder sig Peet Tüll emot. Tanken att ge regionerna ökat inflytande var, när smittskyddslagen skrevs, just att det skulle undvika förseningar på grund av käbbel om vem som ska betala ifall ett lokalt problem skulle uppstå. Att en pandemi skulle skölja in över Sverige, och att generaldirektören för Folkhälsomyndigheten skulle undergräva smittskyddsläkarnas manöverutrymme genom en förordning som omöjliggör seriöst smittspårningsarbete, var det nog ingen som kunde föreställa sig när lagen skrevs, menar Peet Tüll.

I samband med att Folkhälsomyndigheten på detta vis motarbetat smittspårning har man även i tysthet skyfflat över mer ansvar på regionerna och smittskyddsläkarna (se t.ex. HSLF-FS 2020:23). Som pricken över i:et har vi slutligen förordningen HSLF-FS 2020:45 från den 24 september: Misstänkta fall av covid-19 ska inte anmälas.

Sammantaget ter det hela sig, åtminstone för en skeptisk betraktare, som att Johan Carlson 1. undergrävt regionernas arbete, 2. skyfflat över ansvar på regionerna, 3. skyller på regionerna. 

Här har Johan Carlson ett antal frågor att besvara: Varför har Folkhälsomyndigheten inte aktivt verkat för att bygga upp testkapaciteten under sommaren så att man på hösten kunde smittspåra effektivt ifall man, som det påstås, har övergett planerna på kontrollerad smittspridning med flockimmunitet i sikte? Varför bestämmer man i september, då allt ser ut att vara under kontroll, att misstänkta fall av covid-19 inte ska spåras? Varför tar det cirka en vecka i Sverige från att en person misstänker att den har covid-19 till att den blivit testad och fått provsvar? Det innebär i praktiken att många covid-19-positiva och deras familjemedlemmar kommer att cirkulera i samhället under den period de är som mest smittsamma? Är detta tecken på att man verkligen vill stoppa smittan, eller vill man bara få det att se ut som att man vill det?

Frågan måste åter aktualiseras: Har Sverige någonsin verkligen övergett planerna på flockimmunitet? Och varför har man försökt förhindra att mejlkorrespondens kring vad strategin egentligen innebär, når allmänheten?

Text: Marcus Carlsson
Marcus Carlsson är docent i matematik och forskar vanligtvis inom operatorteori och algoritmer för signalbehandling, men på senare tid går forskningen mestadels ut på att förutspå och förstå pandemin genom att modellera COVID-19. Han är också aktiv i Vetenskapsforum COVID-19 och driver en egen YouTube-kanal med allt från vetenskapliga till mer satiriska inlägg i Coronadebatten.

Detta är en krönika i Bulletins nyhetsdel. De åsikter som framförs är skribentens egna.