Förre MUF-ordföranden Benjamin Dousa bor bredvid huset som på söndagskvällen utsattes för en misstänkt handgranatattack. Han har bott i området i större delen av sitt liv och sett hur våldet har tilltagit. ”Jag och min sambo kan flytta härifrån, men jag tänker på alla andra som inte har de möjligheterna. Min mamma bor här och hon skulle aldrig ha råd att flytta”, säger han till Bulletin.
På söndagskvällen den 24 januari inträffade en kraftig explosion i ett bostadshus i Kista i norra Stockholm. Polis och räddningstjänst, liksom det nationella bombskyddet, kallades till platsen. Enligt uppgift till Aftonbladet ska det ha handlat om en handgranat som kastats mot en av lägenheterna, men polisen är förtegen om händelsen.
Benjamin Dousa, vd för tankesmedjan Timbro och före detta ordförande i Moderata ungdomsförbundet (MUF), bor i grannhuset.
Balkong helt söndersprängd
– Det var vid tiotiden på kvällen och jag och min sambo skulle förbereda oss för sänggående när det small till rejält. Huset skakade och fönstren bågnade. Vi går ut på balkongen och ringer polisen, säger Benjamin Dousa.
Efter en stund, när polis och räddningstjänst har varit på plats ett tag, går han ner på gården och tittar på förödelsen. Han ser att en inglasad balkong är ”helt söndersprängd”. Utanför står en bil. Den sidan av bilen som är mot huset är också fullständigt demolerad.
– Det är helt uppenbart att explosionen har kommit utifrån och varit avsedd att skada lägenheten, säger han.
”Det är en helt vanlig trottoar. Här går jag förbi när jag ska slänga mina sopor. Folk går ut med sina hundar vid den här tiden, eller kommer hem från joggingturer. Ungdomar kommer tillbaka från sina träningar.”
Han beskriver området som en plats med många barnfamiljer och människor har arbeten att gå till.
Sådan fruktansvärd hänsynslöshet
– Det är en helt vanlig trottoar. Här går jag förbi när jag ska slänga mina sopor. Folk går ut med sina hundar vid den här tiden, eller kommer hem från joggingturer. Ungdomar kommer tillbaka från sina träningar, säger han.
– Det är en sådan fruktansvärd hänsynslöshet. Det är inte bara de kriminella själva som drabbas. Vanliga, skötsamma människor hade kunnat dö. De bryr sig inte, säger Benjamin Dousa.
Han har bott i området i fyra år. Det är relativt nybyggt med mestadels bostadsrätter. Både det hus han själv bor i och det drabbade huset är bostadsrättsfastigheter.
– De flesta som bor här har utländsk bakgrund. Folk gör rätt för sig och de allra flesta arbetar. Men vi som bor här har drabbats av många våldsamma händelser de senaste åren.
Han refererar bland annat till två bombdåd som utfördes för nästan exakt ett år sedan i Kista och det angränsande området, Husby.
”Men vi är i den åldern då man funderar på att utöka familjen. Vi kommer absolut inte att vilja bo kvar här då. Detta drabbar helt vanliga oskyldiga människor.”
– Vi vaknade på natten av att huset skakade då också. Den ena explosionen var bara 250 meter från oss, i Husby och den andra var i Kista, cirka 450 meter från oss.
Liknande våldsamheter ägde rum för två och ett halvt år sedan, säger han, då det inträffade handgranatsexplosioner och skottlossning med AK47:or på granngården, bara cirka 30 meter från hans hus.
Är du och din sambo trygga med att bo kvar här?
– Det är en sak vad gäller oss själva. Men vi är i den åldern då man funderar på att utöka familjen. Vi kommer absolut inte att vilja bo kvar här då. Detta drabbar helt vanliga, oskyldiga människor.
Men han säger att han ofta funderar på de människor som inte har annat val än att bo kvar.
– Jag och min sambo är privilegierade. Vi har tillräckligt god inkomst för att flytta härifrån om vi vill. Men min mamma, till exempel, hon har ju inte råd att flytta. Jag tänker på alla dem som inte kan rösta med fötterna.
Företag väljer att flytta
Som tidigare moderatpolitiker har Benjamin Dousa arbetat mycket med frågor som rör våldsutvecklingen och tryggheten. Han var inte bara ordförande i Moderata ungdomsförbundet. Fram till årsskiftet var han även ansvarig politiker som stadsdelsnämndens ordförande i Kista.
– Detta är ett område som brukar kallas Sveriges Silicon Valley. Många företag som har etablerat sig här börjar nu dra sig härifrån, på grund av att de inte kan garantera de anställdas trygghet, säger han.
”Det skadar svensk konkurrenskraft när kompetenta ingenjörer från både när och fjärran inte vågar flytta hit.”
Tidigare har även techjätten Ericssons vd Börje Ekholm uttryck bestörtning kring våldsutvecklingen. En av de explosioner Benjamin Dousa hänvisar till inträffade bara några hundra meter från huvudkontoret i Kista.
Många företag väljer att flytta
De är inte det enda företaget som nu drar öronen åt sig.
– IBM flyttar stora delar och är på väg att flytta bort ännu mer verksamhet. Microsoft har också flyttat från Akalla. Trygghetsfrågan har blivit en konkurrensfråga. Det skadar svensk konkurrenskraft när kompetenta ingenjörer från både när och fjärran inte vågar flytta hit. Det räcker ju med en googling för att se att ”här vill jag inte låta mina barn växa upp”, säger Benjamin Dousa.
Men även småföretagare flyr de orter där våldsutvecklingen tilltar.
– Jag har bott i dessa områden i större delen av mitt liv. Jag har sett hur det är för skräddaren, som har legat på Kista torg i 30 år. Han har behövt vidta egna åtgärder. Numera är det som att ta sig in i en bank när man ska lämna in sina kläder för tvätt, säger Benjamin Dousa.
Mot bakgrund av din tidigare roll som politiker, vad borde göras?
– I det korta perspektivet är detta frågor som är kopplade till lag och ordning. Det är viktigt att de riktigt kriminella hamnar bakom lås och bom. Det kan inte vara så att polisen griper och lagför kriminella, som sedan slipper fängelsestraff eller får kortare straff på grund av ungdomsrabatt, och att de sedan blir förebilder för yngre, säger han.
Vad behöver göras i det längre perspektivet?
– Detta är ett problem som bottnar i en hög invandring och en illa fungerande integrationspolitik, i kombination med miljonprogramsområden med enbart hyresrätter. Ett obefintligt föräldraskap och en utbredd offermentalitet i många förorter där man förväntar sig att samhället ska ta ansvaret för barnen.
TEXT: Henrik Sjögren