KRÖNIKA. Nyligen twittrade Ola Spännar, tidigare kommunikationschef på Centerpartiet: ”Glöm inte att flera av bulletinisterna radikaliserades på förment liberala ledarsidor”.

Eftersom jag själv tidigare var politisk redaktör för liberala Kristianstadsbladet anar jag att jag var en av dem han menade hade ”radikaliserats”. 

Samme Spännar skrev något liknande om Svenska Dagbladets politiska chefredaktör Tove Lifvendahl i augusti. Hon hade enligt honom förvandlat Svenska Dagbladets ledarsida ”till en plattform för högerns radikalisering och en motor i normaliseringen av den främlingsfientliga rörelsen”. 

Jag antar att Spännars kommentar kommer ur att jag är positiv till att liberala och konservativa partier tar stöd av Sverigedemokraterna, samt att jag förespråkar en minskad migration, men det gör mig knappast radikaliserad. Rädda Barnen har en orostelefon om radikalisering där man kan få stöd och hjälp i frågor som rör våldsbejakande extremism. Dit behöver verkligen ingen ringa om mina åsikter, om man säger så …

Att jag skulle ha radikaliserats var en onödigt grov anklagelse, men genom att medvetet använda ett överdrivet ord sår Spännar och andra frön av misstro, kanske någon tänker ”ingen rök utan eld”. Det blir en verbal härskarteknik, men tyvärr ett inspel i debatten i den nivå man kan förvänta sig på en skolgård för förstakladdare. 

Om man anklagar någon för att ha nazistiska åsikter borde man avtvingas rejäla bevis, men sådana redovisas sällan. 

Vi som opinionsbildar från höger kallas även ofta för bruna, sedan Hitlers brunskjortor. En läsare skrev om mig: ”p.g.a. hennes blåbruna inlägg är det flera som avslutat sin prenumeration”. 

Termen ”blåbrun” har använts av Karl-Petter Thorwaldsson, tidigare ordförande för LO, Aftonbladets ledarskribenter Anders Lindberg och Jonna Sima, Helle Klein på Dagens Arbete, Daniel Färm på Aktuellt i politiken, Daniel Suhonen från Katalys, Nooshi Dadgostar från Vänsterpartiet och Stefan Löfven (S). 

Den bruna färgen betecknar nazism, sedan Hitlers brunskjortor. Om man anklagar någon för att ha nazistiska åsikter borde man avtvingas rejäla bevis, men sådana redovisas sällan. Vänsterpartisten Ali Esbati skrev i ett tweet rätt ut: ”Ivar Arpi, M- och Kd-politiker, nazistiska nätkrigare; allt svårare att skilja från varandra”. Men på vilket sätt? Varken citat eller bevis redovisades. Bara ord.

Seriösa debattörer kallas till och med för fascister. Riksdagsledamoten Daniel Riazat (V) skrev nyligen om sin riksdagskollega Hanif Bali (M) att ”en fascist blir inte mindre fascist av en fin handling”. Journalisten Christian Palme ”skojade” genom att beskriva Bulletin som ”evidensbaserad fascism”. 

Skulle vi på Bulletin förespråka diktatur eller våldsamt förtryck av politiskt oliktänkande? Vad baseras den analysen på? Att jag inte vill att Malmö ska försöka bli kulturhuvudstad? Eller att jag önskar att L lämnar Januariöverenskommelsen? Det blir absurt. 

Vi som engagerar oss i hederskulturfrågor kallas inte sällan för islamofober. Detta har tidigare vänsterpartisten Amineh Kakabaveh drabbats av, liksom Nyamko Sabuni (L). När Sabuni blev minister i Reinfeldts regering 2006 sa debattören Kurdo Baksi: ”Jag är oerhört besviken över att man utsett en person som jag uppfattar som islamofob till integrationsminister”.

Jag vet inte hur många gånger jag har kallats rasist. En person kontaktade exempelvis Kristianstadsbladet och sa: ”Jag vill veta om hennes åsikter stämmer med Liberalernas och hur ansvarig utgivare ser på hennes åsikter, som jag ser som rasistiska.”

I ett SVT-inslag berättade en gymnasielärare hur hon blivit kallad rasist när hon talat om hederskultur i skolan. ”Jättetråkigt, för jag är inte det. Tvärtom”. 

Jag träffade en äldre dam för ett tag sen, som lågmält och nervöst berättade om hur hon sagt åt en flicka att inte kissa på en igelkott och då fått ett ”rasist” tillbaka. Kvinnan backade skrämt; hon var då rakt inte rasist utan hade jobbat frivilligt med läxläsning för nyanlända och röstat för generös migration. 

Från höger kommer också grova ord, men kanske av ett annat slag. En socialdemokratisk kvinna fick på Facebook läsa: ”Vad fan leker du hora”, ”Din jävla fucking sossejävel”, ”Jävla sossekäring dra åt helvete” och ”sossekossa”. Själv har jag av SD-anhängare kallats ”din jävla sopa”, ”vänsterfoliehatt”, ”fjolla”, ”infantilt hycklande intolerant nyttig idiot”, ”korkad”, ”mupp”… 

Jag hoppas innerligt att den här typen av dum-argumentation inte får ytterligare fäste, utan att vi kan komma åter till en debatt där sakargument möts med sakargument; Sverige skulle må gott av det. Påhoppen kanske inte dämpar oss som jobbar som opinionsbildare – vi är tåliga – men kan tysta den allmänna debatten i fikarum och på middagar. En upplyst demokrati behöver ett djupare samtalsklimat än att folk skriker fula ord mot varandra.

TEXT: CAROLIN DAHLMAN
Krönikör på Bulletin
carolin@bulletin.nu

Detta är en krönika i Bulletins nyhetsdel. De åsikter som framförs är skribentens egna.