Anders W Edwardsson skriver om en vetenskaplig teori i vardande i klass med Newtons och Einsteins teorier och hur denna teori också kan tillämpas på samhällsvetenskap.
Jag tar alltid rubriker om vetenskapliga genombrott med en nypa salt. För om man läser vidare handlar dessa oftast bara om att sälja nya teorier av typen ”Forskare tror nu sig nu veta att…” eller om att någon jeppe lyckats bevisa saker vi redan vet, i stil med ”Forskare kan nu förklara hur…” Fast visst, även sådana ”upptäckter” kan vara intressanta och jag tänker strax återkomma till en som jag läst om och tycker är potentiellt matnyttig.
Låt mig dock först förklara varför jag som humanist och samhällsvetare alls följer vad som händer inom ”hårda” vetenskaper som fysik och biologi. Detta dels för att det som händer där ofta påverkar oss positivt. Som upptäckter av nya energikällor, förbättrade reningstekniker och bättre mediciner. Men jag bryr mig också därför att när naturvetenskapliga forskningsresultat letar sig in i politiken så blir det lätt fel — och inte sällan kaos.
Orsaken är att politiker, byråkrater, journalister och andra ofta inte har en susning om hur modern vetenskap fungerar. Dess kärna är, som alla borde veta, att alltid ifrågasätta gällande dogmer. För det händer inte sällan att forskare har fel, helt eller delvis, även när de är tillsynes både tvärsäkra och eniga. Beslutsfattare plockar dock likväl ofta fritt resultatrussin i olika vetenskapskakor och presenterar dem som oomkullrunkeliga bevis för saker som – liksom av en händelse – bara kan lösas med högre skatter, nya regleringar och mer makt till dem själva.
Rasbiologin är ett typexempel. För även om gener är viktiga kom denna pseudovetenskap under 1800-talet att baseras mest på falska resultat och fördomar. Vad som hände var att ”experter” gav sig i kast med att finna bevis för vad européer redan ansåg sig veta säkert: att färgade var så svagsinta att de behövde koloniseras. Och som den goda boken påminner oss om, den som söker han finner. Alltid. Speciellt om det ligger generösa forskningsbudgetar i potten.
Det som sas av organisationer som Statens institut för rasbiologi i Uppsala togs därför länge som absoluta, finala sanningar, trots att det redan i början på 1900-talet var uppenbart att folk som levde kvar på stenåldersnivå ibland annat Afrika gjorde så mer beroende på geografiska, klimatologiska och andra omständigheter än på att de var dumma i huvudet. Den politiskt korrekta rasismen blomstrade likväl fram till 1945, när Hitlers självmord satte en symbolisk kula även i rasbiologin. Sedan dess har också Verkligheten bevisat Teorin tokig. Många asiatiska länder är idag på väg att bli rikare än ”vita” länder som Sverige och även i Latinamerika och Afrika är framstegen stora.
Det samma gäller växthusteorin. Med denna har nu skattefinansierade experter i över 30 år skrämt livet ur både kvinnor och barn av alla 57 könen genom att hävda att mänskliga CO2 utsläpp kommer orsaka katastrof. Politiker, profithungriga ”miljöföretag” och andra som både finansierar och drar nytta av klimatforskningen har därför fritt kunnat dra slutsatser som att vi alla – förutom de själva – för att undvika en katastrof, förutom högre skatter och fler regleringar, måste sluta flyga, köra bil, skaffa barn, och äta kött. Vilket inte är en överdrift av vad riktiga forskare säger utan rena lögner.
Men nog om detta. Problemet är ergo att politiker när det passar drar forskningsresultat till extremer för att försvara egna beslut. Och när de inte gör det, som i fallet med genetiska skillnader mellan kvinnor och män, ignorera dem. Vilket tar mig tillbaka till artikeln jag läste. Den handlade om en grupp naturvetenskapare som satt sig ner, jämfört observationer från olika områden och formulerat en ny naturlag, vilket inte är småpotatis. När man totar ihop sådana söker man ty sälla sig till storheter som Isac Newton och Albert Einstein.
Kort handlar denna nya lag om att evolution inte bara präglar levande ting som växter och djur utan alla naturliga processer. Det vill säga, allt som består av rörliga delar som atomer och molekyler som kan ordna sig på olika sätt förändras då nya varianter uppkommer och — om de fungerar bättre än gamla — gynnas av naturligt urval. Att så sker med alla växter djur bevisade redan Charles Darwin. Och ett exempel från dagens forskare på den vidare tillämpningen av evolutionsteori är att planeter, då dess massa påverkas av gravitation, blir runda.
Det låter så simpelt att man nästan undrar hur det kunde ta forskare så länge att dra den slutsatsen. I likhet med hjulet kan det dock ta årtusenden att upptäcka självklarheter. Jag vill därför här hävda att den nya naturlagen inte bara kan appliceras på saker som mineraler och solsystem, utan även på mänskliga samhällen. Idén att kulturer föds, förändras och dör är förvisso inte ny. Och då det, som någon sa, är så att ”de flesta kulturer är skit” slås mindre effektiva diton över tid ut som sådana som funkar bättre. Den teorin är dock numera så politiskt kontroversiell att följande resonemang är berättigat, vad kulturrelativister än råkar tycka om saken.
Att hävda att alla kulturer är lika bra oavsett grad av primitivitet, dysfunktionalism och våldsanvändning är i jämförelse lika galet som att säga att jorden kan vara platt. En utblick visar också att mänskliga kulturer väl följer den nya lagen. Vi har nämligen på 10 000 år gått från att vara kringvandrande jägare-samlare, till att bli bofasta jordbrukare, till att leva i industrisamhällen, till att nu bli jetsetande servicearbetare. Och på varje steg i denna process har komplexiteten i politiska, sociala, ekonomiska och andra system ökat på sätt som gjort att de konkurrerat ut primitivare system. För även om kunskapen det tar att knacka fram en flintkniv är imponerande så är det simplare än att röja, så, ploga, harva och skörda, vilket i sin tur är mindre krångligt än att bygga månraketer.
Så här långt torde alla, förutom möjligen någon idealistisk miljöpartist, kunna hålla med om analysen. Det vore dock ohederligt att inte ta den ett steg ytterligare. För om vi zoomar in på den industriella era vi är på väg att lämna framträder en mycket intressant — och politiskt kontroversiell — skillnad.
Efter att den tekniska utvecklingen tog rejäl fart på 1800-talet kom två sätt att organisera industrisamhällen att testas. Kapitalistiska system med låga skatter, få regleringar och privat ägande, och socialistiska samhällen präglade av konfiskation, regleringar och kollektivt ägande. Och hur tävlan mellan dessa utföll vet numera alla som kan — och vill — läsa om saken. I ett nötskal har kapitalismen bidragit till allt från utrotning av massvält via rekordhög levnadsstandard till landsättning av människor på månen, medan socialistiska regimer överlag lett till förtryck, fattigdom och massdöd.
Jag hävdar därför att skillnaden mellan kapitalism och socialism är en direkt följd av den nyligen beskrivna naturlagen. För medan kapitalistiska ekonomier består av fria marknader med miljontals individer som kan testa nya idéer och lösningar på fria marknader begränsar socialistiska ekonomier människors aktivitet genom skatter, regleringar, offentlig planering och kollektivt ägande. Eller som rörelselagarnas fader Newton nog skulle sagt om han fått frågan: då kapitalistiska ekonomier äger mer rörelseenergi blir utfallet som helhet oftast bättre.
Denna tankeövning kommer dock inte att revolutionera politiken. Tvärtom kommer den som bäst att erbjuda ett analytiskt fall framåt då den gamla lögnen om att politiker kan organisera samhällen nästan hur de vill utan negativa konsekvenser (för att ”öka rättvisan” och annat fint) att leva vidare. Detta alltså trots att den numera enligt både historiska och naturvetenskapliga mått mätt bevisligen är grundfalsk. En järnlag som ideligen överglänser både sanning, konsekvens och sunt förnuft är ty att ont politiskt krut som socialism inte förgås så lätt.
