Trump har vunnit en jordskredsseger, men främst är det en förlust för identitetsvänstern och dess idéer om rasism, sexism och transfobi. Amerikanerna har nu förkastat detta tankegods. Kommer historiker att se tillbaka på detta val som slutet på den vänstervåg som belägrat västvärlden sedan 60-talet? Detta undrar Anders W. Edwardsson.
Det finns valresultat. Och så finns det valresultat. Med detta menar jag att vissa resultat initierar eller avbryter en långsiktig politisk trend. Typ sossarnas seger i riksdagsvalet 1932, som ledde till den ”kohandel” med Bondeförbundet som lade grunden för Per Albins 44-åriga folkhemsdemokratur. Eller Franklin D. Roosevelts seger i det amerikanska presidentvalet samma år, som lade grunden för USA:s omvandling från en decentraliserad republik till en toppstyrd välfärdsstat.
Veckans val kommer troligen inte att innebära ett slut på denna senare utveckling. Men Donalds Trumps jordskredsseger, tillsammans med republikanernas återtagande av senaten, kan en dag framstå som början på slutet för de senaste decenniernas klimatextremism, transgenderextremism och annan bråte som utgjort köttet på wokerörelsens ideologiska skelett.
För att sammanfatta är woke något mycket allvarligare än bara en plötsligt uppblommande men snabbt utslocknade politiska modefluga, typ Tea Partyrörelsen eller Occupy Wall Street 2010/11. Tvärtom är den en konsekvensen av en mer än halvsekellång ideologisk utveckling som började med vänstervågen i slutet på 1960-talet, vilken under några år förgiftade sinnet på miljontals, främst unga, själar i hela västvärlden.
Då den sammanföll med ett allmänt uppvaknande rörande kommunismens brott – inte minst genom Sovjetunionens invasion av Tjeckoslovakien 1968 – blev dock de flesta av dessa inte vanliga, testuggande marxister utan kom över tid att forma kärnan i en helt ny samhällselit.
Ställda inför realiteten att traditionell kommunism inte ledde till något annat än förtryck, fattigdom och piffiga slagord blev nämligen 68:orna ”postmodernister”, vars centrala tes blev att då Marx och de andra haft fel om allt så kunde ingen annan ha rätt heller. Strategin för att hamra hem detta budskap blev att bekämpa ”borgerskapet” inifrån. Och taktiken för på sikt förinta det ”gamla samhället” genom att ”dekonstruera” allt de ogillade med denna – som de såg det – Satans lem.
Horder av kvasikommunister drog nämligen under 70- och 80-talen på sig skjorta och slips och började göra karriär inom inte bara partier och fackföreningar, utan universitet, privata företag och – framförallt – tidningar, radio och TV. Varpå de där sakta men säkert metodiskt kunde börja med att först ifrågasätta, sedan idogt kritisera, och slutligen stämpla allt fornt, beprövat och fungerande (som traditionella kärnfamiljer, julfirande och klassisk konst) som illa, dumt och helt överflödigt.
Detta förstörelsearbete gick först trögt då det mötte motstånd från både etablerade krafter och den bredare allmänheten. På 1990-talet började det dock – i takt med att äldre generationer gick i pension och 68:orna kunde stiga fram som ledande politiker, VD:ar och andra makthavare – att bära frukt. Och trollformeln för att ersätta sunt förnuft med ideologiska dagdrömmar blev så kallad politisk korrekthet. Alltså ett politisk simsalabim för att stämpla allt och alla som vågar kritisera det den nya samhällseliten tycker och vill som varande rasism, fascism, populism och oseriöst tjäbbel.
Denna utveckling blommade först ut i USA med Bill Clinton, och spred sig därifrån via politiska, sociokulturella trender och politiker som Tony Blair, Angela Merkel och Fredrik Reinfeldt till hela västvärlden. I USA lades därmed grunden för vår samtids wokementalitet. Eller vad man nu vill kalla denna verklighets- och människosyn som är så genomfalsk och motsägelsefull att man måste ha minst en akademisk examen för att köpa den.
Wokeismens grundantagande är nämligen att allt som är manligt och västerländskt per automatik är fel och ondskefullt. Samt att det är upp till kvinnor, unga, svarta, invandrare, bögar och andra ”svaga grupper” att förenas mot den globala konspiration av vita medelålders män som ligger bakom allt från fattigdom och rasism, via hustrumisshandel och klimatkris, till heterosexualitet och köttätande.
Det är också denna kabal av självutnämnda världsförbättrare som de sista dryga tjugo åren gått till storms mot det tidigare radikaler inte redan lyckats förstöra. Som sanningar att människor föds som pojkar och flickor och växer upp till män och kvinnor. De har också krävt saker som rätten för snuskgubbar i högklackat att gå på damtoalett och undermåliga manliga atleters rätt att tävla mot kvinnor i olika sporter. För att nu bara dra ett par exempel ur en sorgligt stor hög av vansinniga exempel. För om man skalar bort allt fluff om rättvisa och solidaritet har det handlat om att genom i grunden förstöra västvärldens kulturer röja mark för en framtid fotad på… Ja, fan vet, något makalöst annat.
Vi är härmed framme vid veckans val.
Det sedan decennier av tokradikaler styrda Demokratiska partiet valde nämligen i somras – efter att den demente Joe Biden tvingats åt sidan – att nominera en av wokeismens främsta galjonsfigurer: den underhaltigt begåvade och i det mesta okunniga men av medier och eliter älskade Kamala Harris. Hon hade sedan nittiotalet bland annat gjort sig känd för att stödja fri invandring, avskaffande av polisen samt skattefinansierade könsbyten för småbarn och militärer.
Då republikanerna åternominerat Donald Trump, som personifierar raka motsatsen till Harris dagdrömmeri, veganism, palestinakramande och andra mentala blottor, blev valet 2024 en sedan länge hägrande holmgång mellan tokliberalism och traditionell amerikanism.
I detta val satte i tisdags alltså de kloka, praktiskt sinnade amerikanerna ner foten. Och det gjorde de ordentligt. När dammet började lägga sig och primalskriken dö ut framåt småtimmarna visade det sig nämligen både att Trump besegrat Harris i ett mindre jordskred och givit republikanerna en stabil majoritet i den för utnämningar, utrikespolitik och annat viktiga senaten. Enda smolket i bägaren blev förvånansvärt dåliga resultat i valet till representanthuset, där republikanerna just nu ser ut att få en så minimal majoritet att demokraterna kommer att ha ett fortsatt ganska stort inflytande.
Det senare skall dock inte ses som ett alltför stort hinder för Trump att trumma igenom sin agenda. Demokraterna har ty blivit så ordentligt tillplattade att de, om de vill vinna val i framtiden, måste överge wokeismen och åter börja röra sig mot mitten. Om republikanerna förvaltar denna storseger på rätt sätt kan därför 2024 bli början på ett längre maktinnehav som med lite tur och mycket skicklighet kan leda in USA – och därmed resten av västvärlden – på en ny och bättre, mer frihetlig väg.
