Kamala Harris fick en kort smekmånad i opinionsmätningarna, men nu ser dessa ut att återigen luta mot Trump. Men betyder det att det amerikanska folket faktiskt ändrat sig, eller att det är något fel med opinionsmätningarna? Det finns mycket som tyder på det senare, och att mätningarna manipuleras för politisk fördel.
Igår kom en ny skur opinionsmätningar inför presidentvalet den 5 november. Dessa publicerades i vänsterliberala New York Times, men var ändå behaglig läsning för Donald Trump. Mätningarna visar nämligen att han ånyo ligger före Kamala Harris i Arizona, Georgia och North Carolina, tre delstater som Trump måste vinna får att återta Vita Huset. Jag skriver ”ånyo,” för den senaste månaden har många mätningarna visat att Harris legat bäst till inte bara nationellt utan också i olika vågmästarstater.
Att Harris skulle få en skjuts uppåt i jämförelse med den demente Joe Biden betvivlade förvisso ingen, men skjutsen blev bara modest. Som mest har hon legat fem, sex procent upp på nationell nivå. Vilket nu heller inte spelar så stor roll då en kandidat inte behöver vinna en majoritet i hela landet utan ”bara” tillräckligt med delstater för att få 270 röster i elektorskollegiet. Där har delstater, precis som mindre länder i Europaparlamentet, av rättviseskäl har en viss överrepresentation.
Att den liberala Harris skulle ha gått förbi Trump i konservativa delstater som Arizona, Georgia, och North Carolina var det dock många som tvivlade på. Och det samma gällde mätningar som påstod att hon även ledde i Pennsylvania, Michigan, och Wisconsin. Dessa är förvisso mer liberala, men samtidigt mycket religiösa ”blue-collar” delstater där arbetare inom oljeindustrin, biltillverkningen, och andra tunga industrier gillar Trump för hans tuffa handelspolitik mot Kina och hans kritik av ”gröna idéer.”
Att Trump återtagit ledningen i många av dessa delstater verkar därför logiskt. Men det lämnar oss samtidigt med frågan om han någonsin förlorade den – och därför också om vi kan lita på opinionsmätningar? Att opinionsinstitut skulle skruva mätningar för att få det att framstå som att en kandidat ligger bättre till än vad han/hon egentligen gör är en allvarlig anklagelse. Det finns dock mycket som tyder på att åtminstone vissa institut gjort detta.
Den fristående poddaren och föredragshållaren Tom Ellsworth är en som tittat närmare på frågan. I sitt reportage visar han inte bara att flera av de största opinionsinstitutionen historiskt varit usla på att förutspå faktiska valresultat (https://www.youtube.com/watch?v=MuHlNyHtNco). Han visar också att det finns tecken på att vissa av dem fuskar för att få önskade resultat.
Vän av ordning frågar här givetvis hur man fuskar med opinionsmätningar. Svaret ligger i devisen om att det finns lögn, förbannad lögn, statistik. Ett enkelt sätt är helt enkelt att intervjua fler som tillhör det ena partiet än det andra. Och ett annat, något mer komplicerat, är att intervjua många som man sedan tidigare vet kallar sig oberoende men i verkligheten lutar mer mot ett parti än ett annat. För den som vill finns det därtill otaliga möjligheter att skruva till både frågor och svar för att få resultat som passar.
Att något varit lurt med opinionsmätningar inte bara i år utan även i tidigare val bevisas vidare av att Hillary Clinton 2016 i praktiken utropades till segrare flera månader innan valet – om jag minns rätt gav New York Times henne 98 procents chans att vinna – men sedan förlorade stort i elektorsröster. Och för fyra år sedan blev Joe Bidens seger mycket mindre än förutspått. Om även dessa felaktiga siffror berodde på dåliga undersökningar eller medvetet fusk kommer vi garanterat aldrig att få veta. Under veckorna kvar till årets val bör vi dock hursomhelst ta alla opinionsmätningar med en stor nypa salt.
