Som statsvetare och historiker får man perspektiv på amerikanska presidentval. För medan politiker och journalister alltid säger att just detta val är det viktigaste någonsin kan man med kunskap och perspektiv oftast avfärda sådana uttalanden. Vissa valrörelser, som den 1996 när amerikanerna hade att välja mellan den slipprige Bill Clinton och den föråldrade Bob Dole, eller 2012, mellan den odräglige Barack Obama och krigshetsaren Mitt Romney, framstod inte ens medan de pågick som viktiga.

Å andra sidan kan valrörelser som de 1933 och 1964, som ledde in USA på nya radikala hjulspår, identifieras som avgörande. Och detta gäller årets kampanj. För årets kraftmätning gäller om Kamala Harris, likt Franklin D. Roosevelt och Lyndon B. Johnson, skall få chansen att dra USA än längre till vänster än det redan sladdat. Eller om Donald Trump skall få chansen att slå i bromsarna.

USA står med andra ord idag vid ett vägskäl som handlar om USA permanent skall bli som vilken annan välfärdsstat som helst, eller om man skall förbli fritt från sjukor som överbeskattning, välfärdsnoja och kulturrelativism. Även en mindre briljant ledare som Harris riskerar att pusha landet över en gräns bortom vilken det inte går att vända om.

Om detta bör ske eller ej har amerikanerna varit oense sedan 1960-talet. Och de har länge försökt att både ha kakan och äta den genom att varierande rösta på demokrater, som infört nya, dyra välfärdssystem, och republikaner, som sänkt skatter och avreglerat marknader. Detta har lett till politisk skleros och en statsskuld på nu över 35 biljoner dollar.

Hursomhelst. Kan vi idag säga något åt vart det lutar? Ja, men för att förstå helheten kräver detta ett historiskt perspektiv. Låt oss därför börja med att identifiera två grundtyper av amerikanska presidentvalrörelser: de som är avgjorda på förhand och de som förblir nagelbitare in på – eller till och med långt efter – valnatten.

Ett bra exempel på ett i förhand avgjort val är 1984. Då insåg alla, förutom vissa svenska journalister, redan på försommaren att Ronald Reagan skulle bli omvald. Frågan var bara om det skulle bli i ett jordskred – och hur stort detta i så fall skulle bli. Han fick i slutändan också 60 procent av rösterna och vann alla delstater utom en. Den andra ytterligheten är val som det år 2000, då George W. Bush, efter veckor av kontrollräknande, vann presidentposten med ynka 537 fler röster i Florida över Al Gore.

De flesta valrörelser faller naturligtvis på ett kontinuum mellan dessa ytterligheter. Man kan mot slutet därför ofta ganska säkert säga vem kommer att vinna. Helt säker kan man dock aldrig vara. Undantag – som 1948, när Harry S. Truman mot alla förutsägelser besegrade Thomas E. Dewey, och 2016, när Donald Trump genom att slå Hillary Clinton skämde ut de flesta opinionsinstitut och förståsigpåare – finns.

Men om vi bortser från sådana avvikelser, hur ser det ut i år en dryg vecka före valet?

Många journalister framhåller gärna att Harris fortfarande leder i olika nationella mätningar. Men då amerikanska presidenter inte väljs direkt utan av det så kallade elektorskollegiet, där mindre delstater – likt mindre länder i Europaparlamentet – är något överrepresenterade är detta ett bedrägligt påstående. En kandidat kan vinna utan att få flest röster i hela landet. Sist gång detta hände var 2016. Och då Trump alltså nu tagit ledningen i samtliga så kallade vågmästarstater – som avgör vem som får majoritet i elektorskollegiet – kan detta hända i år igen.

Trump har senaste veckan därtill börjat passera Harris även i vissa nationella mätningar. Det verkar, ergo, som att han i år blir den som drar ifrån på sluttampen. Såvida inte Harris lyckas med samma bedrift som Truman, vill säga. På dennes tid var dock opinionsmätningar fortfarande en nyhet och mycket sämre än vad de är idag. Om inget stort händer de kommande dagarna kommer Trump därför högst troligen vinna. Och då han som sagt numera leder i samtliga vågmästarstater kan det bli i ett mindre jordskred.