Kamala Harris har under hela sin karriär lyckats flyta med strömmen, utan några egentliga svårigheter eller bedrifter. Hon har sällan haft någon större väljarkontakt, och när hon haft det har det sällan gått väl. Hon är en överbefordrad medelmåtta, vilket det amerikanska folket nu börjar upptäcka, skriver Anders W. Edwardsson.
Efter att Joe Biden hoppat av blev Kamala Harris i en politbyråliknande sovjetisk manöver det demokratiska partiets presidentkandidat. Detta alltså utan att erhålla en enda röst i partiets interna provval. Tack vare positiv mediabevakning sköt likväl hennes siffror snabbt i höjden och under sensommaren såg det ut som hon skulle kunna ge Donald Trump en riktig match den 5 november.
På senare tid har dock hennes siffror börjat sjunka tillbaka. Och även om hon fortfarande leder i vissa nationella mätningar har Trump återtagit ledningen i flera så kallade vågmästarstater. Många av dessa är dock fortfarande så jämna att valkvällen just nu ser ut att bli en rysare. Harris har med andra ord fortfarande segern inom räckhåll. Och för både amerikansk och svensk media verkar det räcka att vara färgad kvinna för att också anses lämplig som president.
Men – vem är hon? Egentligen?
Kamala Harris föddes 1964 i Kalifornien och hennes föräldrar var invandrare, modern indiska och fadern från Jamaica. Och då båda var akademiker – fadern marxistisk ekonomiprofessor, modern cancerforskare – växte hon upp i en för sjuttiotalet typisk hårt vänsterintellektuell miljö. Harris valde sedan att själv bli akademiker. Inspirerad av fadern kombinerade hon statskunskap med ekonomi, men tog examen i juridik. En kombination som är vanlig för amerikaner som vill ge sig in i politiken.
Harris politiska karriär började 1994 efter att talmannen i det kaliforniska delstatsparlamentet, Willie Brown, som hon då hade ett förhållande med, utsåg henne till ledamot i ett par viktiga utskott. Snart blev hon också biträdande distriktsåklagare. Då detta skedde i slutet av 1990-talet, när även vänsterpolitiker fortfarande var tvungna att framstå som tuffa mot brottslingar, gjorde hon sig först känd som ”batongliberal”. Enligt uppgift dömdes under hennes tid som åklagare bland annat över 1500 personer, mest svarta män, till hårda straff för mindre drogbrott som marijuanainnehav.
Några år senare blev Harris åklagare för hela San Franciscoområdet. Fast som sådan började hennes vänsterliberala åsikter att ta överhanden, och hon väckte bland annat uppseende 2004 genom att inte kräva dödsstraff för en illegal immigrant som begått ett polismord. I takt med att de ideologiska strömningarna förändrades bytte hon också profil genom att börja specialisera sig på så kallade hatbrott mot minoriteter, och blev därför 2010 vald till delstatens justitieminister. Vilket i det djupt demokratiska Kalifornien är mer av en informell utnämning än ett riktigt val, då republikaner i praktiken aldrig vinner några viktiga poster.
Under tiden som justitieminister blev Harris politiska ambitioner allt tydligare. Under Barack Obamas presidenttid hoppade hon på de då framväxande woke och Black Lives Matter-rörelserna, bland annat genom att motsätta sig förbud mot homosexuella äktenskap. När en senatsplats blev ledig 2016 var hon därför ett närmast självklart val, och hon vann återigen lätt med över 60 procent av rösterna.
Så långt hade Harris alltså gjort politisk karriär utan att i praktiken behöva visa sig på någon styvare lina. I senaten fortsatte hon också att göra det lätt för sig. Istället för att fokusera på utrikesfrågor eller något annat komplicerat valde hon att profilera sig som högljudd kritiker av Donald Trump. Vilket under dennes första period som president inte var svårt.
Med detta hade dock Harris så att säga surfat så långt hon kunde på att vara från Kalifornien. När hon försökte bli demokraternas presidentkandidat 2020 och blev tvungen att försöka bevisa sin kompetens, så gjorde hon så illa från sig att hon fick lov att hoppa av redan före det första primärvalet. Denna brutala politiska brottningsmatch vanns som bekant istället av den då fortfarande politiskt sluge och erfarne Joe Biden.
Att vara färgad kvinna visade sig dock vara nog för att bli utsedd till Bidens vicepresidentkandidat. Under valrörelsen 2020, som utspelade sig under de närmast krigsliknande förhållanden som covidepidemin skapade, framstod hon dock åter som en slät figur och hon fick i dubbel bemärkelse därför spela andrafiol.
Efter Bidens seger fick Harris också bara en viktig uppgift: att ansvara för inflödet av immigranter till USA från Mexiko. Men inte ens det gick något vidare. Under de senaste åren har den illegala invandringen nått rekordnivåer. Inflödet av droger och brott som följer i dess spår har bara blivit värre. Harris brydde sig trots detta inte ens om att besöka gränsen förrän häromveckan. Vilket ledde till att det så sent som i våras talades öppet om att Biden borde välja en annan vicepresidentkandidat för att åter kunna besegra Trump.
I och med att Bidens demens blev uppenbar i juni fick dock alltså Harris bli demokraternas presidentkandidat. Men då detta skedde främst i brist på andra kandidater har hennes många tillkortakommanden nu till slut blivit uppenbara för de flesta, även många journalister. Hon gjorde visserligen enligt diverse ”experter” bra ifrån sig i en debatt mot Trump. Få väljare lät sig dock imponeras av hennes uppenbart inövade standardsvar och hon har sedan dess istället framstått som direkt fåkunnig i olika intervjuer.
Men det är alltså trots detta fortfarande jämnt. Det återstår därför att se om Kamala Harris lyckas bli president. Eller om Trump lyckas besegra henne. Min känsla med mindre än fyra veckor kvar är dock att det blir han som i januari får flytta in i Vita Huset.
