Jag träffar professor Efraim Inbar på hans kontor i Jerusalem. I ett nytt höghus av gammal Jerusalemsten. Varm tofu med en hint av rosa.

Professor Inbar är ordförande för Jerusalem Institute for Strategy and Security och grundare av Begin Sadat Center. BESA Center, även känt under sin akronym, är en oberoende, opartisk tankesmedja som bedriver policyrelevant forskning om Mellanöstern och globala strategiska frågor, särskilt när de relaterar till Israels nationella säkerhets- och utrikespolitik och regional fred och stabilitet. Där han tillbringade 23 år.

Han har också varit professor i statsvetenskap på Bar-Ilan University. Under sin karriär har han skrivit flera böcker och hundratals artiklar. Jag vill tala med honom om den större geopolitiska konflikten. Den mellan Israel och Iran och bortom det den totalitära världens krig mot den fria.

De är hjältarna som var framgångsrika i att attackera Israel, ockupera en del av dess territorium, tortera israeler, våldta israeler. Så Hamas ser bra ut i palestiniernas ögon, och därför tror jag inte att vi kan utrota dem. Men vad vi kan göra, och det är vad vi försöker göra, är att avsluta deras militära kapacitet. Och förmodligen kommer de efter ett tag att växa [som] gräset lite igen, och då får vi klippa gräset igen. – Efraim Inbar

Innan 7 oktober Israel ett splittrat land – nu enat

När vi börjar intervjun berättar han för mig att han inte förändrat sitt perspektiv nämnvärt efter pogromerna inne i Israel den 7 oktober.

Utom i ett avseende. Före attackerna tvivlade han på att den unga generationen skulle kriga för Israel som tidigare generationer har gjort. Det gör han inte längre.

– Den 6 oktober, en dag före attacken, var det israeliska samhället mycket splittrat. Och hatnivån var extremt hög. Det var en mycket svår period i Israel för människor som försökte säga saker på ett mer sansat sätt, du vet, att ha en civiliserad diskussion med den andra sidan. Okej, vi behöver inte vara överens om allt, men vi är inte nationens fiender. Den andra sidan är inte nationens fiender. Och ”de” (den andra sidan reds anm.) förändrades. Kriget började, och vi var alla enade, säger han.

”Stor social sammanhållning”

Människor som före sjunde oktober aldrig hade träffats tjänstgör nu i samma enheter vid fronten i Gaza eller på gränsen till Libanon i norr. Nu pågår en förbrödningsprocess.

– Det finns en stor social sammanhållning. Nivån på volontärarbetet i det civila samhället är otrolig. Vi gör saker utan regeringen. För många saker behöver vi ingen regering, säger Efraim Inbar.

När attackerna skedde visade sig Israel bestå av libertarianer.

– På många sätt, trots vår socialistiska tradition. Så det här är goda nyheter. Naturligtvis anmälde sig de personer som gick ut i strid över 100 procent av förbanden i tjänst. Vilket innebär att de som redan var befriade från tjänstgöring bestämde sig för att ansluta sig till sina tidigare förband. Och det är inte lätt att vara i Gaza som soldat. Du vet, min sons erfarenhet är att man inte ens kan byta strumpor i sina skor under en lång tid, säger Inbar med glimten i ögat.

Pax Americana kan ha fallit

Pax Americana är den relativa fred vi har upplevt på jorden efter Västs påstådda seger i Kalla kriget. Påstådd för jag har aldrig sett den firas. Vi har inga högtidsdagar som högtidlighåller minnet av murens fall. Med USA som ensam hegemon i världen. Vad händer, undrar jag, om Pax Americana faller?

– Personligen tror jag att den kan ha fallit. Amerikanerna har fortfarande stort inflytande i denna region. De behöver i viss utsträckning denna region, eftersom de vill att deras allierade ska förses med energi, som kommer från Mellanöstern. Det finns allierade i Europa, det finns allierade i Asien, i Korea, Japan och naturligtvis Taiwan. Så det är en situation där den här administrationens liberala lins leder dem in i en mycket felaktig politik, säger Efraim Inbar.

”Kommer att bli en lång konflikt”

Professor Inbar tror inte att det här kriget kommer att utgöra slutet på konflikten. Vare sig den mellan Israel och palestinierna, den med araberna eller den med Iran.

– Det kommer att bli en lång konflikt, och jag tror att alla som tror att freden är runt hörnet misstar sig och ger näring åt farliga illusioner, säger Efraim Inbar och fortsätter:

– Jag vill berätta en historia för dig. Jag fick ett föredrag på en grekisk tankesmedja. Och en av åhörarna, en akademisk kvinna, sa till mig: ”Lyssna, du har redan kämpat mot palestinierna i 100 år. Nu räcker det. Hur länge ska det här pågå?” Så jag frågade henne: ”Hur många år kämpade du mot turkarna?” Jag visste svaret. Och hon svarade: ”400 år.” Så jag sa: ”Om det här är sant”, sa jag, och jag visste att det var sant, ”är vi en ung konflikt, bara 100 år”, minns Efraim Inbar.

Hans perspektiv är med andra ord historiskt.

– Jag tror inte att vi har någon möjlighet att utrota Hamas. Hamas är en radikal islamistisk rörelse med djupa rötter i det palestinska samhället. Många palestinier stöder Hamas, och nu efter den 7 oktober ser vi att stödet för Hamashar ökat, säger Efraim Inbar.

– De är hjältarna som var framgångsrika i att attackera Israel, ockupera en del av dess territorium, tortera israeler, våldta israeler. Så Hamas ser bra ut i palestiniernas ögon, och därför tror jag inte att vi kan utrota dem. Men vad vi kan göra, och det är vad vi försöker göra, är att avsluta deras militära kapacitet. Och förmodligen kommer de efter ett tag att växa [som] gräset lite igen, och då får vi klippa gräset igen. Jag tror att vårt misstag var att vi inte klippte gräset tillräckligt kort under de senaste åren, säger Efraim Inbar.

”Klippa gräsmattan”-strategin

Före den sjunde oktober påstod sig Israel ha en ”klippa gräsmattan”-strategi. Som byggde på ideliga räder in mot Hamas för att avväpna deras styrkor och förstöra vapenfabriker. Problemet enligt Inbar är att Israelerna inte tillämpade denna strategi. De lät Hamas’ gräsmatta, för att hålla sig till liknelsen, växa till ett vildvuxet fält av islamistisk terror. Så att det till sist krävdes en lie. Där är Israel nu.

– Jag tycker inte att vi gjorde tillräckligt när det gällde att förstöra deras infrastruktur, förstöra deras enheter. Vi gav dem tid för en enorm upprustning, militär upprustning, och genom att inte använda våra militära muskler tillräckligt urholkade vi vår avskräckning, säger Efraim Inbar.

Avskräckningsförmåga är ett viktigt ord i sammanhanget.

– I vårt fall behöver vi inte den ryska invasionen av Ukraina för att inse att vårt grannskap är ett tufft grannskap där vår existens är beroende av att avskräcka våra fiender. Annars skulle vi tänka på dem hela tiden. Vi har faktiskt tillfällen då de inte attackerar oss, och det är på grund av vår avskräckning.”

Något som Inbar anser eroderades den sjunde oktober.

– Inte bara Hamas [attackerade Israel] utan också det faktum att Hizbollah anslöt sig till striden är ett tydligt bevis på att Hizbollah inte heller lät sig avskräckas. De startade kriget, säger Efraim Inbar.

Iranska proxies

Hizbollah, en shiamuslimsk milisgrupp med bas i Libanon och stöd och styrning från den islamska regimen i Iran, började skjuta raketer mot Israel redan den åttonde oktober. Medan terrorattacken mot Israel den sjunde fortfarande pågick.

Tre iranska proxies har deklarerat krig mot Israel. Hamas i Gaza, Hizbollah i Libanon och Houthierna i Jemen.

– Houthierna är långt borta. De är mindre rädda för Israel, men Hizbollah är precis bortom gränsen.

Det är en svårare fiende än Hamas. De har fler och bättre missiler som de har fått av Iran. Missiler som kan nå hela Israel och som det inte är säkert att Iron Dome, Israels missilförsvarssystem, kan stoppa. Hizbollahs elitstyrkor i Radwanmilisen har stridserfarenhet från Syrien där de har slagits för Irans räkning och deras tunnelsystem, som är gröpt ur den sten som är Libanons mark, kan vara djupare och mer omfattande än Hamas eget.

– Hizbollah kommer förmodligen att bli svårare på grund av större internationella begränsningar. Hamas attack var en klar kränkning av god smak och av allt. Och Hizbollah är mer försiktiga i detta avseende. Det är ett begränsat krig, och amerikanerna, som är viktiga aktörer i ekvationen, vill inte ha en upptrappning, säger Efraim Inbar.

Biden-adminstrationens rädsla

Han anser att USA försakar sitt egenintresse genom att inte ingripa kraftigare mot Iran. Han förstår tveksamheten efter USA:s misslyckade krig i Irak och Afghanistan men han tror också att de egentligen inte har något val.

–Det skulle vara väldigt bra, enligt min åsikt, förmodligen enligt din åsikt, men det är inte Biden-administrationens åsikt. De är i grund och botten rädda för en upptrappning som kan försätta dem i en situation där de kan hamna i en konflikt med Iran.

– De är fruktansvärt rädda för en sådan situation. Och det är därför de skickade sina fartyg till regionen omedelbart efter att kriget började i Gaza. De sa klart och tydligt att vi inte vill ha en upptrappning.

När jag frågar vad han tror om Iraniernas planer på ett muslimskt imperium svarar han att: ”Iranier är smarta. De spelar spelet väldigt bra.”

Irans försvarsstrategi vilar på tre ben. Ett eget missilförsvar. Atombomben som de bara är några veckor ifrån att färdigställa vid varje givet ögonblick. Och proxyarméer.

– De använder sina ombud. De har varit mycket framgångsrika med att i flera länder etablera iranska proxies, som gör deras smutsgöra åt dem och ger dem ett visst utrymme att förneka inblandning.

– ”Det är inte jag. Det är den andra killen.” Och Demokraterna (i USA) förstår det, och särskilt den här administrationen, är glad över att spela med och inte behöva blanda sig in med Iran.

– Till viss del förstår jag amerikanerna. Deras tallrik är full. De har ett krig i Ukraina. De har ett krig i Gaza. De måste förbereda sig för den kinesiska utmaningen i regionen Indiska oceanen/Stilla havet. Så Iran läser den politiska kartan väldigt bra och sticker amerikanerna i ögonen hela tiden, konstaterar Efraim Inbar.

Den fria världen mot ondskans axelmakter

För Inbar är det uppenbart att den fria världen redan är inblandad i en kamp mot den auktoritära med Kina, Ryssland och Iran i spetsen.

– Jag tror att man måste vara blind för att inte se det. De är en enhet. Iranierna förser ryssarna med vapen. Ryssarna är nöjda med den iranska rollen. Jag tror att de i går var värd för ett toppmöte med alla sina ombud i Moskva. Kineserna undertecknar avtal med Iran. De håller marina övningar tillsammans. Det är tydligt att de är den antiamerikanska axeln. Och amerikanerna föredrar av någon anledning att inte se det, säger Efraim Inbar.

Att USA inte tydligare uttrycker sin avsikt att försvara sina egna intressen, att upprätthålla ett Pax Americana, bekymrar honom.

– Jag tror att de först och främst inser att den amerikanska allmänheten är trött på krig långt borta. De hade två stora motgångar, nederlag i Irak och Afghanistan. Så de föredrar att inte ge sig in i ytterligare militära äventyr.

– Men det är förstås en väldigt närsynt syn, för om du inte reagerar kraftigt på provokationer från dina fiender framstår du som svag. Och jag tror att detta är uppfattningen om USA i Mellanöstern. Mellanöstern är en mycket realpolitisk värld. Och alla ledare tänker i sådana termer, och de ser ett svagt Amerika. Det är synd eftersom vi behöver ett starkt Amerika, säger Efraim Inbar.