KRÖNIKA. Mae Tso har avlidit i covid-19, en av alla navajoer – eller diné på det egna språket – som gått bort under pandemin.

Jag blev bekant med hennes familj för mer än trettio år sedan när invånarna runt det ensligt belägna höjdmassivet Big Mountain i norra Arizona i USA, till en början drygt tiotusen, skulle tvångsförflyttas. Gemensam navajo- och hopimark hade styckats genom ett kongressbeslut som uppfattades som beställt av gruvnäringen. I spetsen för motståndet gick de äldre kvinnorna som såg hela sin livsstil hotas – historien, kulturen, deras föreställningsvärld.

Det var en mörk och ljummen septemberkväll när Maes Tsos barn Betty och Earl körde före oss rakt uppför berget, i en torrlagd bäckfåra som vid andra årstider kunde förvandlas till en forsränna. Big Mountain fanns inte utmärkt på kartan. Bilens strålkastare flackade över raviner och semaforliknande buskar, medan doften av salvia strömmade genom de öppna fönstren. Vi försökte hålla oss nära de röda bakljusen framför oss, hur vi nådde fram utan fyrhjulsdrift har jag aldrig begripit.

På morgonen såg man nästan ända in i det inre av Amerika: djupa, solbrända rynkor i marken, ceder och pinjer, bergskammar som rullade mot horisonten, en väldig rymd. Det susade ur djupet av Grand Canyon i väster. Ett får bräkte, hjorden makade sig i sidled, det pinglade ödsligt om ledardjuret. Mae Tso kom fram och nickade:

– Jag kan aldrig flytta. Den Store anden placerade oss här för att vi skulle ta hand om den här marken.

När Indianbyråns stängselbyggare tog sig hit upp för att markera den nya gränsen skällde Mae Tso ut dem. Den kortvuxna, allvarliga kvinnan i sammetsblus och navajokjol drog upp en av stolparna, tonläget höjdes ännu mer och polis kallades till platsen.

Så höll det på år efter år, Katherine Smith, Pauline Whitesinger, Roberta Blackgoat, den ena turkosprydda kvinnan efter den andra, plockade bort stängslen och argumenterade med taggtrådsarbetarna. De höll upp handskrivna skyltar med texten ”Skaparen är den enda som kan flytta på mig”. De skrev brev till Washington och försökte förklara att de placerats i klippöknen av makter mäktigare än de jordiska. Myndigheterna svarade med att decimera fårhjordarna och låta helikoptrar sniffa lågt över de sandfärgade boningshusen.

– Att förflyttas är detsamma som att försvinna och aldrig synas till igen, sa Pauline Whitesinger.

I Big Mountain och det vidare område som kallas Black Mesa fanns kol att hämta för gruvbolaget Peabody och dessutom pumpades väldiga mängder grundvatten upp för transporterna i pipelines till ett avlägset kraftverk. Trots protester och stämningar fortsatte det ena av företagets båda dagbrott i Black Mesa att vara i drift till 2019. Konflikten var smärtsamt bekant från olika delar av landet; urbefolkningar som placerats i reservat som senare skulle visa sig vara energireserver, människor som därför ännu en gång var i vägen.

Navajoterritoriet, det största reservatet i USA, hade redan tidigare grävts sönder under uranboomens år. Detta mäktiga klipplandskap med sina sandstensformationer och violetta skymningar blev också en sorgens och förtvivlans hemvist när lokalbefolkningen drog ner vinden från de öppna gruvorna i sina lungor och barnen sattes i skolor byggda av radioaktivt slaggmaterial. På andra sidan delstatsgränsen, i Utah, hade landsbygdens mormoner till en början hälsat provsprängningarna i Nevadaöknen med viftande flaggor, men det var innan cancersiffrorna sköt i höjden. Hos navajoerna dammade jordens frilagda innehåll rakt upp i näsor och svalg.

Människorna i halvöknen, osynliga för dem som inte visste att de fanns där eller inte brydde sig om dem, blev alla downwinders, de som bodde i vindriktningen.

Mae Tso bodde kvar på berget i hela sitt liv, men de allra flesta har undan för undan övergett Big Mountain. Man valde till sist att vänta ut dem; varelser ur det förgångna, utan klocka i en värld där tiden rusar. Det var som om deras existens bara tonade ut. Några av dem hamnade i själlösa kvadratkvarter i New Lands i utkanten av reservatet. Någon ny gruva öppnades emellertid aldrig och Peabody gick i konkurs 2017. Efter rekonstruktion rapporteras företaget på nytt ha stora problem på grund av pandemin och minskad efterfrågan på kol.

För Mae Tso tog allting slut med covid-19, en januaridag många år efter att vi stod tillsammans med fåren i tystnaden på tvåtusen meters höjd och kände oss som om vi var de allra första människorna på jorden. I alla fall kunde jag gå in i den svindlande känslan; själv hävdade hon att hennes släkt hade bott på samma berg i sju generationer.

Bilden av ett folk i vindens riktning är också suggestiv, men bakom den finns denna historia av utsatthet där förutsättningen för människornas existens och självbild – Moder Jords eviga cirklar – förvandlats till hot. Det gångna året är det coronaviruset som blåst in och navajoerna hör till de minoritetsgrupper som drabbats extra svårt.

TEXT: Lars Åberg

Senior reporter på Bulletin

Detta är en krönika i Bulletins nyhetsdel. De åsikter som framförs är skribentens egna.