Frågan om personuppgifter ska vara lätt tillgängliga över nätet och framförallt om hur offentliga handlingar – så som lagakraftvunna domar – ska vara enkelt sökbara för var och en har under senare tid kommit i ett starkt fokus. Flera samtidiga och komplexa rättsprocesser har behandlats i olika rättsinstanser och en offentlig utredning (SOU 2024:75 ”Personuppgifter och mediegrundlagarna”) överlämnades nyligen till justitieministern. I botten ligger frågor om trygghet kontra anonymitet, öppenhet kontra integritet och svensk lagstiftning kontra europeisk.

Men varken domstolar eller utredare stiftar svensk lag. Därför är det naturligt att frågan – eller snarare en mängd komplicerade frågor – nu graviterar mot justitieminister Gunnar Strömmer, för beredning och vidare befordran till riksdagen.

Med rötter i 1700-talets frihetstid

I grunden ligger ett av våra svenska världsarv (!). Ja, den svenska tryckfrihetsförordningen och offentlighetsprincipen med rötter i 1700-talets frihetstid utsågs år 2023 till världsminne av Unesco.

År 1766 antog Sverige som första land i världen en lag som reglerade rätten till det fria ordet – tryckfrihetsförordningen. Den bestod av två delar: rätten för alla att publicera tankar, åsikter och känslor i tryck samt rätten för alla att ta del av myndigheternas och de styrande organens handlingar (till exempel beslut, protokoll och utredningar), och även trycka dem om man så ville. Den rättigheten kallas för offentlighetsprincipen. Håll detta i minnet; ”trycka dem om man så ville”

I de grundlagar som gäller idag regleras rätten att ta del av allmänna handlingar i 2 kap. 1 § Tryckfrihetsförordningen(1949:105) Där anges att: ”Till främjande av ett fritt meningsutbyte, en fri och allsidig upplysning och ett fritt konstnärligt skapande ska var och en ha rätt att ta del av allmänna handlingar.”
Håll detta i minnet; ” var och en ha rätt”

Traditionellt har domstolar varit tjänstvilliga att lämna ut samtliga domar till ”var och en” utan särskilda förbehåll. Domar har samlats i databaser där ”var och en”, dvs privatpersoner, föreningsliv, företag, media, jurister, myndigheter, m.fl har kunnat göra bakgrundskontroller när man ska anlita eller anställa en person, ingå avtal eller – exempelvis – ska rekrytera en ledare till barn- och ungdomsidrott.

Många vittnar om hur dessa rättsdatabaser har ökat tryggheten. Till och med domstolarna själva är idag kunder hos de företag som tillhandahåller rättsdatabaser med landets domar.

Plötsligt satte vissa domstolar förbehåll

När sedan några domstolar helt på eget bevåg och utan att något rättsläge hade förändrats plötsligt beslutade att lämna ut sina protokoll (domar) med förbehåll att mottagarna inte fick använda dessa för att underlätta för allmänheten att ta del av dem, så överklagades detta naturligtvis.

I veckan kom en förstärkt men djupt oenig Högsta domstol fram till att de aktivistiska domstolarna fick fortsätta med sina förbehåll.

Högsta domstolens majoritet beslutade dock stick i stäv med svenska folkets vilja. I en undersökning gjord av Novus framgår att endast fyra procent av de tillfrågade ville förbjuda rättsdatabaserna och att nära sex av tio (58%) är generellt positiva till rättsdatabaser.

Nästan alla svenskar vill enkelt kunna ta del av offentliga handlingar

Undersökningen visar att nio av tio tycker det är bra att allmänheten kan ta del av offentliga handlingar och nästan var tredje har någon gång sökt efter domar i en rättsdatabas.
Var tredje av de som någon gång sökt efter domar i en rättsdatabas har gjort det för att få insyn i hur rättsväsendet fungerar.

Hela två tredjedelar av de svenskar som köper enskilda sökningar är kvinnor och mycket tyder på att detta framförallt handlar om att man vill öka sin trygghet innan man går på date. Var fjärde tillfrågad i Novus-undersökningen anser att det absolut är klokt att göra en bakgrundskontroll av den man ska träffa på date.

Rättsläget måste klaras ut genom tydlig lagstiftning

Samtidigt påpekar Högsta domstolen att rättsläget är komplicerat och att det krävs att landets lagstiftare sätter ner foten. ”För att åstadkomma en ordning som innebär en mer övergripande avvägning mellan yttrande- och informationsfriheten och dataskyddet krävs lagstiftningsåtgärder.” Det säger Petter Asp, ett av de justitieråd som deltog i avgörandet. En ganska tydlig vink till justitieministern och i förlängningen till riksdagen att det behövs en tydligare lagstiftning.

Gäller inte alla domar

Viktigt att notera är att HD:s utslag enbart gäller de få domar som Hovrätten för Övre Norrland lämnat ut med förbehåll.

De domar som redan finns i databaserna, flera miljoner allt sedan 2008, berörs inte. Vi vet inte heller om andra domstolar kommer att välja att lämna ut med förbehåll eller om man kommer att agera i enlighet med HD:s minoritet och fortsätta lämna ut domar utan förbehåll.

Som alla förstår av denna beskrivning så har HD skapat ett slags limbo. Att tillhandahålla en sökbar databas är inte mer förbjudet nu än det var förra månaden men domstolar får (men måste inte) bifoga ett förbehåll att utlämnade domar inte får göras sökbara för allmänheten.

Vem bedriver journalistik? Vem gör det inte?

Däremot får domarna användas för ”journalistisk verksamhet”. Detta är ett tankesätt som är problematiskt redan i dagens medialandskap och än mer i den nära framtiden. Vem är journalist och vad är ”journalistisk verksamhet”. Bedriver man journalistik på DN:s inrikesredaktion? På ledarsidan? Är en nätpublikation som exempelvis Kvartal en journalistisk verksamhet? Vad skiljer en journalist från en bloggare som är erkänd expert på sitt specialområde? Ett Facebook-konto dit många vänder sig för att läsa nyheter från kriget i Ukraina? Är jag journalist när jag skriver bostadsrättsföreningens månadsblad?

Allt detta landar på justitieministerns och slutligen riksdagens bord som har att besluta om man vill hindra rättsdatabaserna och därmed försvåra för medborgarna att utnyttja den grundlagsskyddade offentlighetsprincipen.

Kan det vara acceptabelt att försvåra för medborgarna att utöva en grundlagsskyddad rättighet?

Om medborgarna har en grundlagsskyddad rättighet – i det här fallet att ta del av offentliga handlingar – kan det då vara acceptabelt att med lagstiftning försöka försvåra för medborgarna att utnyttja denna rättighet? Frågan ställs nu till Justitieminister Gunnar Strömmer.

I det politiska spåret – hos justitieministern – ligger redan en SOU som nämnts ovan. På den juridiska sidan finns också ett mål som väntar på avgörande i EU-domstolen, eftersom hela frågan också tangerar dataskyddsdirektivet (GDPR). Här har regeringen redan avgett ett yttrande som – förenklat – intar ståndpunkten att det är vi själva i Sverige, med hjälp av svensk lag, som bör reglera vår egen offentlighetsprincip.

Detta mot bakgrund av EU-fördragets stadgande att: ”Unionen ska respektera medlemsstaternas likhet inför fördragen samt deras nationella identitet, som kommer till uttryck i deras politiska och konstitutionella grundstrukturer, inbegripet det lokala och regionala självstyret. Den ska respektera deras väsentliga statliga funktioner, särskilt funktioner vars syfte är att hävda deras territoriella integritet, upprätthålla lag och ordning och skydda den nationella säkerheten.” Om något borde ju detta självfallet innefatta vårt världsminne, vår offentlighetsprincip från 1766.

Bakgrundskontroller ökar tilliten!

I ett samhälle där vi mer och mer interagerar med människor som vi inte känner, varken direkt eller indirekt, blir möjligheten till bakgrundskontroller allt mer viktiga. Kan vi göra en bakgrundskontroll, bl.a av avkunnande domar – som ju var och en har rätt att ta del av – så ökar sannolikheten att vi vågar anställa eller anlita någon som vi inte känner, som inte kommer från samma kulturkrets som oss själva och som kanske är av annan etnicitet.

Ska vi ha en offentlighetsprincip värd namnet så kan vi inte acceptera att domstolar eller andra myndigheter agerar för att försvåra för medborgare, föreningar eller företag att utöva den rätt som tillkommer ”var och en”.

Redan på 1700-talet var grundlagsförfattarna kloka nog att stadga att det inte skulle vara myndigheternas sak att bestämma vad medborgarna skulle få göra eller inte med de offentliga handlingarna, dela vidare eller till och med trycka i en bok eller tidning, dåtidens motsvarighet till att skapa en sökbar databas.

Vilket väger tyngst - trygghet eller integritet?

Frågan må vara juridiskt komplex men i ett moraliskt perspektiv är den ganska enkel; vilket väger tyngst, tryggheten för våra barn och gamla eller dömda brottslingars integritet?

Peter Ejemyr
Kommunikationskonsult och idrottsledare