Det råder inte någon brist på sociala problem och ändå är det påtagligt tyst om den nya socialtjänstlag, som är på gång efter att ha utretts i tre års tid.

När grunden till den här lagen lades på 1960-talet gick debattens vågor höga och många av dåtidens socialarbetare hoppades att den skulle bidra till att förändra samhället. Efter femton års beredning trädde den första socialtjänstlagen i kraft 1982. Det var en lagstiftning som har fortsatt att påverka på en mängd områden, från äldreomsorg till rättsväsende, och den handlar i grund och botten om samhällets ansvar för dem som behöver olika former av omsorg och stöd.

Den 1 februari går remisstiden ut för synpunkter på regeringens utredning om framtidens socialtjänst, som 1 364 sidor tjock fått titeln ”Hållbar socialtjänst” (SOU 2020:47) och letts av den tidigare socialdemokratiska ministern och numera regionpolitikern Margareta Winberg.

I stora drag bygger slutbetänkandet vidare på den gällande socialtjänstlagen från 2001, som i sin tur försetts med olika tillägg genom åren. Texten har nu redigerats, några saker har tillkommit och språket har anpassats till dagens myndighetssvenska.

En uppenbar förändring är att det som brukar kallas socialtjänstens portalparagraf i det nya lagförslaget har flyttats ner från första till andra kapitlet och att meningen ”Socialtjänsten ska under hänsynstagande till människans ansvar för sin och andras sociala situation inriktas på att frigöra och utveckla enskildas och gruppers egna resurser” har tagits bort från denna centrala skrivning om verksamhetens övergripande mål och principer. Meningen återfinns nu i stället under en rubrik om verksamhetens inriktning.

Detta kan tyckas marginellt, men det är i nyanserna som glidningar i synsätt och perspektiv ofta uppenbaras. Portalparagrafens ord om individens ansvar, frigörelse och resurser har hört till det som förknippats med den svenska socialtjänstlagen. Det nya förslagets första kapitel består av en formalistisk innehållsbeskrivning.

Utredarna har också funderat kring vissa begrepp, som när ”skälig levnadsnivå” bytts ut mot ”skäliga levnadsförhållanden”, utan att innebörden blivit tydligare. ”Behov” har ändrats till ”personliga behov” eller ”ekonomiska behov” och i stället för ”hjälp och stöd” ska socialtjänsten nu erbjuda ”insatser”, ett ord med mer distanserad eller teknokratisk klang. I beskrivningen av verksamhetens mål lägger man efter ”jämlika levnadsförhållanden” även till ”jämställda”, vilket mest får en retorisk effekt eftersom det tidigare ingått i det jämlika. I 13:e kapitlet sägs att insatserna ska utformas så att den enskilde kan ”känna välbefinnande”. Går det att lagstifta om känslor och upplevelser?

Socialtjänsten har två centrala uppgifter: att utföra socialt arbete och att handha ekonomiskt bistånd. När omoderna lagar om barnavård, nykterhetsvård och socialhjälp skrotades och ersattes av den första samlade socialtjänstlagstiftningen var den humanistiska grundtanken att ingen människa skulle lämnas åt sitt öde. Den som ramlade skulle få hjälp att resa sig. Det som då var ett system för stöd till individer med tillfälliga svårigheter har senare kunnat bli ett långvarigt försörjningsstöd för stora grupper.

Oavsett var i en lagtext som mål och riktlinjer skrivs in, ska orden senare omsättas i praktik och för en sådan här svällande verksamhet har det inte alltid varit enkelt. Vad betyder det att främja människors sociala trygghet, jämlika och jämställda levnadsvillkor eller aktiva deltagande i samhällslivet? Och vilket ansvar har individen för sin och andras sociala situation? Hur ser de egna resurserna ut och hur kan de frigöras och utvecklas?

Ett allmänt intryck av socialtjänsten – förmedlat av anställda, fack och medier – är att den går på knäna. Socialsekreterarna har för många ärenden, sjukskrivningarna och avhoppen är legio, hoten mot personalen har ökat. Trots att socialtjänstlagen, även den nya, talar om behovet av förebyggande perspektiv har socialarbetaren på fältet i stor utsträckning bytts ut mot socialsekreteraren på kontoret.

I regeringens direktiv 2017 till utredaren Margareta Winberg var förväntningarna stora. ”I uppdraget ingår att föreslå åtgärder som kan bidra till en förutsägbar, likvärdig, jämlik, jämställd och rättssäker tillgång till socialtjänsten och dess insatser.” I den meningen gick det att utläsa en underförstådd kritik: för närvarande är det alltså inte på det viset.

Allting ska dessutom bli bättre utan att det kostar för mycket. ”Översynen ska resultera i en lagstiftning som främjar effektiva och kunskapsbaserade insatser av god kvalitet inom befintliga ramar.” Och tre rader längre ner: ”De förslag som utredaren lämnar ska bidra till ökad kvalitet utan att leda till ökade kostnader för stat eller kommun.” En ram för socialtjänstens kostnader ska alltså anges utan att man vet hur morgondagen ser ut.

Här finns också en tanke med utopiska inslag: ”Syftet med uppdraget är att utforma en socialtjänst som bidrar till social hållbarhet med individen i fokus och som med ett förebyggande perspektiv ger människor lika möjligheter och rättigheter.” Utopisk blir meningen eftersom möjligheterna inte ens med socialtjänstens hjälp kommer att kunna vara desamma för alla.

På sina håll bryter ett uppfostrande och rentav nedlåtande tonfall igenom, som när de anställda i en särskild paragraf får veta att ”enskilda ska bemötas på ett respektfullt sätt utifrån sina förutsättningar och behov”. Sådant som man trodde var självklart och hörde till normalt uppförande föreslås bli inskrivet i den nya lagen.

Anvisningarna kan emellanåt dessutom te sig en smula pekpinnigt pedagogiska, som i avsnittet om ”En kunskapsbaserad socialtjänst”:

”Brukarmedverkan i en evidensbaserad praktik innebär att den professionelle och den enskilde gör något tillsammans, i stället för att professionen gör något med, eller för, den enskilde. […] Den berörda personen bidrar med sina erfarenheter av att leva med problemen och beskriver sina behov, värderingar och önskemål. På så sätt involveras den berörda personen och motivationen ökar. […] Genom beprövad erfarenhet kan nya arbetssätt och metoder utvecklas och professioner kan bli medskapare av kunskap och på så vis bygga professionalitet.”

I avsnittet om ekonomiskt bistånd sägs att den enskilde ska ”tillförsäkras en skälig levnadsnivå” utan att denna närmare anges. Här finns också öppningar för frivillighet: ”Socialnämnden får begära att den som får försörjningsstöd under viss tid ska delta i av nämnden anvisad praktik eller annan kompetenshöjande verksamhet”. Men om syftet är det formulerade, att ”utveckla den enskildes möjligheter att i framtiden försörja sig själv”, och om socialtjänsten verkligen vill bidra till att ”frigöra och utveckla enskildas och gruppers egna resurser” borde det väl vara obligatoriskt att delta?

Utredningen vill att insatserna utan individuell behovsprövning ska öka. Dessa specificeras inte, men det kan handla om sådant som den enskilde själv väljer att delta i, som till exempel öppenvård för missbrukare, föräldrautbildning, anhörigstöd eller social samvaro för äldre. Trots kritik från bland annat SKR (Sveriges kommuner och regioner) och IVO (Inspektionen för vård och omsorg) – i det senare fallet för att kommunerna överlämnar myndighetsutövningen till de utförande verksamheterna, ofta ideella eller privata – föreslås nu att de här insatserna utvidgas.

Samtidigt ska detta ske på ett effektivt sätt. ”Framtida utmaningar, såsom den demografiska utvecklingen, oförutsedda händelser i Sverige och omvärlden samt begränsade resurser, förutsätter att kommunerna kan anpassa verksamheten efter ändrade förhållanden.” Flexibilitet och anpassning är lösenorden; det är inte individen som sätts i centrum när stödet görs beroende av händelser ute i världen. Det kan även tolkas som att människor ska söka sig någon annanstans än till socialtjänsten och då saknas ju skäl att skriva in detta just i sociallagstiftningen.

I utredningens förslag finns gott om allmänna formuleringar som behöver fyllas med innehåll för att få någon mening. Verksamheten ska vara ”av god kvalitet” och bygga på ”vetenskap och beprövad erfarenhet”. Begreppet ”evidensbaserad” upprepas och kommer antagligen att mötas av oenighet om vems evidens som har företräde.

Ju mer det pratas om att saker och verksamheter måste vara hållbara – som en Hållbar socialtjänst – desto starkare förmedlas intrycket att de inte är det. Eftersom sociala frågor kan definieras väldigt brett finns också en spänning mellan det politiska ansvaret och de anställdas ansvar. Akademikerförbundet SSR, där de flesta socionomerna är medlemmar, vill att politikerna i de kommunala socialnämnderna inte längre ska kunna överpröva socialsekreterarnas beslut i enskilda ärenden. Den frågan har Margareta Winberg inte velat ta i utan den hänvisas nu till en särskild utredning.

På ett mer övergripande plan kan det noteras hur politikerna placerat ett tungt samhällsansvar hos socialtjänsten att, precis som skolan, ta hand om omfattande problem som de saknar förutsättningar att lösa.

Socialtjänsten bör ju inte sköta kriminalpolitiken eller arbetsmarknaden. Den kan vara mer aktiv när det gäller att skydda barn som far illa, men knappast åstadkomma den omdaning av samhället som en tidigare generation av socialarbetare hoppades på när de drev på för att få igenom den första socialtjänstlagen. En tänkbar reformering av verksamheten, som skulle kunna frigöra resurser för socialt arbete, vore att försörjningsstödet sköttes av andra än socionomer. Här finns ett ämne för nästa utredning.

TEXT: Lars Åberg

Detta är en krönika i Bulletins nyhetsdel. De åsikter som framförs är skribentens egna.