”Inte för att jag vill vara oförskämd. Men du har verkligen lika mycket karisma som en våt trasa. Och du ser ut som en bankkamrer av lägsta rang.”

Britten Nigel Farage sparade inte på krutet när Europeiska rådets då nytillträdde permanente ordförande, belgaren Herman Van Rompuy, besökte EU-parlamentet 2010. Det var ett av de mer minnesvärda debattinläggen i EU-parlamentets historia.

I helgen förklarade Nigel Farage att han lämnar partipolitiken för att i stället bli en fri samhällsdebattör. Därmed sätter han punkt för en av de mest remarkabla politiska karriärerna i vår generation.

Farage, född 1964, var från början aktiv i konservativa Tories. Han hade engagerat sig där efter ett skolbesök av parlamentsledamoten Enoch Powell (mest känd för sitt banbrytande invandringskritiska tal 1968, där han varnade för ”Rivers of blood”). Men Farage bröt med Tories 1992, efter att premiärminister John Major skrivit under Maastrichtfördraget.

I stället inledde Nigel Farage det arbete som skulle förändra Storbritanniens – kanske hela Europas – historia.

1993 var Farage en av grundarna till UKIP, United Kingdom Independence Party, och sex år senare blev han invald i EU-parlamentet. 2006 blev han UKIP:s partiledare, en position han hade av och till under tio år.

I EU-parlamentsvalet 2014 fick UKIP 26,6 procent av rösterna. UKIP blev därmed största parti – något närmast unikt i det annars cementerade brittiska partisystemet. Det var första gången på 108 år som något annat parti än Labour eller Tories hade vunnit ett brittiskt val.

Men inte nog med det. Fem år senare upprepade Farage bedriften, med ett helt nytt parti. I januari 2019 presenterades Brexit-partiet. I maj hölls EU-parlamentsvalet. Brexitörerna blev överlägset störst med 30,5 procent av rösterna.

Valsegrarna hade enorm betydelse. Resultatet 2014 fick till följd att David Cameron som ny premiärminister för Tories 2015 utlyste en folkomröstning om EU-medlemskapet. EU-valet 2019 gav vind i ryggen på Boris Johnsons väg till premiärministerposten och det påföljande slutliga utträdet ur EU.

Oavsett vad man tycker om EU måste Farages insats betraktas som sensationell. Ingen brittisk politiker sedan Margaret Thatcher torde ha haft större påverkan.

Ändå har Farage mötts med djup skepsis. Inte minst i Sverige, där han omväxlande porträtterats som festlig pajas eller farlig populist. Enda gången han var i Stockholm, 2016, på Sverigedemokraternas inbjudan, hette det att han besökte en ”fascistfest” (Expressen 4/11-16). De få intervjusnuttar som blev resultatet av framträdandet misstänkliggjorde honom som en Rysslands och Vladimir Putins hantlangare.

Det går förstås att argumentera för att ett försvagat EU leder till ett relativt starkare Ryssland. Men grunden för Nigel Farages politiska karriär har hela tiden varit synen på demokratin som ytterst förankrad i den suveräna nationalstaten. Det är den vägen britterna har valt att gå. Det är den väg alltfler europeiska stater kommer att överväga om EU fortsätter att utvecklas i överstatlig riktning.

Även det famösa påhoppet på Herman Van Rompuy 2010 handlade om det.

Förolämpningen i EU-parlamentet skulle illustrera unionens demokratiska underskott och dess ansiktslösa byråkrater som aldrig skulle klara konkurrensen i en valrörelse. Farage fortsatte:

”Vem är du? Jag hade aldrig hört talas om dig. Ingen i Europa hade nånsin hört talas om dig! Jag skulle vilja fråga, herr ordförande: vem har röstat fram dig?”

”Jag anar ändå att du är kompetent, kapabel och farlig. Och jag tvivlar inte på att din avsikt är att bli den tyste mördaren av europeisk demokrati och europeiska nationalstater. Du tycks hata själva tanken på nationalstaternas existens. Men det är kanske för att du kommer från Belgien, som förstås är något av ett icke-land.”

EU-parlamentet gav Nigel Farage ett disciplinstraff som kostade honom motsvarande 2980 euro. Men Herman Van Rompuy och resten av Europa borde nog ha lyssnat.