Kan det vara så att en civilisation, en stat eller en kultur kan drabbas av uttröttning och att den då börjar avveckla sig själv? Den brittiske konsthistorikern Kenneth Clark menade att en lika stor fiende mot civilisationer som krig eller sjukdomar var hopplösheten. När civilisationen mist tron på sig själv, därför att den blivit för tråkig, vill dess egna invånare att den går under, för då händer det i varje fall något spännande.

Clark återger innehållet i den grekiske poeten Konstantinos Kavafis dikt I väntan på barbarerna (svensk översättning av Hjalmar Gullberg 1965), där invånarna i en stad under antiken väntar varje dag på att barbarerna ska komma och plundra staden. Slutligen väljer barbarerna en annan väg och staden skonas därför, men invånarna är missnöjda. En liten plundring hade trots allt varit bättre än ingenting.

Clark säger att civilisationen behöver ett mått av materiellt välstånd, men mer än det behöver den tro på sig själv, tro på samhället, tro på dess livsfilosofi, på dess lagar och tro på dess egen intelligens. När en civilisation byggs upp visar den därför kraft, styrka och vitalitet. Många tror att civilisation handlar om fina seder och eleganta bordskonversationer, men det är resultatet av civilisationen, inte civilisationen i sig.

Clark talade om de antika kulturernas undergång, men drog paralleller också till nutiden, vilket för honom var 1960-talet. Det har hänt en del sedan dess som gör att likheten syns tydligare.

Efter den elfte september 2001 kunde några svenska tidningar rapportera om att i åtminstone en skola i Malmö hade terrorattackerna firats med glädje av framför allt muslimska elever. Skolans rektor protesterade. Alltså hon protesterade mot att tidningarna rapporterat om detta, inte att eleverna hade firat tusentals människors kvalfulla död. Det passade sig inte att rapportera om sådant.

Om detta var opassande, hur mycket mer opassande var då inte den franske filosofen Jean Baudrillards påstående året därpå i boken L’esprit du terrorisme (Galilee 2002), att vi alla innerst inne kände glädje över att världens supermakt fick sig en näsbränna. Jag kan inte minnas att jag kände sådan glädje, så jag hade lätt kunnat avfärda Baudrillard som en galen postmodernist. Men trots det är det inte svårt att förstå vad Baudrillard, trots hans överdrivna språk, ville säga. Från Sovjetunionens sammanbrott till 2001 präglades världen av USA:s totala politiska dominans. För människor i länder förtryckta av USA kunde detta ge upphov till hat, men Baudrillard menade att också i den del av världen som levde i fred, rikedom och lycka tack vare USA innebar detta en känsla av förkvävning som gjorde att man upplevde den elfte september som en lyckostund, även om de flesta av oss inte hade velat erkänna det ens för oss själva, eftersom det hade varit djupt omoraliskt.

Resonemanget påminner om J G Ballards kortroman Running Wild (Farrar, Straus and Giroux 1988). Pangbourne är ett exklusivt grindsamhälle utanför London för mycket välbärgade människor. En dag upptäcks att samtliga invånare, vakter och en del tjänstefolk mördats. Alla samhällets barn är spårlöst försvunna. Polisens psykiatriska rådgivare inser efter en noggrann undersökning att det inte är så som myndigheter och medier vill tro, att barnen kidnappats och hålls fångna någonstans. Han förstår att det i själva verket är barnen som mördat sina föräldrar. Orsaken är att de hade det så bra, var så ompysslade av föräldrarna, men att de samtidigt upplevde de välmenande föräldrarna som en kvävande makt som de inte kunde fly från med mindre att de mördade dem. Idyllen, ouppnåelig för de flesta, var för dessa ungdomar deras eget Alcatraz, skriver Ballard.

Alexander Bard och Jan Söderqvist jämför i boken Digital Libido (2018) Ballards kortroman med Sigmund Freuds klassiker Das Unbehagen in der Kultur (1930), på svenska Vi vantrivs i kulturen (Röda rummet 1995). Freuds bok berör egentligen helt andra saker, men där finns som ett återkommande tema att vi människor försöker skapa ett så gott samhälle som möjligt, men att vi samtidigt minns hur roligt det var i en primitivare tillvaro. Därför är det ofrånkomligt så att vi vantrivs i det goda samhälle vi skapat och längtar bort från det.

Jag tror att det är detta psykologiska fenomen, så som det beskrivs av bland andra Baudrillard, Ballard och Bard (jag var bara tvungen att skriva de namnen efter varandra!) som vi känner igen i många svenskars förakt för allt som kan kallas svensk kultur och en beundran för det främmande. Tage Erlander använde i en remissdebatt i riksdagen i januari 1956 uttrycket ”de stigande förväntningarnas missnöje”, att människor i takt med att de fick det bättre förväntade sig att få det ännu bättre och därför blev missnöjda om det inte skedde tillräckligt fort.

Men när det socialdemokratiska samhällsbygget nått sin fulländning någon gång kring 1970 ändrade missnöjet karaktär. Politiken blev allt mer utopisk, där löntagarfonderna blev symbolen för en socialism som inte längre hade brett folkligt stöd och där drömmen om det mångkulturella samhället faktiskt i början lanserades med ordval som tyder på att människor verkligen vantrivdes i civilisationen, kände att Sverige blivit tråkigt och mist tron på sig själv.

Barnen i Pangbourne mördade sina föräldrar för att komma ur tråkigheten, men 1970-talets svenskar importerade människor utifrån för att få lite underhållning. Det blir väldigt tydligt när man läser Karin Wallins bok Att vara invandrarbarn i Sverige (W&W 1978), där det står:

I högt utvecklade länder som Sverige blir kulturen kommersialiserad och utarmad. Invandrare kommer från fattiga länder, som är rikare på folkliga, producerande kulturformer av annat slag än våra konsumerande. Därmed kan kulturen få nytt liv och blod.

Nog har vi fått underhållning alltid. Torsten Ehrenmarks kåserier från 1970-talet om hur han åker runt i ett tråkigt Sverige där alla småorter ser likadana ut kan jämföras med dagens nyhetsrubriker om social misär, mord, våldtäkter och skjutningar i orter som för inte så längesen mest förknippades med sömniga idyller och kanske en historia av Albert Engström.

Min egen hembygd Mölnlycke utanför Göteborg har ett postnummer som jag alltid förknippat med den idyll samhället för mig fortfarande är. Men numera är numret också namnet på ett kriminellt gäng, som för några år sedan var inblandade i flera skjutningar.

Det finns de som ser konspirationer om ”folkutbyte” bakom de senaste årtiondenas dramatiska förändring av Sverige. Om man inte vill anstränga sig är det enkelt att tro på en sådan förklaring, men i själva verket kanske människors förlorade tro på vad Sverige kan vara och en känsla av kvävande tråkighet när allt var så bra är en rimligare förklaring.