Att det skulle vara så respektlöst att röra vid en gravsten att Håkan Juholt därför kritiseras verkar konstigt. Upprördheten beror snarare på att politiken inte vet att sätta gränser. Agerar man oanständigt bör man inte tala om motståndarens anständighet.

Jag har ett barnbarn som alltid drar sig undan när en kameralins lyfts mot honom. Han undviker gruppfoton och nekar blankt när någon vill ta ett porträtt på honom. Men när min dotter med familj förra året besökte Göteborg poserade han faktiskt för ett fotografi. Det var vid min pappas grav. Mitt barnbarn är uppkallat efter min far och verkar ha känt någon sorts identifikation med pappa. Han ställde sig bakom gravstenen med båda händerna på stenen och ville ha ett foto på sig själv taget så att man såg både honom och min pappas namn på stenen.

Beror upprördheten verkligen på att Juholt rörde stenen?

Korn: Allt för politiken

”Vore det inte den mest osannolika historia som någonsin berättats, om pojken som inte kunde läsa och skriva vid arton tar en doktorsgrad före trettio?” Frågan är Jason Ardays egen, och svaret har visat sig vara att jovisst, kanske alltför osannolik.

Berättelsen är så vacker att den knappt går att motstå. En pojke från fattiga förhållanden i södra London, autistisk, stum till elva års ålder, kan inte läsa och skriva före arton – och vid trettiosju Cambridges yngste svarte professor genom tiderna. BBC, CBS och Good Morning America berättade den alla, utan följdfrågor. Nästa månad kommer memoarerna, med entusiastiska förhandsomdömen om en ”remarkable and brilliant man”.

Ett av många memes om Jason Ardays förbluffande karriär

Korn: Helgonet som angreps av den hemska högern

Ett australiskt rättsfall med ett namn som ur en Monty Python-sketch ska avgöra vad ordet kvinna betyder i lagens mening. Sall Grover byggde en app som skulle vara ett fredat rum för kvinnor. Sju år, två rättsinstanser och miljontals dollar senare är rättsväsendets besked hittills att hennes fel var att hon skrattade – och kallade en man för man. Nu återstår Australiens högsta domstol.

”Jag har flugit halva jorden runt för att tala om för er att män inte är kvinnor.” Så inledde australiskan Sall Grover nyligen ett föredrag i London. Jag satt själv i publiken. Hon tillade att något så självklart inte skulle behöva sägas i en normal värld. ”Men som vi alla vet lever vi för närvarande inte i en normal värld. Jag är kvinnan som tvingades gå till domstol för att slå fast vad en kvinna är – och förlorade mot en man. Två gånger.”

Rättsfallet som ska avgöra vad en kvinna är

Korn: Kittlande mot fnittrande

Gamla idéer och institutioner glider med tiden allt längre bort från verkligheten. Då krävs en förändring. De som byggt upp institutionerna och trott på idéerna kommer givetvis att slåss med näbbar och klor för att förhindra det. Vi ser detta hända just nu.

I fredags valdes Andy Burnham till ny ledare för Labourpartiet i Storbritannien. I sitt tal varnade han för att hans ledarskap och nästa val kanske är ”Labours sista chans” för att vinna mot Nigel Farages uppstickarparti Reform. För det krävdes en ny politik. Folk ville se en förändring, sa han.

Dominic Cummings i Spectators podd Skärmdump från Youtube