Under fredagen klubbade riksdagen igenom regeringens tillfälliga pandemilag, som börjar gälla redan på söndag. Konkret innebär lagen inte bara att regeringen får större möjligheter att besluta om nedstängning av olika näringsverksamheter, som till exempel butiker och restauranger. Regeringen får också stor makt att reglera hur människor rör sig i det offentliga rummet: på gator, torg, parker, badplatser och liknande platser. Den kommer att kunna utfärda föreskrifter utan att först tillfråga riksdagen. 

Först i efterhand ska regeringens beslut underställas riksdagens prövning. Regeringen ville först ha en tidsfrist på en månad, vilket senare ändrades till två veckor efter kritik från remissinstanser. Lagrådet ansåg inte att korrigeringen var tillräcklig: ”De föreskrifter som ska underställas riksdagen är av så ingripande natur att underställningsfristen inte bör vara så lång som två veckor. Lagrådet anser att underställning bör ske inom högst en vecka från det att föreskriften beslutades”. 

I regeringspropositionen har tidsfristen sedermera ändrats till en vecka. Gott så. Men det finns fortfarande många frågetecken. Till exempel vad som sker om riksdagen vid ett underställande säger nej till en föreskrift som utfärdats av regeringen, eller om underställandet inte sker i tid, vilket advokaten Carl Lindstrand tidigare i veckan lyfte i en gästtext på ledarsidan (4/1). 

Liberala och konservativa partier måste värna principen om maktdelning.

Företrädare för de forna allianspartierna har – med rätta – kritiserat regeringens lagförslag för att vara otydligt gällande kompensation till enskilda näringsidkare som drabbas (Aftonbladet 7/1). (Socialutskottet föreslog emellertid ett tillkännagivande om ekonomisk kompensation, vilket bifölls av kammaren.) Men de borde också ha uttryckt kritik mot lagförslagets otydlighet gällande ovanstående punkter. Liberala och konservativa partier måste värna principen om maktdelning. När makt nu ska förflyttas från riksdagen till regeringen – om än temporärt och under speciella omständigheter – innebär det inte enbart att regeringen får möjlighet att snabbare vidta mer träffsäkra åtgärder, utan också att den kan vidta åtgärder som saknar stöd i riksdagen.

Pandemilagen ger regeringen möjlighet till långtgående inskränkningar av grundläggande fri- och rättigheter: rörelsefriheten, näringsfriheten, mötesfriheten. Sådana inskränkningar kan endast vara befogade under mycket speciella omständigheter. En epidemi med tusentals döda – och därutöver många som lider av besvär efter att ha varit sjuka – kan rimligtvis anses utgöra en sådan omständighet. Men en epidemi kan inte motivera en bristfällig lagstiftning.