En olärd läxa från 30-talet
Thomas Gür
Ledare
En olärd läxa från 30-talet
Thomas Gür. Foto: Karl Gabor.
Thomas Gür. Foto: Karl Gabor.

År 1934 fråntogs Hans Kelsen, professor i rättsfilosofi, sin tjänst med motiveringen att hans ”ras” var ”överrepresenterad” i akademin. Det moralisk vidriga i att Tysklands nya herrar på den tiden tvingade bort Kelsen från hans tjänst bestod i att de likställde andel med representation. 

24 Feb 2021 05:00

Eftersom det i svensk dagspolitik allt oftare varnas om hur det var på 1930-talet, ska jag återberätta en händelse från Tyskland från det årtiondet som kan fungera som en samtidskommentar.

Det handlar om Hans Kelsen, professor i rättsfilosofi vid Kölns universitet, och vad som hände med honom. Jag läste om det för första gången i Mats Lundströms bok Jämställdhet eller sexistisk rättvisa från 1996, och det är från Lundström som redogörelsen är hämtad i första hand.

År 1934 fråntogs Kelsen sin tjänst med motiveringen att hans ”ras” var ”överrepresenterad” i akademin. (Kelsen var av judisk börd, och att han 1905 konverterat till katolicismen och 1912 till den luthersk evangeliska kyrkan, spelade ingen roll i nazisternas blodsmystik.)

I sin antisemitiska propaganda krävde nazisterna ett slags ”rättvisa” mellan ”raserna”. Och i fallet med Kelsen, akademin och universiteteten var argumentet i banal statistisk mening riktigt. I Tyskland på den tiden förekom personer av judisk börd i betydligt större andel inom den akademiska världen än deras andel av befolkningen. Men notera just detta att andel inte bör, kan eller ska likställas med representation.

Kelsen var inte professor och en av de främsta i såväl Tyskland som, så som det kom att visa sig, i världen, inom sitt gebit, i egenskap av jude eller sin judiska börd, utan i egenskap av medborgare. Han representerade ingen grupp – han hade sin tjänst på grundval av sina individuella och personliga meriter.

Det moralisk vidriga i att Tysklands nya herrar på den tiden tvingade bort Kelsen från hans tjänst bestod i att de likställde andel med representation. Det är en idé om att individer genom sin närvaro representerar grupper och som reducerar individerna till enkla kategorier (jude/icke-jude, man/kvinna, invandrare/infödd) som ska balanseras mot varandra.

Därmed går man från individers rätt att inte bli diskriminerade på grundval av sitt kön, sin hudfärg eller sin ”ras”, till en princip om balans mellan olika grupper – mellan olika kön eller mellan olika ”raser”. Detta eftersom en förment obalans anses automatiskt bevisa förekomsten av diskriminering eller förfördelning.

Enskilda människor görs därmed till representanter för kollektiva väsen definierade på biologisk eller pseudo-biologisk grund. Rasismen avskaffas inte, i stället införs en tanke om ”rättvis” rasism.

Denna påstådda rättvisa införs i vår tid genom att förment ”vita” och förment ”rasifierade” ska vara i en balans som definieras som eftersträvansvärd till exempel genom att medarbetare på en arbetsplats i sin sammansättning andelsmässigt ska motsvara samma gruppers förekomst i befolkningen eller i arbetsstyrkan. Eller till och med som att den förment förtryckta eller ”underrepresenterade” gruppen ska finnas i en proportionellt större andel på arbetsplatsen än sin andel av befolkningen, som kompensation för tidigare orättvisor.

Därmed ersätts den universella tanken om medborgarskap på individuell grund med att individerna ses som representanter för olika kategorier av grupper som statsmakten definierar, ofta på godtyckliga grunder i enlighet med den rådande politiska trenden.

Det mest märkliga är att denna tanke presenteras som en nymodighet eller som ett framsteg. Men den är inget annat än ett återfall till en tid då människors rättigheter skulle vara anhängiga deras egenskaper och olikhet inför lagen på grundval av grupptillhörighet var grundprincipen.

Det som Kelsens entledigande på grund av hans judiska börd visade för omvärlden var just att den tyska statsmakten på 30-talet frångick de landvinningar om likhet inför lagen och individuella rättigheter baserade på medborgarskap som hade gjorts under 1800-talet och tidigt 1900-tal. Tyskland återföll i primitivism.

Nu inför de annalkande 2030-talet, kommer märkligt nog samma strömningar tillbaka också denna gång presenterade som en nymodighet och som framsteg. Och med argument om ”mångfald” och ”etnisk diversifiering”. Men med samma unkna krav på kartläggning och registrering på grundval av ”ras”, etnicitet eller religion och samma skadliga krav på ”representation” och olikabehandling.

Thomas Gürs kolumn publiceras varje vecka på onsdagar – årets alla veckor.