Romanen har inte bara hamnat högt på försäljningslistorna, utan också hyllats av en relativt samlad kritikerkår och nominerats till finlitterära utmärkelser som National Book Award, Netflix har också köpt upp rättigheterna och senare i år kommer man att göra en filmatisering av boken med bland andra storstjärnor som Denzel Washington och Julia Roberts i rollerna.

Handlingen i romanen är simpel och mer thrillerartad än något annat. Amanda och Clay, ett par ur den övre medelklassen, lämnar New York med sina två tonåriga barn, Archie och Rose, för en efterlängtad veckolång semester i en hyrd lyxvilla belägen på en isolerad plats på Long Island. Andra natten i villan störs semesterlugnet av att ett äldre afroamerikanskt par, Ruth och G.H., knackar på.

Paret påstår att de är husets ägare och att de kommit för att fly undan ett elavbrott som har drabbat hela New York. Elavbrottet drabbar snart även Long Island och internet och all mobiltäckning slås ut. Sex personer, alla mer eller mindre på olika sätt okända för varandra, måste under alltmer oroande omständigheter försöka hantera krisen gemensamt.

Romanens inledande fyrtio sidor imponerar. Skildringen är detaljrikt lyrisk och parodisk på samma gång. Aldrig dock parodisk på så vis att den vill göra narr av karaktärerna. Mer då en parodi som vill skänka identifikation. Identifikation i karaktärernas inneboende dubbla längtan både till och ifrån varandra och ur modernitetens konformism.

Genom det allvetande berättarperspektiv som Alam här använder lyckas han skapa ett ytterst intimt berättande kring både karaktärerna som individer och dem som gemensam familj. Just temat familj utforskar Alam både skarpt, gripande och bitvis riktigt humoristiskt träffande.

Läs även: Från ”Den spelande Turken” till schackdatorn

Desto mindre imponerande blir fortsättningen, när paret Ruth och G.H. dyker upp. Visst, Alam lyckas här till att börja med bygga upp en ytterst obehaglig stämning, där man inte riktigt vet vilka avsikter de båda nyanlända främlingarna har. Alam visar inledningsvis här prov på att vara en ytterst skicklig spänningsbyggare.

Snart avslöjar Clay och Amanda själva bakom sina liberala fasader fördomsfulla och rasistiska tendenser, inte minst när de undrar och ifrågasätter om Ruth och G.H. verkligen är ägare till villan. Amanda tycker exempelvis inte att villan ser ut att kunna tillhöra svarta personer och att Ruth och G.H. mer ser ut att vara städare och inte ägare till huset.

Här hade det kunnat bli en intressant skildring om klass, ras och fördomar, och hur dessa måste konfronteras och hanteras för att överlevnadsmässigt kunna hantera den kris och det gemensamma hot som kommer utifrån. I stället blir berättelsen här bara mer och mer konstlad och karaktärerna allt plattare.

Man kan ju läsa det hela som en absurd skildring över hur de sitter fast i sina identiteter och föreställningar, som gör det stört omöjligt för dem att gemensamt hantera de okända farorna som uppstår runt omkring dem. Det som gör att jag inte kan förstå den hyllande hypen kring Lämna världen bakom dig är att jag undrar vad man egentligen kan finna för värdefullt i en absurd skildring där karaktärerna mer och mer skildras som stereotypa pappfigurer för att passa in i författarens idémässiga pretentioner.

Läs även: Från socialistisk realism till ”sunda och patriotiska banor”

Handlingen brister i trovärdighet. Hur kommer det sig att paret Ruth och G.H. inte kan identifieras som villans ägare? Eller att paret Amanda och Clay inte har ordentligt klart för sig vilka som äger huset redan från början? Eller varför måste paret Ruth och G.H., som knappast verkar sakna ekonomiska medel, tvunget söka skydd i villan? En aldrig sinande ström av liknande ställda frågor får jag som läsare. Som litterärt bygge är Lämna världen bakom dig trovärdighetsmässigt närmast skrattretande.

Lämna världen bakom dig skrevs före coronapandemin. Trots detta har många kritiker i hemlandet menat att romanen kan läsas just utifrån ett coronaperspektiv. I Observer skriver en kritiker rent av att Lämna världen bakom dig kommer vara det framtida generationer kommer att läsa för att förstå den mardröm som var pandemin.

Vi får hoppas att framtida generationer inte är så litterärt och intellektuellt lättflörtade och förstår att det undantagstillstånd som varit och är pandemin knappast värdefullt skildras i Lämna världen bakom dig. Författaren vill förvisso ställa många existentiella frågor på sin spets, såsom hur vi reagerar på rädsla i en nödsituation och hur människors persona kan rämna under en akut kris.

Som samtidskommentar är romanen dock i långa stycken bara onödigt polariserande.

Lämna världen bakom dig

Författare: Rumaan Alam

Förlag: Albert Bonniers Förlag

Översättning: Christian Ekvall