Man gnuggar sig i ögonen: Läste jag rätt? Och kupar handen runt örat: Hörde jag rätt? I SVT:s coronaspecial i söndags sa statsepidemiolog Anders Tegnell så här: ”Det var hela tiden så att vi ville ha en så låg smittspridning som möjligt.” Och lite senare, igen: ”Det har hela tiden varit vårt mål att trycka ner smittan så mycket som möjligt.” 

Det är inte sant. Det är inte sant någonstans. Det är inte sant ens om man lägger till, ”utan väldigt negativa konsekvenser”, som Tegnell gjorde vid ett tillfälle.

Detta är Sveriges strategi, så som den formulerades på regeringens hemsida i våras: ”Det övergripande målet med regeringens arbete är att minska takten på smittspridningen, det vill säga att platta till kurvan så att inte väldigt många blir sjuka samtidigt.” Och när journalister från internationella medier frågade Tegnell om inte han utsatte Sverige för ett storskaligt experiment, svarade han att Sveriges mål är att hålla spridningen på en nivå som vården klarar av. (SvD 28/4)

För även om man bortser från läckta mejl om flockimmunitet – som mål eller konsekvens – kvarstår att det Anders Tegnell säger nu inte stämmer överens med vad som sades i våras. Att trycka ner smittan så mycket som möjligt är inte samma sak som att hålla den på en sådan nivå att vården klarar trycket. Det är faktiskt två helt olika målsättningar. Och åtgärderna blir därefter.

Den första handlar om att skydda så många människor som möjligt från att smittas, så att de inte ska bli sjuka, så att de inte ska dö, så att de inte, om de överlever, ska få långtidscovid och behöva dras med underliga sviter långt efter att smittan lämnat kroppen. Den andra målbilden handlar om att den grupp som blir så sjuk att den behöver sjukhusvård, och dessutom är tillräckligt stark för att klara av det, aldrig blir större än att vårdorganisationen kan hantera den. Det fungerade i våras, och Tegnell konstaterade då nöjt att den svenska strategin hade lyckats. 

Tyvärr dog 6 000 människor i våras av den lyckade svenska strategin.

Tegnell var övertygad om att vaccinet var långt bort och att enda vägen ut ur pandemin var att befolkningen under kontrollerade former smittades, inte för många på en gång, men heller inte alltför få. ”Vi vill inte ha bort all smitta” sa han redan i den famösa Aktuellt-debatten med Lena Einhorn.

Nu har över 10 000 människor dött. Ett stort antal människor har drabbats av långtidscovid. Sjukvårdspersonalen orkar snart inte mer. 91 000 färre operationer utfördes förra året än under 2019, med allt vad det innebär av smärta och nedsatt arbetsförmåga. Men det finns ett vaccin. Om vi snabbar på kan pandemin ha släppt greppet framåt sommaren. Hela befolkningen kommer inte behöva gå igenom smittan.

Då skapas behovet av en alternativ berättelse om den svenska strategin. "Att det skulle bli såhär extremt kunde ingen se", säger Tegnell nu (SvD 17/1). ”Vi har hela tiden försökt hålla nere smittspridningen så mycket som möjligt, på så låg nivå man rimligen kan...” 

Det är farligt med offentliga lögner. Särskilt skadliga är de som helt uppenbart är lögner. De säger oss att det inte spelar någon roll vad som är sant och vad som inte är sant. De signalerar att människor på maktpositioner själva väljer sin sanning. De bekräftar bilden av en elit som ändrar spelreglerna under matchens gång. De eroderar förtroendet för myndigheter och makthavare. 

Vi kan debattera om Sveriges strategi har varit rimlig, givet vad vi visste och inte visste i våras. Men vi kan aldrig gå med på att strategins arkitekter bränner upp de ursprungliga ritningarna.