Sverige skulle drabbas mildare av den andra vågen än andra länder, eftersom vi skulle ha utbredd immunitet – så hette det i alla fall länge från Folkhälsomyndigheten och ansvariga politiker. Men så blev det inte. Idén om den uteblivna andra vågen speglar i själva verket ett psykologiskt behov av att göra Sveriges höga dödssiffror "meningsfull", skriver läkaren Benjamin Kalischer Wellander.
KRÖNIKA. ”Hur många platser har ni, kan ni ta emot några fler på intermediärvården? Vi har snart helt slut på platser och jag får inte skicka någon till andra sjukhus i stan. Vi måste hjälpas åt för att klara natten”.
Det var nyligen som jag mottog ovanstående vädjan från en mycket stressad intensivvårdsläkare. Antalet coronasjuka inom slutenvården har nu gått om vårens fruktansvärda topp och kurvan pekar fortfarande brant uppåt. Men till skillnad från i våras har vi inte längre möjlighet att styra om resurserna från övrig verksamhet på samma sätt. Folk avstår heller inte lika mycket från att söka sjukvård för andra tillstånd. Situationen närmar sig därför den kritiska punkt där vårens och nu vinterns ”imponerande omställningar” och övriga trollande med knäna inte längre räcker till. Läkare efter läkare slår nu larm om att situationen riskerar att bli fullständigt ohållbar om inget drastiskt görs.
Sett till den offentliga kommunikationen har det ofta framstått som att huvudsyftet med den svenska strategin har varit att rädda sjukvården snarare än att rädda liv. Anders Tegnell har i skiftande ordalag otaliga gånger upprepat att huvudmålet aldrig har varit att stoppa all smitta, men däremot att sjukvården ska orka ”hänga med”. Det börjar nu bli uppenbart att inte ens denna föresats har lyckats.
Läckta mejl bekräftade sedermera att flockimmunitet hade varit strategins uttalade mål.
Vi backar bandet bakåt några månader. Vårens fiasko såg nästan ut att kunna vändas till en sommarsuccé. De svenska smittalen var låga och sjukvårdsbelastningen var långt in på hösten fullt hanterbar. Solbadare bredde ut sig i parker och längs strandkanter i ett lummigt Stockholm. Den tidigare så hårt drabbade staden åtnjöt en respit härlig nog att förläna Tegnells många misstag ett givmilt överseende. Svensk media rapporterade stolt om den svenska strategins internationella upprättelse och självkänslan var på topp. Den andra våg som hade börjat skönjas i södra Europa syntes inte till här. Visst måste det bero på att vi gjort något rätt? Det var kanske inte så dumt att bygga upp lite skyddande immunitet i befolkningen?
Om vi backar bandet ytterligare påminns vi om hur Folkhälsomyndigheten gick från extrem optimism om att smittan aldrig skulle få fäste i Sverige, till att helt överge alla tankar på att stoppa den. Redan i april yppade Tegnell att han trodde att vi skulle uppnå flockimmunitet innan vaccin. Kort därpå fälldes uttalandet att dödligheten inte var värre en den vanliga influensan och att delar av landet redan visade tecken på flockimmunitet. Läckta mejl bekräftade sedermera att flockimmunitet hade varit strategins uttalade mål.
Ju större förlust utan vinst, desto svårare är den att acceptera och gå vidare. Således fortsätter spelaren tvångsmässigt att spela bort varenda krona, hopplöst oförmögen om att ge upp hoppet om upprättelse.
Svenska Institutet beskriver sig som en myndighet ”med uppdrag att öka omvärldens förtroende och intresse för Sverige”. I dess rapport från 29/4 skrivs följande: ”Uppgiften om att Stockholm redan nu kan ha ca 20 % smittade och eventuellt uppnå flockimmunitet redan i maj tas upp i flera länder. Det konstateras att Sverige skulle kunna uppnå flockimmunitet som en konsekvens av vår strategi.” Formuleringen speglar skeendet på ett i efterhand talande sätt. Det svenska vägvalet hade vid det här laget gått från att vara en intern angelägenhet på en liten svensk myndighet till världsnyhet. Det var inte längre bara anseendet för enstaka tjänstemän, utan nationen som helhet som stod på spel.
Det är mot bakgrund av detta som den allmänna tolkningen av situationen mellan de två vågorna måste förstås. Det fanns en utbredd och tung psykologisk investering i att försöka se de redan höga dödstalen som meningsfulla och i någon mån rättfärdigade. Redan 21 juli hävdade Anders Tegnell att vi skulle komma lindrigare undan än Norge vid en andra våg, bland annat på grund av att fler var immuna. Den 10/9 upprepade han budskapet på en presskonferens: ”Vi har fler personer i Sverige som nu är immuna och det gör att det inte är lika lätt att dra igång en smittspridning i Sverige”. Men inga kritiska frågor om varför de redan hårt drabbade sydeuropeiska länderna började se en tilltagande andra våg ställdes då. Var fanns den skyddande effekten av deras immunitet? Landet som anklagat andra för att ha agerat förhastat och känslostyrt hade en logisk blind fläck som bara kan tillåtas när emotionen styr. Det var i detta avgörande självbedrägeri som den svenska strategins öde beseglades. Utfallet påminner om det engelska begreppet ”sunk cost fallacy”, vilket betecknar den psykologiska mekanism som tvingar casinospelaren att fortsätta spela bort sina pengar. Ju större förlust utan vinst, desto svårare är den att acceptera och gå vidare. Således fortsätter spelaren tvångsmässigt att spela bort varenda krona, hopplöst oförmögen om att ge upp hoppet om upprättelse.
När KTH i oktober rapporterade ökade smittade i avloppsprover avfärdade således Tegnell det som indikation på en andra våg. Och när smittan var på otvetydig uppgång slopades restriktioner för äldre och publikgränsen för evenemang höjdes. Dessa beslut blir endast begripliga i ljuset av att man fortfarande hade svårt att släppa föreställningen om att en skyddande immunitet skulle hålla smittalen nere.
Folkhälsomyndighetens värsta scenario över antalet samtidigt sjukhusvårdade (1100 stycken) överskreds redan den 11/11 i en brant uppåtgående kurva. Ändå dröjde det väl över en månad innan media rapporterade om detta. I dag är siffran väl över dubbelt så hög som det ”värsta scenariot” och kurvan är fortfarande uppåtgående. Den bristande överensstämmelsen mellan verklighet och prediktion skvallrar tillika om hur viktig föreställningen om att första vågens skyddande immunitet har varit. Därmed har man återigen både underlåtit att agera i rätt tid och försvårat regionernas planering. Och samma misstag, idén om att smittspridningen är gynnsam ungefär som ett plåster som långsamt dras av, är det genomgående temat i den misslyckade hanteringen av både första och andra vågen.
Folkhälsomyndighetens försvarare har på senare tid dock börjat hävda att Tyskland och Danmark bevisar att smittan inte går att hålla i schack, eftersom den ökar där trots omfattande testning och smittspårning.
I dag har Folkhälsomyndigheten bytt fot och tillstått att man överskattat hur många som blivit immuna. Förklaringen är nu att smittan tvärtom ökar i alla länder som redan drabbats hårt (den ursprungliga hypotesen var ju dock den omvända), vilket anses bero på saker som inte går att påverka. Bland annat har invandrare beskyllts för att driva smittan. Argumentet är svårbegripligt då ett lands strategi i varje hänseende måste anpassas efter dess demografi och inte tvärtom. Dessutom haltar förklaringsvärdet; exempelvis har det tätbefolkade Israel en mycket stor arabisk minoritet men har ändå klarat sig långt bättre än Sverige. Betydelsen av strategival ter sig alltjämt orimlig att förneka.
Folkhälsomyndighetens försvarare har på senare tid dock börjat hävda att Tyskland och Danmark bevisar att smittan inte går att hålla i schack, eftersom den ökar där trots omfattande testning och smittspårning. Men det totala antalet döda per capita är fortfarande så pass mycket högre i Sverige, och ökar så pass mycket, att det är helt orealistiskt att dessa länder skulle nå ifatt oss, särskilt som de nu inför mer långtgående restriktioner än vi.
Den ofrånkomliga slutsatsen av allt detta är att varje dag i fortsatt förnekelse är förspilld tid. Det är dags att se sanningen i vitögat: Det finns ingenting vunnet med smittspridning, och ingen gudomlig rättvisa som säger att slutresultatet kommer att bli detsamma i alla länder. Det är inte dags att dra i den enarmade banditen ännu en gång, utan att spara de sista slantarna, resa sig, och gå hem till de sina. Storvinsten som ska rättfärdiga all försummelse och missbrukat förtroende kommer aldrig att komma.
TEXT: BENJAMIN KALISCHER WELLANDER
ST-läkare inom internmedicin, en akutmedicinsk specialitet, och verksam i sjukhusvården av coronapatienter i Stockholm sedan pandemins utbrott. Fri skribent.
