Göran Lambertz utspel var visserligen en snarast overklig upplevelse i sin gränslöshet. Men hans kritiker hade inte blidkats om han så lagt sig platt och piskat sig med ris. Det beror på en radikalfeministisk dogm, där män automatiskt är förövare och kvinnor offer. Det skriver Bulletins krönikör Ann Charlott Altstadt.
Jag tittade också på inslaget från den egenregisserade presskonferens där Göran Lambertz, likt en programvärd à la Lars Lerin, berättade för svenska folket hur han firade jul förra året. Det var en overklig upplevelse. Aldrig har vi sett en makthavare vilja vinna opinion på att glatt erkänna sig som mångårig fyllekladdolog och öppet kalla en kvinna för lögnerska och bedragerska. Lambertz självbild av charmtrollet som med uppriktighet och gott humör alltid kan kommunicera sig ur alla knipor krockade med vad många uppfattade som absurd maktteater.
Men jag såg också något mer än att Lambertz gränslösa personlighet återigen, som i Bergwall-Quickdebaclet, försatte honom i pinsamt klandervärt läge. Hans kritiker hade inte blidkats om han så lagt sig platt och piskat sig med ris. Så Lambertz fångade möjligheten medieintresset gav och slog tillbaka. Och även om teorierna inte medger att en vit maktman befinner sig där, så var det ur gravt underläge.
Den yngre kvinnan och hennes målsägarbiträde hade fått spinn på sin version. I den var Lambertz extrapappan som förgrep sig på sin av alkohol utslagna bonusdotter efter att hon tytt sig till honom för råd och stöd. Och enligt den radikalfeministiska ideologin var frågan om vad som skett i hans sovrum redan avgjord långt innan händelsen ens inträffat. Lambertz var en våldtäktsman och kvinnan ett utsatt brottsoffer.
Därför kunde feministiska skribenter, utan kännedom om det enskilda fallet, liksom tävla i doktrinära reaktioner. Vinnare var kanske den som inte ville vara kvinna längre på grund av exemplet Lambertz men som inte orkade göra revolution på grund av blytunga ben. Tätt följd av klungan där exempelvis en feministisk, erkänd auktoritet inom ämnet menade att kvinnan ska betraktas som våldtäktsoffer eftersom hon har rätt till sin egen upplevelse. Lambertz är således skyldig även om han skulle vara oskyldig.
… en bisarr ideologisk idé
Jag har själv genom åren blivit utsatt för sexuella övergrepp. Det verkar vara en del av det kvinnliga erfarenhetsbagaget och jag kan föreställa mig den vanmakt som drabbar dem vars anmälan inte leder till åtal eller vars gärningsmän kommer undan med lindriga påföljder.
Men det är en bisarr ideologisk idé att kvinnans så kallade egna upplevelse av julaftonskvällen automatiskt även måste delas av mig. Jag kan förstås lika lite som någon annan veta säkert. Men när jag tittar närmare på hennes bakgrund och tidigare kontakter med rättsväsendet så verkar det troligt att det är Lambertz som fallit offer för en förslagen manipulatör och serieförbrytare vad gäller våldtäktsanklagelser.
Lambertz måste ändå offras
Det borde skribenterna också känna till men Lambertz måste ändå offras så att de kunde attackera halmgubben. Det var ju inte så att kvinnans trovärdighet ifrågasattes för att hon tidigare anklagat två män för våldtäkt, utan för hur hon gått tillväga. Hon hade tidigare spelat in ett påstått övergrepp, gett polisen en klippt 19 minuters ljudfil och raderat sin mobil. Mannen dömdes av tingsrätten till 2,6 års fängelse för våldtäkt, var frihetsberövad i ungefär åtta månader tills hovrätten friade honom, eftersom den kompletta ljudfilen och kvinnans egen upplevelse inte överensstämde.
Enligt Lambertz upprepade kvinnan den proceduren på julaftonskvällen, vilket kan förklara att han från att ha varit häktad på sannolika skäl släpptes och utredningen lades ner. Kvinnan har också tidigare anmält en nöjesprofil för våldtäkt och tortyrliknande misshandel som ska ha pågått i timmar, men utan att hennes uppgifter ledde till åtal. Hon anmäldes senare för förtal efter att hon delat sin egen upplevelse på Facebook tillsammans med häktningsframställan där mannens namn, adress och personnummer ingår. Domstolsförhandlingarna inleddes den 9 april, och jag antar att Lambertz nu dragit tillbaka den inlaga han skrev som stöd för hennes sak.
I samband med debatten kring Per Lindebergs bok Döden är en man (Fischer & Co, 1999) och styckmordet på Catrine da Costa intervjuade jag för en artikel i Ordfront den då flitigt i debatten förekommande radikalfeministen Kristina Hultman. Och hon hävdade faktiskt, efter att jag borrat i hennes övertygelse, att feminismen stod och föll med att allmänläkaren och obducenten var skyldiga. Ja, hon upprepade orden när jag tvivlande undrade om jag hade hört rätt. Hänger feminismen verkligen på ett enda rättsfall? Svar ja.
… dogmer som inte kan ifrågasättas
Det beror på bärande dogmer som inte kan ifrågasättas utan att hela föreställningsvärlden raseras: alla män är förövare, alla kvinnor talar alltid sanning om övergrepp, alla kvinnor kan hamna i våldsamma destruktiva relationer, porr och prostitution är alltid lika med våldtäkt. Det ska befria kvinnan från skuld och ansvar och förhindra att mannen kan göra detsamma. Radikalfeminismen uppstod antagligen som en reaktion mot ett patriarkalt samhälle vi i dag har svårt att föreställa oss. Men det ansvarsbefriar inte dess anhängare för att de med våld tvingar ner den mångkomplexa verkligheten i teoriernas prokrustesbädd.
Den gamla radikalfeminismen nådde sin höjdpunkt på 90-talet då professor Eva Lundgren och Roks i spetsen dominerade debatten, och könsmaktsordningens teoretiska världsbild lade grunden för kvinnofridslagen och för olika yrkesgruppers kompetensutbildning. Att män är förövare och kvinnor är offer tillhör de trossatser som sedan har överlevt när konkurrensen från queer, intersektionalitet och transideologi med tiden mixats med och blandats upp i den dominerande feministiska läran.
Kristina Hultman kom att ingå i det så kallade Quicklaget. Det team med Lambertz i spetsen som drev den osannolikt katastrofala kampanjen för att Sture Bergwall, trots att resningsansökningarna beviljades, ändå var skyldig till bestialiska seriemord. I Expressen sade Hultman att hon stöder Lambertz som en nära vän, men inte förbehållslöst, så kvinnoperspektivet på patriarkatet verkar inte ha aktiverats i hans fall.
Diktaturer brukar utmärka sig genom att låta ideologi avgöra rättegångar. Men jag tror att i den svenska mediedomstolen var det inte så mycket kvinnan som en teori som försvarades. Men är feminismen verkligen så skör och bräcklig att den inte kan överleva att en kvinna faktiskt kan, med Lambertz ord, vara en lögnerska och bedragerska? För många skribenter och opinionsbildare verkar feminismen fortfarande stå och falla med ett rättsfall.
TEXT: Ann Charlott Altstadt
Journalist, författare och krönikör på Bulletin
Detta är en krönika i Bulletins nyhetsdel. De åsikter som framförs är skribentens egna.