Den irrationella klimatalarmismen ger nu så svåra konsekvenser för samhället att man som medborgare måste reagera, på det att galenskapen någon gång ska kunna upphöra, skriver Leif V Erixell.
Som filosof, författare och medborgare har jag egentligen annat att göra än att skriva om klimatfrågor. Dessa borde kunna tas om hand av experter med ödmjukhet inför det kaossystem av dubbelpendeltyp som det globala klimatet är, och av politiker som förmår avväga kostnader mot nytta. Men så är det tyvärr inte idag.
Den irrationella klimatalarmismen ger nu så svåra konsekvenser för samhället att man som samhällsfilosof och medborgare måste reagera, på det att galenskapen någon gång ska kunna upphöra, även om det måste ske via processen ”droppen som urholkar stenen”. Alarmisterna fortsätter ju ännu sitt grundlösa larmande och den mentala låsningen och bristen på konsekvenstänkande och förnuft hos beslutsfattarna är lika frapperande som oroande.
Först lite fakta som våra politiker enkelt skulle kunna ”googla” fram – och visa fram. Det sistnämnda gör de inte för att de är rädda att de ska få smisk av alarmistmedierna och för att behöva förklara sina tidigare ogrundade uttalande om ”klimatkrisen”. Någon annan förklaring är svår att se.
Nedanstående analys utgår från hypotesen att det är människans utsläpp av växthusgaser – av vilka CO2, som utgör ca 0,04 procent av atmosfären, anses vara den viktigaste – som nu ”styr klimatet”.
Hela mänskligheten och dess verksamheter beräknas släppa ut cirka 40 gigaton av den för växterna och vårt syre livsviktiga molekylen CO2. (Moder natur släpper ut ca 600 Gt per år.) 1 Gt är som bekant lika med 1 miljard ton. EU står för cirka 7 procent av de globala utsläppen medan Kina och USA står för 45 procent, Indien för cirka 8 procent, Resten av världen inklusive Ryssland står för återstoden.
SE ÄVEN: Essä: Om klimatalarmismens hädangång
De stora ”utsläpparna”, nu med USA i spetsen, struntar högaktningsfullt i extremt kostsamma planekonomiska ingrepp för att sänka sina utsläpp. Istället prioriterar de klimatadaption (anpassning) och sina länders välståndsutveckling, och låter därför teknikutvecklingen ha sin gång för att förbättra människors miljö och skydd mot klimathändelser, samt använder cost benefit-kalkyler i klimatfrågan. Dessa ger ett entydigt svar: sedvanlig adaption och teknikutveckling med frihet och mänskligt välstånd i fokus – som dessutom ger allt robustare samhällen gentemot ”klimatet” – är oändligt bättre än mitigation. Alltså att med frihetsinskränkningar och planekonomiskt regleringsraseri försöka ändra jordens klimat. Det är och förblir ett självmordsuppdrag.
Faktum är att om EU skulle nå ”netto noll” i morgon dag, så skulle påverkan på den globala medeltemperaturen (som för övrigt inte finns i sinnevärlden. Där finns bara lokala vilt varierande temperaturer) minska med cirka 0.175 C på 100 år allt annat lika (se graf). Helt försumbart – men extremt kostsamt!
Vansinnesprojekt för skattepengar
Ta det här med att försöka ”fånga in” CO2. Det är uppenbart att dessa projekt är ett resultat av en ren irrationalism och en med den sammanhängande total brist på både konsekvenstänkande och förmågan att hantera enkel matematik (se ovan). Detta är ytterst oroande visavi det politiska ledarskap som borde präglas av förnuft och eftertanke.
Idag fångas mellan 50–55 miljoner ton CO2 in genom så kallad CCUS-teknik, och ingenting tyder på att det kommer att öka nämnvärt framöver, inte minst sedan USA nu backar ur den anti-kapitalistiska och irrationella alarmismen. Det betyder att man ”fångar in” cirka 1,4 procent av de totala mänskliga ”utsläppen” årligen. Helt och totalt meningslöst för den globala medeltemperaturen. Men extremt kostsamt. Sveriges bidrag är förstås ännu mindre (knappt mätbart) och är ur alla synpunkter således skattepengar i sjön – med avdrag för de ”gröna” entreprenörernas stora vinster rätt ned i fickan, innan projekten skrotas.
Stockholm Exergi
Att man från ansvarigt politiskt håll tillåter Energimyndigheten att göda ännu en ”grön” entreprenörer, Stockholm Exergi med runt 20 miljarder av skattemedel, för att ”fånga in CO2” är så politiskt oansvarigt som någonting kan vara. Det är faktiskt på sista raden rubbat. Entreprenörer kommer att sitta med feta bankkonton långt efter att projektet onödigförklarats och avslutats som ytterligare ett extremt kostsamt fiasko.
Man ids inte ens göra en enkel konsekvensanalys enligt ovan, utan går uppenbarligen på en febrig känsla av att ”någonting måste göras” och att uppfylla för ”klimatet” helt meningslösa EU-mål, med mera. Sådant som analyser av lönsamhet (net benefit-kalkyler) behövs inte. ”Nu kör vi!”, liksom. Kan ett politiskt ledarskap med tillhörande myndighetsutövning bli mer oansvarigt med skattemedel?
CO2- fångaren i Stockholm är tänk att ”fånga in” 800 000 kg om året. På 10 år blir det 8 miljoner ton (av människans ca 40 miljarder ton). Det är förstås helt och hållet både meningslöst visavi ”klimatet” och helt omöjlig att räkna hem visavi investeringskostnaderna. Historiskt kostsam symbolpolitik.
Cementen på Gotland
Nu planeras tydligen en minst lika kostsam ”infångare” på Gotland på grund av den visavi världsproduktionen helt ovidkommande och opåkallade ångesten över den för Sverige livsviktiga cementproduktionen på ön. Den genererar nämligen ”utsläpp” (som om det vore en giftgas!).
Heidelberg Materials vill tydligen hamna i bra dager hos alarmisterna på regeringskansliet, vilket de inte borde sträva efter om de drevs av en sund affärsetik. Här tänker man sig en investering på runt 8 miljarder, vilket dels sannolikt kommer att överskridas kraftigt, dels kommer att hamna på cementkundernas fakturor, helt i onödan. Sedan kommer en inte obetydlig del att hamna i de ”gröna” entreprenörers fickor enligt sedvanlig konsekvens av grön omställningspraktik.
Finns det verkligen inget parti som är villigt att gå in och med alla de uppenbara förnuftsargument som finns tillgängliga sätta stopp för detta vansinne? Är man så rädd för att få skäll av miljöpartisterna inom SVT, Dagens Nyheters kultursida och SR:s ”Klotet”? Det vore i så fall en ynkedom som knappt går att beskriva i ord.
Leif V Erixell
Författare med inriktning på kultur- och samhällsanalys. Bland hans böcker kan nämnas Om den civila freden (nu även på engelska), Omstart Sverige, Samhällspolitisk ordbok och Den svenska statsideologin. Hans senaste bok, som utgörs av en samling essäer har titeln Värld 4 | Förfallet | Konsten.
