Det är ett stort underbetyg till de borgerliga partiernas analysförmåga att de inte insett att vår nuvarande regeringsform (RF) i det stora hela är en produkt av socialdemokraternas och vänsterliberalers syn på staten och att vänsterideologiska bråte finns inlagt i var och varannan paragraf – något som inte bör permanentas.

Som jag och Medborgarrättsrörelsen i Sverige har skrivit tidigare så möter RF inte de rimliga krav man kan ställa på en frihetlig, nationellt sammanhållande, meritokratisk och medborgartillvänd konstitution.

Lite historik

Som bekant så planerades och tillkom RF i slutet den socialdemokratiskt styrda statsmaktens tillväxtperiod då den ”demokratiska socialismen” (socialism via successiv lagstiftning – enligt principen ”de små stegens tyranni”) stod i zenit. Den nattväktarstat vi hade i början av 1900-talet kom att bli en paternalistisk överhets- och socialstat (medborgaren skulle tas om hand av det offentliga ”från vaggan till graven”).

Staten gick från ett skatteupptag på cirka 10 procent vid 1900-talets början till över 50 procent som mest och nu runt 40 procent av BNP, och med en samtidig tillväxt av myndigheter och offentlig byråkrati till tidigare aldrig skådade nivåer.

Man kan med goda skäl kalla detta den på den demokratiska socialismen byggda paternalistiska socialstaten. När denna stod på sin höjdpunkt i början av 1970-talet – och genererade ett så högt skattetrycket att stora företag som IKEA flydde landet – beslöt den politiska klassen att genomföra en radikal grundlagsreform. Allt detta speglas i många av RF:s paragrafer.

Att då, i praktiken, ge vänsterblocket veto mot alla försök att reformera RF i mer frihetlig och meritokratisk och icke-multikulturalistisk riktning, är otroligt märkligt – och ett historiskt misstag. Efter den föreslagna ändringen som ju kräver 2/3 majoritet i den andra omröstningen av en grundlagsändring efter ett val, så behöver vänsterblocket (S,V och MP) tillsammans komma ned på 30 % av mandaten eller mindre i riksdagen, vilket under överskådlig tid måste betraktas som utopiskt.

Några exempel på det vänsterideologiska bråte som nämnts ovan

1. Det kommunala självstyret (subsidiaritetsprincipen) är eliminerat. Trots att det i RF: portalparagraf står att landet ska styras genom just kommunalt självstyre har man genom 14 kap 3 § dödförklarat den paragrafen genom att skriva in att kommunala självstyret kan inskränkas, även om en sådan inte bör ”...gå utöver vad som är nödvändigt med hänsyn till de ändamål som har föranlett den”. Har man ett ändamål (som exempelvis att ta skattemedel från välskötta kommuner och ge till misskötta) så är det fritt fram. Här har centralismen således upphävt den sista resten av verklig vertikal maktdelning.

2. En andra kammare – verklig maktdelning – saknas
   Sveriges konstitution är extrem centralistisk – precis som alla socialistiska stater och totalitärt inriktade stater, som av en händelse, är. Den geniala idén om maktdelning fick sitt mest pregnanta uttryck i Charles-Louis de Secondat Montesquieus skrifter som föreskriver maktdelning i staten med motivet att dels undvika despoti från en enda maktnivå och dels göra lagstiftningsprocessen trögare och mer genomtröskad så att förhastad och undermålig av tillfälliga opinionsstormar frampiskad lagstiftning bättre kan undvikas, saknar helt praktisk tillämpning i Sverige. Därför är skapandet av en andra kammare en högst rimlig reform men de centralistiska Socialdemokraterna och vänstern skulle aldrig acceptera en sådan högst rimlig och viktig reform men det verkar de borgerliga tycka är helt okej. Märkligt.

3. Anti-meritokrati och kollektivistisk identitetspolitik.
   Så här står det i 2 kap. 13 §: ”Lag eller annan föreskrift får inte innebära att någon missgynnas på grund av sitt kön, om inte föreskriften utgör ett led i strävanden att åstadkomma jämställdhet [alltså procentuell likhet i könsdelar definierat som ”rättvisa”, vår anm.] mellan män och kvinnor.”
   Detta betyder i praktiken att även om en person är lika eller bättre meriterad för en uppgift än någon med ett annat kön så ska denne, enligt regeringsformen, ändå kunna diskrimineras om det motsatta könet anses ”underrepresenterat”. Som professor Lotta Westerhäll sagt så innebär detta ”…de facto att grundlagen tillåter diskriminerande föreskrifter, som syftar till att främja jämställdhet.” Att ha en grundlag som genom vänsterideologisk kvoteringspolitik tillåter diskriminering p.g.a. kön torde vara en pinsamhet som borgerliga förment ”meritokratiska” politiker inte borde tolerera bli fastlåst i grundlagen.

4. Ogenomtänkt demokratism
   I 1 kap 2 § står: ”Det allmänna [d.v.s. staten] ska verka för att demokratins idéer blir vägledande inom samhällets alla områden”.
   Detta är som bäst okunnigt och som sämst ett medvetet sätt att förbereda för ett korporativistisk alt. socialistisk maktövertagande. Hur då?
   Demokratins grundläggande funktion och motivering är att de som innehar makten över våldsmonopolet ska kunna bytas ut utan inbördeskrig. Detta är den funktion som är den mest centrala och viktiga i demokratins existensberättigande. Därefter kommer möjligheten till öppen och genomlysande debatt kring lagstiftningen baserad på yttrandefrihet och en fungerande tredje statsmakt. Det finns däremot inget som säger att demokratins beslutsformer (majoritetsbeslut via konstanta omröstningar inom eller utom beslutande församlingar) är den enda rimliga och eftersträvansvärda organisationsformen i ett fritt samhälle. Det så viktiga näringslivet använder sig sällan av dessa beslutsformer. Där finns en tydlig hierarki bestående av ägandets prioritet (de som står risken via sina investeringar i tid och pengar). Det finns stiftelser och föreningar ned till familjer som fattar beslut på en mängd olika sätt. Utifrån nuvarande skrivning 1 kap 2 § så skulle det kunna låta så här vid en socialistisk majoritet i riksdagen: ”Med stöd av grundlagen anser vi att ett politiskt övertagande av det och det företaget/organisationen är rätt och riktigt – i avsikt att demokratisera dess organisationsform – eftersom det är i linje med demokratins idéer, som enligt grundlagen ska vara vägledande inom samhällets alla områden.” Ridå.

5. Den paternalistiska statens penetrering av den privata sfären och den enskilda människans agens
   
   I 1 kap. 2 § andra stycket kan vi läsa:
   “Den enskildes personliga, ekonomiska och kulturella välfärd ska vara grundläggande mål för den offentliga verksamheten. Särskilt ska det allmänna trygga rätten till arbete, bostad och utbildning samt verka för social omsorg och trygghet och för goda förutsättningar för hälsa.” Det är förstås helt rimligt att staten ska sträva efter att genom inre rättstrygghet och skydd mot yttre hot samt goda incitament för näringsverksamhet ge alla människor i riket förutsättningar att följa sina drömmar och utveckla sin potential. Att däremot statens mål skulle var den enskildes “personliga välfärd”, vilken han eller hon endast själv kan definiera, är både orimligt och ovärdigt; ska staten alltså förbruka och portionera ut pengar/resurser för att medborgaren ska kunna uppnå ”personlig välfärd” i vilken rimligen dennes personliga och kulturell utveckling måste ingå? Vad skiljer detta från ett totalitärt samhälle som vill styra individens liv in i mista detalj? Svar: ingenting. Och ska staten verkligen “trygga rätten till arbete, bostad och utbildning”. Finns det något samhälle någonstans där det inte finns en rätt att bo någonstans eller en rätt att arbeta förutsatt hederlighet? Detta ska då skiljas från garanterandet av arbete och bostad, vilket förstås ingen stat kan göra (men som ändå indikeras av grundlagen), givet att man inte har en totalitär kontroll av bostads- och arbetsmarknaden och knappast ens då. ”God förutsättningar för hälsa”. Ja, okej, om staten via lagar och regler kan stävja miljöförstöring så är väl detta adekvat men skrivningen indikerar ändå styrning av människors livsval. Det är inte statens roll under en frihetlig konstitution. Men detta paternalistiskt-socialistiska bråte vill de borgerliga nu låsa fast i grundlagen för överskådlig tid.

6. Multikulturalismens är grundlagsfäst
   Allt fler underkänner multikulturalismen som en hållbar idé för ett sammanhållet samhälle, men borgerligheten tycker uppenbarligen att det är en jättebra idé att permanenta denna vänsterideologi i grundlagen.
   
   Multikulturalismens kärna kan sammanfattas med att alla kulturer har ”lika värde”. Den svenska kan inte anses ha företräde. Inte ens i Sverige. Kulturer som lider under ett klan- och hederstänkande som vi lämnade bakom oss för många århundraden sedan ska därmed inte bara beredas plats i vårt samhälle på samma nivå som den svenska, de ska också i sin separatism aktivt understödjas med sådant som statsbidrag till icke-svenska kulturföreningar och skattefinansierad hemspråksundervisning, där svenskan klassas som ett “andraspråk” – i Sverige. Denna splittringspolitik går på tvärs med tanken om nationell sammanhållning inom en pluralism av kulturell olikhet, sammanfattat i devisen ” E pluribus unum”/”av många en”.
   
   John Stuart Mill skrev i boken Representativ Democracy: ”...ett folk som består av olika nationaliteter och olika språk, utan en delad gemensam ansvarskänsla för det övergripande nationella, inte kan skapa den allmänna medborgerliga opinion och uppleva de delade gemensamma aktuella och historiska erfarenheter som krävs för att den representativa demokratin ska kunna fungera och i längden fortleva.”
   
   ”Men multikulturalismen är i RF stadfäst genom formuleringen i 1 kap. 2 §:
   ”…etniska, språkliga och religiösa minoriteters möjligheter att behålla och utveckla ett eget kultur- och samfundsliv ska främjas.”
   
   Detta innebär de facto att riksdagen har byggt in en etnisk och kulturell splittring i själva grundlagen. Självklart ska olika kulturyttringar och språkliga variationer få finnas, men de får då som alla lokala och regionala dialekter och språkliga egenheter utvecklas av egen kraft och på eget initiativ i en civil spontan ordning. Det finns ingen frihetlig och nationellt sammanhållande princip (däremot är det klockren vänsterideologisk identitetspolitik) som säger att staten ska “främja” vissa representanter för kulturell, språklig och etnisk separatism. Det är att bygga in splittring och konflikt i själva konstitutionen och dessutom öppna för att fler än de grupper som nu definierats som privilegierade minoritetsgrupper kommer att kräva samma privilegier – tills Babels hus är ett faktum – och J S Mills farhågor besannats.
   
   Är det verkligen så att Ni vill låsa detta i grundlagen för överskådlig tid M, L och KD?

Leif V Erixell

Författare med inriktning på kultur- och samhällsanalys. Bland hans böcker kan nämnas Om den civila freden (nu även på engelska), Omstart Sverige, Samhällspolitisk ordbok och Den svenska statsideologin. Hans senaste bok, som utgörs av en samling essäer har titeln Värld 4 | Förfallet | Konsten.