För en tid sedan kom en grundlagsutredning i Sverige (SOU 2023:12) där man bland annat föreslår att man ska försvåra ändringar i de svenska grundlagarna och särskilt regeringsformen (RF). Det ska bland annat finnas två tredjedels majoritet vid andra omröstningen av samtliga ledamöter närvarande efter ett mellanliggande val. Förutsättningen för att detta försvårande av ändringar av grundlagen ska vara av godo är förstås att vi har en grundlag som på allvar värnar de grundläggande mänskliga rättigheterna, som yttrandefrihet och egendomsrätt, samt har sådana skrivningar om maktdelning, likhet inför lagen, meritokrati, kontrollinstanser av den politiska makten samt skydd av medborgarnas frihet och egenmakt att den är värd att försvaras mot icke-frihetliga ändringsförslag.

Läs även: DEBATT: Grundlagen är som en osäkrad handgranat

Tyvärr möter vår nuvarande grundlag – vi avser i första hand Regeringsformen/RF – inte de rimliga krav man kan ställa på en frihetlig och medborgartillvänd konstitution. Som bekant så planerades och tillkom RF i slutet den socialdemokratiskt styrda statsmaktens tillväxtperiod då den ”demokratiska socialismen” (socialism via successiv lagstiftning – enligt principen ”de små stegens tyranni”) stod i zenit. Den nattväktarstat vi hade i början av 1900-talet kom att bli en paternalistisk överhets- och socialstat (medborgaren skulle tas om hand av det offentliga ”från vaggan till graven”). Staten gick från ett skatteupptag på cirka 10 procent vid 1900-talets början till över 50 procent som mest och nu runt 42 procent av BNP, och med en samtidigt tillväxt av myndigheter och offentliga byråkrati till tidigare aldrig skådade nivåer.

Orsaken var inte och är inte att avhjälpa akut nöd och misär utan att bygga ett omhändertagande, det vill säga paternalistisk, ”välfärdssamhälle”, där staten via regering och riksdag (den politiska klassen) tar rollen som alla goda gåvors givare. Marknadsekonomin som en rättvis fördelare av inkomst genom talang, arv och meriter underkändes och begreppet ”social rättvisa” infördes istället vilket i praktiken innebar och innebär att regeringen godtyckligt avgör vilka grupper som ska få behålla större delen av sina inkomster, vilka som ska få bidrag, och vilka som ska betala en större procentuell del av sina inkomster till staten.

Man kan med goda skäl kalla detta den på den demokratiska socialismen byggda paternalistiska socialstaten. När denna stod på sin höjdpunkt i början av 1970-talet (och genererade ett så högt skattetrycket att stora företag som IKEA flydde landet), beslöt den politiska klassen att genomföra en radikal grundlagsreform.

1970-talets grundlagsreformer innebar bland annat att den på maktdelning baserade tvåkammarriksdagen skrotades till förmån för en enkammarriksdag och att regeringsformen skrevs om och fylldes med den nya socialstatens olika värden och påbud. Ett typexempel på sistnämnda är 2 § i 1 kap. RF:

Den enskildes personliga, ekonomiska och kulturella välfärd ska vara grundläggande mål för den offentliga verksamheten.

Visst kan staten genom att värna frihet, rättstrygghet på gator och torg, ett rimligt skattetryck samt meritokrati skapa förutsättningar för människor och företag att blomstra i sina respektive strävanden, men att den offentliga verksamheten ska ha medborgarnas personliga kulturella och ekonomiska välfärd som mål (definitionen av vad denna välfärd innebär och är inriktad på känner bara varje individ och den utvecklas dessutom över tid) är hårresande i sin närmast totalitära förmynderiattityd.

Tyvärr har den nuvarande grundlagsutredningen inte tagit upp de olika icke-frihetliga inslagen i RF trots att den tillsattes av en moderatledd regeringen. Dess huvudfokus ligger istället dels på formerna för grundlagsändringar och dels på en ökad självständighet för domstolsväsendet. Detta visar tyvärr hur djupt rotad den i grunden socialdemokratiska socialstatstanken sitter även i förment ”borgerliga” politiker.

En annan anmärkningsvärd klausul i RF är generalklausulen emot äganderätten: ”Alla ska ha tillgång till naturen enligt allemansrätten oberoende av vad som föreskrivits ovan” (2 kap. 15 §). Denna skrivning har tyvärr gett miljöaktivister och funktionssocialister möjlighet att på ett närmast absurt sätt inskränka äganderätten till tomtmark, vilket bland annat innebär att förfoganderätten till ens ägda mark begränsas drastiskt genom införande av strandskydd på upp emot 300 meter (!) från strand, där i princip inget får göras av ägaren trots att marken ingår i taxeringsvärdet.

Förfoganderätten, som borde vara en naturlig del av äganderätten, utan vilken den i praktiken blir meningslös och nullifierad. (För en fördjupad insikt i detta rättsliga moras se skriften Strandskyddet – så fungerar det i praktiken.)

Läs även: Heidbrink: Regeringskrisen visar att Sverige behöver en ny grundlag

En oerhört viktig sak i ett frihetligt samhälle är dels meritokrati, dels den med den sammanhörande likheten inför lagen. I RF har dock en kollektivistisk identitetspolitisk och anti-meritokratisk kvoteringsparagraf skrivits in (2 kap. 13 §):

Lag eller annan föreskrift får inte innebära att någon missgynnas på grund av sitt kön, om inte föreskriften utgör ett led i strävanden att åstadkomma jämställdhet [alltså procentuell likhet i könsdelar definierat som ”rättvisa”, vår anm.] mellan män och kvinnor.

Detta betyder i praktiken att även om en person är lika eller bättre meriterad för en uppgift än någon med ett annat kön så ska denne, enligt regeringsformen, ändå diskrimineras om det motsatta könet anses ”underrepresenterat”. Detta är förstås ovärdigt en frihetlig grundlag i ett civiliserat och på flit och färdighet baserat samhälle. Den strider dessutom mot 12 Kap 5 § som stadgar att vid anställningar i staten ska ”avseende fästas endas vid sakliga grunder, såsom förtjänst och skicklighet”, vilket visar hur illa det är ställt med konsekvens och stringens i nuvarande RF.

Ytterligare en defekt är skrivningarna on det kommunala självstyret. Trots att det i RF: portalparagraf står att landet ska styras genom just kommunalt självstyre har man genom 14 kap 3 § dödförklarat den paragrafen genom att skriva in att kommunala självstyret kan inskränkas, även om en sådan inte ”bör inte gå utöver vad som är nödvändigt med hänsyn till de ändamål som har föranlett den”. Har man ett ändamål (som exempelvis att ta skattemedel från välskötta kommuner och ge till misskötta) så är det fritt fram. Här har centralismen således upphävt den sista resten av verklig vertikal maktdelning.

För fler exempel på kvarvarande paternalistiska, centralistiska och kollektivistiska restprodukter i RF se vår promemoria till regeringen som länkas in nedan.

Grundlagsutredningen fallerar alltså på sin viktigaste punkt. Bortsett från de goda förslag som finns i utredningen i övrigt, som att stärka domstolarnas oberoende, så bör man antingen införa verkligt frihetliga reformer i RF och sedan införa en försvårande process för ändringar, eller också avvakta med just ändringsförslaget till dess att man fått de frihetliga reformerna på plats. Man bör även utreda en återgång till tvåkammarriksdag för en visare lagstiftningsprocess (se boken Omstart Sverige för ett komplett recept för detta!), säkrad ägande- och förfoganderätt och lokalt självstyre.

Samt, vilket är en grundlagsbesläktad åtgärd, införandet av verkliga personval så att medborgarna på allvar kan välja på upplevd kompetens och förmåga hos individer med efterföljande ansvarsutkrävande och inte bara serveras färdiga listor med partiledningens anonyma kollektiv/knapptryckarkompanier. Till detta hör också att partierna måste bli medlemsfinansierade och inte som nu ha fri dragningsrätt till skattemedel.

Medborgarrättsrörelsen i Sverige (MRRS) har med anledning av ovanstående skrivit och skickat in en promemoria till regeringen med förslag på grundlagsändringar som skulle medge just en sådan påbörjad reformering av vår Regeringsform, som efter genomförande skulle berättiga till ett starkare skydd mot både anti-frihetliga, anti-meritokratiska, centralistiska, äganderättsfientliga och nationellt splittrande förslag och skrivningar.

Denna skrivelse kan hittas >>här. Ännu finns det tid att göra en rejäl frihetlig och medborgartillvänd överhalning av RF innan nästa val. Det vore ett stort och fatalt misstag att inte ens försöka.

Läs även: Lidström: Ett på lagar svältfött folk

Leif V Erixell, ordförande i Medborgarrättsrörelsen i Sverige (MRRS)
Bengt Holmgren, vice ordförande MRRS
Gunilla Edelstam, jur.dr. och styrelsemedlem i MRRS.