Facebook noscript imageEssä: Tre feministiska myter, del 3: Könen som social konstruktion – genussystemet
Hoppa till innehållet

Essä: Tre feministiska myter, del 3: Könen som social konstruktion – genussystemet

Enligt Leif V Erixell visar pojkar på gruppnivå större intresse för att bygga lego, medan flickor dras till dockor och familjelekar. Foto: CGabriel/Unsplash
Enligt Leif V Erixell visar pojkar på gruppnivå större intresse för att bygga lego, medan flickor dras till dockor och familjelekar. Foto: CGabriel/Unsplash

Genusteorin ser barn som automater som sväljer normer. Den som haft barn vet att pojkars och flickors inneboende tendenser inte kan styras särskilt långt, skriver Leif V Erixell.

Låt oss kondensera detta så mycket det går. Människans utveckling under hundratusentals år som jägare och samlare har präglat och mejslat ut de könsskillnader som vi kan se och registrera som ett oomstritt faktum.

Den arbetsfördelning mellan könen, som utvecklades under eoner av tid (och är likartad i alla besläktade primater), har möjliggjort Homo sapiens framgång och överlevnad. Den innebar att männen generellt skötte det yttre försvaret och jakten medan kvinnorna generellt skötte samlandet i närområdet och barnavården i den inre cirkeln (se det som grundmatrisen).

Detta befordrade egenskaper som vi i dag kan se som ett faktum vid generella mätningar av beteendepreferenser. Individuella undantag finns alltid p.g.a. slumpvis genetisk anomali gentemot snittet.

Vi ser till exempel att män i snitt har ca 30 % högre muskelstyrka, högre grad av fysisk aggressivitet (försvar/krig/expansion, jakt och konkurrens mellan män om status) och ett bättre spatialt seende (jakt och krig/försvar). Kvinnorna har större språklig förmåga (relationsbyggande och tungan som svärd).

Män har en större förmåga till systematiskt tänkande (inom 13 uppmätta områden, se The Oxford Dictionary of Evolutionary Psychology, s. 219–220), vilket också leder till en större mängd autism hos män än kvinnor (80/20). De har också en större förmåga till projektsamarbete i en tätt sammansvetsad grupp (krävs för jakt och krig) samt en större brotts- och våldsbenägenhet (flest män i fängelserna). Det sistnämnda är också kopplat till en högre grad av risktagande för möjlig större framgång än vad som generellt är för handen hos kvinnor. Detta är förstås då också förenat med en hög risk att misslyckas, fängslas och dö.

Högre grad av rädsla och konfliktundvikande

Kvinnor å sin sida utvecklade samlandet (gav växtkännedom) och utvecklade det sociala samspelet för att hålla ihop gruppen och undvika konflikter (som kunde vara livsfarliga för moder–barn-dyaden), varför de utvecklade en högre språklig förmåga och en större tendens till både rädsla och agreeableness/vänlighet än män. Den mindre benägenheten och möjligheten till fysisk aggression har utvecklats dels som skydd för det uppväxande släktet, dels som utgångspunkt för att söka beskydd hos en man (gärna med hög status), vilket ökade både säkerhet och status, vilket i grund och botten var för att dyaden skulle få maximal trygghet. Detta förklarar också kvinnors generellt sett mindre benägenhet till risktagande liksom deras benägenhet att om möjligt parbilda uppåt i den manliga statushierarkin.

Evolutionen är som bekant helt inriktad på överlevnad för arten. Individen bär artens överlevnadsmekanismer i sig, som sedan kommer till uttryck (eller undertrycks med ofta patologiska konsekvenser) i den omgivande miljön. De bästa strategierna klarar sig och för gruppen, som individen tillhör, framåt till överlevnad och ev. expansion, övriga går under. En bra sammanfattning av det gällande kunskapsläget kan du hitta här och här.

Livsval kan inte skiljas från medfödda tendenser och behov

Att dessa val och skillnader i utfall skulle vara ett resultat av att barn exponeras för påtryckningar, ”normer” och ”fördomar” för att välja sina liv är inte bara helt ovetenskapligt relaterat till de redovisade, uppmätta universellt verkande skillnaderna i beteenden och preferenser, vilka skapats genom människans evolution, det reflekterar också en grovt nedlåtande syn på människans inneboende egenmakt och därmed respekt för hennes livsval.

Mycket riktigt så är ”genuspiloter” och andra alltid inne på att med en oklädsam översittarattityd omskola de trilskande människorna eftersom de väljer fel. De ska ”avprogrammeras” för att följa genusteoretikernas grundfalska teser om att de bara är offer för omgivningens eller ”patriarkatets” förtryck, indoktrinering och ”normer”. Istället är de flesta normer som överlever reflexioner av sedan lång tid, av trial and error, etablerade erfarenheter och inneboende beteenden och finns för att samhället ska hålla ihop/överleva och befordra vissa beteenden som ansetts positiva. T.ex. ”Du ska icke stjäla”, ”Män passar bäst som militärer” etc.

Men denna radikalfeminism, som också kallas socialkonstruktivism eller poststrukturalism (akademiska termer som kan sammanfattas med ordet nonsens), förutsätter, förutom att förneka vårt evolutionärt utvecklade beteendebagage, att det skulle finnas någon slags ursprunglig ”normgivare” som sedan lyckats övertala andra och efterkommande att genom uppfostran och miljömässig påverkan föra detta normpaket vidare och forma (de oönskade) könsrollerna så som vi ser dem i olika utfall inom livets alla områden. En med förlov sagt otroligt märklig och föga trolig hypotes. Inte minst för att den helt underkänner vanliga vuxna människors förmåga att agera på barns faktiska inneboende beteende (pojkar på gruppnivå visar större yttre äventyrsaktivitet, intressen för att bygga lego och flickor för dockor och familjelekar etc.) istället för att utgå ifrån att barnen genom ”normer” agerar som de gör.

För alla som haft barn framstår dessa teorier om ”normtradering” och byggande av ”genus” som extremt verklighetsfrämmande: barnen ses som en automat som man kan skicka ned polletter med normer i, som de sedan genast sväljer och agerar efter. Tesen är inte bara verklighetsfrämmande, den är också direkt förolämpande mot barnens inneboende vilja och beteenden, som varje förälder inser inte kan styras särskilt långt. Däremot visar all erfarenhet att inneboende tendenser kan uppmuntras (om de är positiva, som inom sport eller studier) eller tryckas tillbaka om de visar sig negativa (som utåtagerande våld, ljug eller socialt dominansbeteende). Det sistnämnda, vilket många livsöden och brottsbanor tyvärr vittnar om, är svårare. Trycker man tillbaka inneboende tendenser hos de olika könen som ett behov av att vårda eller att söka äventyr eller konkurrera, kommer sjukdomssymtom som en gång i tiden ett brev kom på posten. Livet är en klaviatur, men pianot är skapat och stämt av naturen. Ibland saknas några toner, ibland är de falskstämda. Ibland spelas de inte på alls trots att de skulle ha gett en mycket vacker melodi. I denna länk beskrivs f.ö. mycket tydligt och på empirisk grund könsskillnadernas grund och effekter.

Sammanfattningsvis kan vi konstatera att begreppet ”genus” och Yvonne Hirdmans ”genussystem” är lika ogenomtänkta som obrukbara för att förstå samhället och könens olika roller i det. Endast evolutionspsykologin och miljöns spel på de genetiska tangenterna kan göra det, samt, inte minst, en respekt för människors livsval (frihetlig humanism) och därmed också respekt för det generella utfallet av människors val i livet.

Staten behöver inte gå in och styra upp människors könsidentitet och normala beteenden utifrån en grundfalsk ideologi om könslikhet. Det är ett allvarligt och destruktivt felslut. All den lagstiftning och pedagogik som bygger på detta grova felslut om könen som lerklumpar som omgivningen kan forma efter behag (och som därmed ger både staten och knådarna en ovärdig makt) måste rullas tillbaka. Skapa jämlika juridiska förutsättningar och respektera sedan utfallet av människors livsval.

P.S. Har du missat nummer 1 och 2 i denna serie om radikalfeminismens myter, så hittar du dem här och här.

Leif V Erixell
Författare med inriktning på kultur- och samhällsanalys samt ordförande i Medborgarrättsrörelsen i Sverige. Bland hans böcker kan nämnas Om den civila freden/On Civil Peace, Omstart Sverige, Samhällspolitisk ordbok samt Den svenska statsideologin.