Människan är ett berättande djur. Vi klarar inte av att minnas grundläggande information om mer än 150 sociala kontakter åt gången, och vi klarar inte av att orientera oss i en verklighet som är så komplex och motsägelsefull att inget kan bedömas intuitivt.

Berättelser sållar bort all fragmentarisk obegriplighet och strukturerar verkligheten efter ett greppbart tema. Berättelser samordnar gemensamma uppfattningar om vilka vi är, varför vi är, och vad som är rätt och fel.

Inget är så oövervinnligt som bra berättelser. De viktigaste av dem, kulturens mytologi, har ju traderats över generationer, i årtusende efter årtusende.

I Johan Anderbergs nyutgivna bok ”Flocken” får den svenska pandemihanteringen sin egen mytologi. Den komplexa verkligheten är destillerad till en enkel dramaturgi – en berättelse om en kamp mellan två mänskliga sinnestillstånd: Förnuft mot känsla, upplysning mot obskurantism. Vänster hjärnhalva mot höger. 

Antagonisterna heter Imperial College, världens regeringar och allsköns alarmister. Protagonisterna är den lilla krets epidemiologer som envist vidhöll de antaganden som lade grundplåten till den svenska strategin.

Hjälteeposet tar avstamp i Folkhälsomyndighetens förment rationella och utilitaristiska credo. ”Det var ett rationellt, modernt och vetenskapligt baserat sätt att hantera liv, hälsa och död”. Utifrån dessa premisser förvecklar sig sedan berättelsen om hur de iskalla rationalisterna med upplysningens obarmhärtiga lyktor lyser igenom rädslans politik. 

Stärkta av erfarenheter från svininfluensornas ”epidemiologiska Vietnamkrig” och felaktiga förutsägelser om bland annat galna kosjukan och fågelinfluensan, mötte Johan Giesecke och de andra förgrundsfigurerna coronakrisen med en grundmurad skepticism mot matematiska modeller. Anderberg låter här Johan Giesecke lägga ut texten om felaktiga prediktioner från Imperial College och dess ledande epidemiolog Neil Ferguson. Här missas dock att de citerade siffrorna inte är prognoser utan ”värsta tänkbara scenarion”, vilket gör kritiken rent missvisande.

Språkbruket avslöjar ofta den underliggande värderingen. Den kritiske professorn Björn Olsen beskrivs exempelvis som en ”hypokondrisk malthusian” med långtgående misantropi. Johan Giesecke tituleras däremot ”patriarken” och det beskrivs hur omgivningen kallar honom en ”polyglott renässansmänniska”.

Eller smaka för den delen på denna romaneska passus: 

Det var en mänsklig sak. Politiker ville inte bli beskyllda för passivitet. De ville visa handlingskraft. 

Men Anders Tegnell var ju inte politiker. Han var epidemiolog, och en ganska orubblig sådan. Han tänkte inte slänga ut taktikboken. Inte på grund av magkänsla och inte på grund av grupptryck.

Mina tankar förs till ett nyligen avslutat läsprojekt, nämligen den antike historikern Livius bok Roms kungatid. I denna tecknas berättelsen om staden Roms grundande och via kungavälde övergång till republik. 

Merparten av berättelsen är helt legendarisk, vilket Livius var väl medveten om. Likväl görs ingen formell distinktion mellan det mytologiska och det historiska. Entiteterna flyter fritt samman eftersom de är underordnade ett högre syfte: berättelsen och dess symbolik. 

Legenden om hur den tillfångatagne Gaius Mucius oförväget eldar upp sin egen arm för att skrämma fienden med sin beslutsamhet, respektive legenden om den dygdiga Lucretias hederssjälvmord, är arketypiska bildsättningar till det antika Roms mans- och kvinnoideal. Denna betydelse är överordnad gränsdragningen mellan verklighet och dikt.  

Hos mig väcks frågan om inte Anderbergs snart sagt mytologiska stilisering av den närmast övermänsklige Tegnell berättar något om den moderna svenskens djupt suggererade ideal? Den genomrationelle svensken som bjuder ett närmast autistiskt motstånd mot den känslostyrda omvärldens grupptänk. Den moderna människan som frigjord från ideologiska och religiösa sänken väljer den renodlade vetenskapens väg. Det tycks passa in i den större berättelse som utgör den samtida svenskens självförståelse.

Måhända kommer detta att avhandlas av framtida litteraturforskare. Boken har dock reella förtjänster här och nu. En av dessa är dess styckvis inskjutna medicinhistoriska exposé. 

Anderberg tar läsaren från epidemiologins tidigaste landvinningar till MacDonalds uppfinning av det nu så omtalade R-värdet, och vidare till de moderna och komplexa datorsimuleringar av epidemier som det kom att råda en stark misstro mot i Folkhälsomyndighetens ledarskikt.

Men bokens största förtjänst är den första halvan av själva berättelsen. Den som förklarar de epidemiologiska antagandena och filosofin som strategin vilade på. Anderberg förklarar hur de ansvariga landade i slutsatsen att smittspridningen troligen skulle behöva fortgå tills flockimmunitet inträtt, och hur de därför lade ambitionsnivån om att dämpa spridningen efter vad sjukvården skulle mäkta med att hantera.

Anderberg berättar också att Tegnell inte trodde att testning och smittspårning var meningsfullt i den ”pandemiska fasen” – det hade ju varit ungefär som att försöka släcka en skogsbrand teskedsvis. Han beskriver även hur generaldirektör Johan Carlsson genom juridiska krumbukter upphävde anmälningsplikten för alla fall utanför sjukhus, vilket förhindrade att smittspårning kunde ta vid. 

Att testningen till slut kom igång framställs som ett rent politiskt beslut, i hög grad framdrivet av Ulf Kristersson och oppositionen. Detta kallar Anderberg för politikernas ”första steg in i porslinsbutiken”.

På dessa punkter är berättandet djärvt (och rörande överens med undertecknads version av förloppet). Men det verkligt intressanta är att det inte alls är förenligt med Folkhälsomyndighetens utsagor. Anders Tegnell har nämligen otaliga gånger hävdat att Folkhälsomyndigheten egentligen ville testa brett från första stund. I SVT:s coronautfrågning (17/1-21) ställdes frågan direkt, varpå Tegnell hävdade att det föll på avsaknaden av resurser. Den som behöver hjälp med närminnet kan se klippet här.

”Flocken” har redan recenserats i de stora tidningarna. Det är mycket märkligt att ingen har lyft detta tidigare: Det hela går inte ihop. Antingen ljuger Tegnell eller Anderberg. SVT:s ankare delger i utfrågningen att de tagit del av korrespondens mellan Folkhälsomyndigheten och regeringen med budskapet att testning i ”pandemisk fas” inte är meningsfullt. Min bedömning är att Anderberg talar sanning.  

”Flocken” tillskriver Imperial Colleges nionde covid-rapport enorm betydelse. Detta förmenta hafsverk påstås ha varit orsaken till att britter, amerikaner och sedermera resten av världen riktade in sig mot en smitt-minimerande policy. 

Tidigt beskrivs hur Giesecke, Tom Britton och några till med skärskådande syn ”plockat isär” rapporten och kommit fram till att den överdriver dödligheten. Här märks det särskilt tydligt att Anderberg inte förstår vad det är han recenserar. För den som kan ämnet är det uppenbart att det han egentligen skriver om är missförstånd och spekulationer från svenskarnas sida.

Imperialrapporten hämtade sina estimat av andelen döda och sjukhusvårdade från en studie av Robert Verity och medförfattare. Studien är otroligt smart designad och har alltjämt visat sig hålla streck. Genom att studera andelen smittade bland evakuerade utlänningar från Wuhan, alltså grupper där samtliga hölls i karantän och testades upprepade gånger, kunde Verity uppskatta hur stor andel av Wuhan som var infekterat ett visst datum. 

Genom epidemiologiska uppskattningar kan man sedan räkna ut hur många som hunnit smittas totalt vid denna tidpunkt. På detta sätt räknades, något förenklat, nämnaren – dvs det totala antalet smittade – ut. Därefter kan man räkna ut andelen sjukhusvårdade och andelen dödsfall per ålderskategori. 

När dessa siffror förs över på de brittiska och amerikanska befolkningarna blir slutsatsen att vid okontrollerad spridning blir andelen dödsfall per infekterade 0.9% och andelen sjukhusvårdade 4,4%.

Så hur har utfallet då blivit? En meta-analys som framhålls av amerikanska smittskyddsmyndigheten CDC har visat åldersspecifik mortalitet som är kusligt lik Veritys estimat. För åldrarna 55, 65, 75 och 85 är dödligheten 0,4%, 1,4%, 4,6% och 15%. I Veritys studie är motsvarande siffror 0,6%, 1,9%, 4,3% och 7,8%.  

Den totala dödligheten i USA innan vaccinprogrammet hade slagit igenom var 0,8%. Det är slående likt Imperials estimat på 0,9%. Andelen sjukhusvårdade är enligt CDC runt 3,8% i skrivande stund. Imperials siffra, 4,4%, är snarlik och ryms inom konfidensintervallet.

I det näst sista kapitlet, kallat ”Resultatet”, skriver Anderberg: 

När året var slut hade ungefär en femtedel så många britter och amerikaner dött (…) Det fanns inget sätt att räkna som fick rapporten att framstå i god dager.

Anderbergs fundamentala misstag är, återigen, att han här blandar ihop värsta tänkbara utfall med prognos. I rapporten står mycket tydligt att 510.000 och 2,2 miljoner döda i Storbritannien respektive USA är utfallen om epidemin får löpa fritt, ett scenario som kallas ”do nothing”. 

Sannolikt är detta också ungefär vad som hade blivit fallet om smittan fått löpa fritt, vilket ingen nog har missat att den inte har. Det finns inget sätt att tolka Anderbergs sammanblandning på, än att det är ett pinsamt missförstånd eller flagrant försök till desinformation.

Som ett bevis för låg dödlighet citeras den i sammanhanget kontroversielle epidemiologen John Ioannidis. Alla som kan något om ämnet vet att det är oseriöst att nämna enbart Ioannidis studie och ignorera alla andra meta-analyser som har gjorts och kommer fram till andra resultat. Ioannidis siffra, som Anderberg citerar, gör gällande att dödligheten i median är 0,27%. 

Det Anderberg inte förstår är att även denna skattning, som sannolikt är en underskattning, är ett medianvärde som dras ner av länder med en mycket yngre befolkning där dödligheten är lägre. Ioannidis är själv tydlig med att dödligheten är högre i I-länder. 

Ioannidis siffra grundar sig vidare på antikroppsstudier i länder där antalet registrerat döda vida understiger överdödligheten. Av dessa och av andra skäl betraktar många kollegor hans siffror som underskattningar.

I intervjuer har Anderberg hävdat att svenskarna fått två och ett halvt av tre rätt. Han menar att de fick fel om att flockimmunitet skulle komma före ett vaccin, men rätt om dödligheten och att nedstängningar är meningslösa.

Sanningen är att de fick två och ett halvt fel av tre. Dödligheten var inte signifikant lägre än Imperials estimat. Vaccinet kom avsevärt snabbare än vad de förväntade sig, och drakoniska nedstängningar är i mångt och mycket en halmgubbe eftersom epidemin kan kontrolleras med ambitiös testning och spårning, efter behov kombinerat med måttliga restriktioner. 

De östasiatiska länderna statuerar här ett föredöme och prisas underförstått i WHO:s nyutkomna granskning. Skillnaderna i individuell frihet mellan Sverige och våra grannländer har varit långt mindre än skillnaderna i dödstal och deras omtalade skolstängningar har aldrig varit fullt effektuerade i mer än ett par månader.

Just nu vore min önskan att ”Flocken” lades på hyllan. Som inlägg i den sakliga diskussionen om resultatet av den svenska strategin saknar den helt värde. Däremot hoppas en del av mig att arkeologer kommer att gräva i biblioteksruinerna av det gamla Stockholm, i den svunna civilisationen Sverige, och hitta ett dammigt men läsbart exemplar av boken. 

Dels beskriver ju boken de sanna, av etablissemanget förnekade, bevekelsegrunderna för den svenska strategin. Dels försvarar den dessa bevekelsegrunder på ett tämligen chauvinistiskt manér. Här kan Anderbergs främsta eftermäle komma att bli som primärkälla, inte över skeendet, men över hans egen och de forna svenskarnas världsbild och självuppfattning. 

I detta avseende har berättelsen tveklöst ett värde.