Egentligen har jag ingen lust att skriva den här texten. Jag känner mig färdig med den nya kremlologi som Folkhälsomyndighetens kryptiska kommunikation och många självmotsägelser i praktiken har gett upphov till. Till en början var det intressant att försöka uttyda vad Anders Tegnell och de andra egentligen hade för strategi och avsikter, men bilden blev också ganska snabbt klar och exegetiken överflödig. Med Ockhams rakkniv ser förloppet ut på följande vis: 

Sveriges smittskyddsmyndighet lades ned 2014 och kopplingarna till akademin klipptes. Som ett led i en politisk centraliseringsfilosofi med bristande förståelse för professionens sakkunskap, hamnade smittskyddsansvaret hos en ny myndighet med ett holistiskt perspektiv på folkhälsa. Medan andra smittskyddsmyndigheter, däribland den danska, bedrev omfattande egen forskning och närde livaktiga relationer med det internationella forskningssamfundet, var detta nog aldrig ens möjligt för den nystartade Folkhälsomyndigheten, givet uppdragsbeskrivningen. Trots att den europeiska smittskyddsmyndighetens huvudkontor låg på gångavstånd från Folkhälsomyndighetens, verkar den internationella utblicken ha varit begränsad. Detta tycks ha avspeglat sig framför allt i synen på hur mycket en smitta kan pressas ner på längre sikt och hur lång tid det skulle ta att få fram vaccin. 

För att kontrastera kan vi ta amerikanernas motsvarighet till Anders Tegnell, Dr. Anthony Fauci. Han är toppforskare och har själv sysslat med vaccinutveckling. Tack vare sin goda insyn i läkemedelsindustrin kunde han redan i april 2020 förutspå att vaccin skulle finnas tillgängligt inom något år. Sedan dess har han kontinuerligt uppdaterat allmänheten om i vilken fas vaccinutvecklingen befinner sig. I Sverige antogs däremot ett långt mer defaitistiskt perspektiv. Tegnell antog att vaccinet var långt bort och att Sverige skulle uppnå flockimmunitet innan vaccin. Till allmänheten sades inte mycket om vacciner förrän de kom ut på marknaden. 

Sammantaget klarnar bilden av att Sverige valt en ”klassisk” väg (ett ordval som Tegnell själv använde i sitt sommarprogram i P1) som bygger på antagandena att smittan aldrig går att hålla tillbaka mer än i korta perioder, och att vaccin inte skulle bli tillgängligt på flera år. De östasiatiska länder, som mer eller mindre lyckats stänga smittan ute, skulle i slutändan bli lika hårt drabbade som alla andra. Med dessa antaganden odlades en attityd till smittspridning som ett nödvändigt ont. Immuniteten, som byggdes upp under den första vågen, skulle skydda oss från den andra och så vidare. Det viktiga var därför inte att stoppa spridningen, utan att begränsa dess hastighet. Testning av personer med milda symtom var med detta synsätt inte avgörande. Strategin är rimlig i frånvaro av modern teknologi – som testning och smittspårning och snabbt tillgängligt vaccin – men har med nutida mått mätt av allt att döma en för hög alternativkostnad. Självklart finns det därför starka incitament bland de ansvariga att förneka strategins utgångspunkter och hur dessa skiljer sig från övriga länders. 

Således var det beklämmande att se SVT:s coronautfrågning urarta i en historierevisionism så omfattande att den nu tvingar mig till tangentbordet för en text som det redan känns som att jag har skrivit flera gånger. På punkt efter punkt kunde Anders Tegnell glida undan pressande frågeställningar genom att helt sonika skriva om närtidshistorien. Angående den övergripande strategin heter det nu att målbilden hela tiden var att ”pressa ner smittan så mycket som möjligt” och att flockimmunitet genom smittspridning aldrig var målet, utan bara en välkommen bieffekt. En generös tolkning av Tegnells mångtydigheter är att han menar följande: ”Vi har tillåtit den smittspridning som är mindre kostsam än åtgärderna för att stävja den helt. Om vaccin eller naturlig flockimmunitet skulle bli räddningen spelade aldrig någon roll”.  Om smittspridningen inte varit ett medel utan en eftergift blir frågan snarare om kostnadskalkylen var korrekt i ekonomisk såväl som moralisk synvinkel. Och på denna fråga kan det finnas många olika svar. 

Problemet är bara att det finns alldeles för mycket som talar för att naturlig flockimmuniteten, åtminstone initialt, var en dold målsättning och inte bara en hypotetisk bieffekt. Det mest uppenbara är den läckta mejlväxlingen med Peet Tüll. Tüll, före detta chef för Socialstyrelsens smittskyddsenhet, framlägger tre alternativ för hur pandemin kan hanteras. Det tredje alternativet löd: ”Låt smittspridning ske, långsamt eller fort, för att uppnå en hypotetisk 'herd immunity'.” Detta alternativ var enligt Tüll ”huvudlöst”. Likväl svarar Tegnell: ”Jo, vi har vandrat igenom detta och trots allt landat i 3”. Som framgår i Marcus Carlssons krönika i denna tidning har dessa mejl nekats utlämning av Folkhälsomyndigheten, och hade inte sett dagens ljus om Tüll inte tillhandahållit dem.

Utöver detta tillkommer många andra bevis: I mars 2020 hyllade Tegnell britternas initiala strategi för flockimmunitet genom infektion, i en mejlväxling beskriver han att ett argument för att hålla skolorna öppna är att man snabbare når ”herd immunity”. Så sent som i september skriver smittskyddsläkaren i Östergötland och ger medhåll till planen på att ”utsätta befolkningen” för smitta i ”lagom dos”. 

Näst på agendan för historieomskrivning kommer testningen. I utfrågningen hävdar Tegnell bestämt att bred testning konsekvent setts som en integral komponent i hanteringen, och att den initialt begränsade testningen enbart var en resursfråga. Men det är bara att gå tillbaka till det dokumenterat sagda: ”Man kommer att dra ned ordentligt på smittspårningen, för det är ju inte så meningsfullt när man har många fall i samhället, att hitta alla smittkedjor, och det kommer inte att stoppa den här epidemin i det här läget” sade nämligen Tegnell en i intervju med Expressen 12/3. Den 14:e mars gjorde han ånyo tummen ner för WHO:s uppmaning att testa så många som möjligt:  

”Länderna befinner sig i olika faser. Förr eller senare kommer man in i en fas där man inte kan hitta alla fall (...). 80-90 procent av alla fall i den här pandemin kommer att vara extremt lindriga. Vi kan inte ägna en massa resurser åt att ta hand om dem (...).”

Just denna uppfattning om pandemins olika faser verkar ha spelat en viktig roll för planeringen. I Folkhälsomyndighetens strategidokument för ökad testning kan man nämligen läsa följande:

”Under en pandemisk fas sker en kraftig ökning av antalet fall och man kan behöva prioritera vilka som ska testas (…). I en sen pandemisk fas har en minskning av antalet fall skett. Då blir målsättningen med testning åter att stoppa smittan. Det sker genom att testa personer med misstänkt covid-19 och genomföra smittspårning kring bekräftade fall.”

Detta ger uttryck för något helt annat än att man från första stund velat testa så många som möjligt. Testning och smittspårning betraktades uppenbarligen inte som ett meningsfullt verktyg i epidemins första fas. Detta avspeglas även i hur myndigheten genom en rad ändringsförfattningar avskaffade anmälningsplikten för covid-19, vilket i praktiken omöjliggör smittspårning.

På vems initiativ, förutom regeringens, var det egentligen som Folkhälsomyndigheten den 30 mars fick uppdraget att samordna regioner och externa aktörer för att skyndsamt utöka testningen? Drev myndigheten själv på i denna riktning? Och vad hade egentligen hänt med testningen om Folkhälsomyndigheten hade fått bestämma? I regeringsuppdraget framläggs syftet med bred testning som samhällsekonomisk, att människor som testar negativt ska kunna återvända till arbetet snabbare. Analogt skrev Folkhälsomyndigheten fortfarande i maj följande i sitt strategidokument: ”I nuläget finns i princip inget behov för individen att veta om den akuta infektionen är covid-19.”  I stället framhåller man mycket riktigt att vinsten är tidigare återgång till arbete.

I det misslyckande som följde, när allmän testning inte kom igång förrän långt in på sommaren, står ingen aktör utan skuld, men alla är lika ovilliga att ta ansvar. Regeringen och Folkhälsomyndigheten pekar på regionerna, som i sin tur bollar tillbaka ansvaret på de förra. 

Klart står i alla fall att bara en bråkdel av laboratoriernas kapacitet användes i våras. Regionerna vågade inte teckna egna avtal med de externa laboratorierna då finansieringen inte var helt säkerställd. Det dröjde ända till den 11 juni innan man nådde en överenskommelse där staten tog kostnaderna, medan regionerna tog ansvaret för utförandet. Regionerna förefaller ha varit långsamma med att säkra logistiken och regeringen oförmögen att garantera finansieringen. 

Den före detta testkoordinatorn Harriet Wallberg lägger däremot stor skuld på Folkhälsomyndigheten: ”Man hade helt enkelt valt bort testning och smittspårning som en strategi att hålla nere smittan, det ingick inte i strategin”. Wallberg menar även att Folkhälsomyndighetens prioritetsordning, där testning av den breda allmänheten hamnade längst ner, blev avgörande för fördröjningen. Även Stockholms regionråd, Iréne Svenonius, pekar ut Folkhälsomyndigheten och menar att testning av allmänheten hade kommit igång tidigare om myndigheten hade infogat detta i sin rekommendation. 

Vad som är sant och falskt i detta moras får vi hoppas att Coronakommissionen åtminstone försöker att svara på. Folkhälsomyndigheten har dock en ofrånkomlig skuld i det hela. Man sade nämligen aldrig följande: ”Det handlar inte om att spara in på sjukdagar utan om att rädda liv. Testning av allmänheten och smittspårning av samtliga fall har högsta prioritet, sätt fart.” I stället fanns förlegade uppfattningar om att testning och smittspårning inte hade någon roll förrän möjligtvis senare i epidemin. Dessutom hade smittspridningen av allt att döma initialt ett egenvärde i de ansvariga tjänstemännens ögon. En stor, fet och farlig lögn, benämner Susanna Birgersson historieförvanskningen på ledarplats. Jag är beredd att hålla med. 

TEXT: Benjamin Kalischer Wellander
ST-läkare inom internmedicin, en akutmedicinsk specialitet, och verksam i sjukhusvården av coronapatienter i Stockholm sedan pandemins utbrott. Fri skribent. 

Detta är en krönika i Bulletins nyhetsdel. De åsikter som uttrycks är skribentens egna.