Facebook noscript imageEtt långt farväl till arbetaren och välfärdsstaten
Kultur
Ett långt farväl till arbetaren och välfärdsstaten
Kollage: Frederic Täckström.
Kollage: Frederic Täckström.

KRÖNIKA. I rapportboken Klass i Sverige – Ojämlikheten, makten och politiken i det 21:a århundradet beskriver ett antal forskare och journalister ett ojämlikt Sverige med Europas snabbast växande inkomstklyftor – ett land där välfärdsstaten i långa stycken privatiserats. ”Hur gick vi från att vara världens jämlikaste land 1980 med en stark offentlig sektor – till landet med en anorektisk stat och bristande äldrevård som inte förmådde skydda de svagaste när de behövde det som mest?” frågar sig redaktörerna. Ett svar som sociologen Liv Sunnercrantz ger är att högern vann debatten under 1980- och 90-talen. Högerns ideologiska offensiv undergrävde tilltron till den svenska modellen. Sunnercrantz har gått igenom den debatt som fördes i Sverige under 90-talskrisen. 

Hennes slutsats är att det då rådde en nyliberal hegemoni. Det fanns bara en lösning på krisen: en demontering av den socialdemokratiska välfärdsstaten. Ett talande exempel är Janerik Larssons bok med titeln ”Bortom vänster höger”. Boken är ett tydligt uttryck för den nyliberala hegemonin. Larsson, som var chef för informationsavdelningen på SAF, hävdar att dialogen bortom vänster och höger måste ha marknadsekonomin som grund och förorda ”en stark stat med begränsade uppgifter”. Man måste således vara höger för att man ska kunna delta i en diskussion ”bortom vänster och höger”. I skottgluggen stod den socialdemokratiska välfärdsstaten. En stor och stark välfärdsstat har varit socialdemokratins alternativ till en renodlad socialism där produktionsmedlen är i samhällets ägo och ekonomin är planerad. 

Den klassiska socialdemokratin är inte motståndare till marknadsekonomi, men vill reglera den och utjämna de skillnader marknaden ger upphov till så långt det är möjligt. Socialförsäkringarna är ett svar på problemet hur vi ska klara försörjningen om vi blir sjuka, handikappade, arbetslösa. Tanken med socialförsäkringssystemet är att det ska skapa en ekonomisk trygghet. 

Under 80-talet hade SAF:s think tanks gått på ideologisk offensiv. Det innebar att de nyliberala idéerna var väl förankrade i samtidsdebatten då 1990-talskrisen stod för dörren. Den nyliberala falangen inom högern var helt dominerande och konservatismen låg i malpåse. ”Think tanks”, finansierade av näringslivsorganisationer med en nyliberal agenda, utgjorde en sorts avantgarde. De politiska valmöjligheterna fångades i Carl Bildts tal om ”den enda vägens politik”. I boken Chockdoktrinen citerar Naomi Klein den nyliberale ekonomen Milton Friedman som ansåg att liberala reformer bäst kan genomföras när befolkningen i ett samhälle befinner sig i ett chocktillstånd och är desorienterad. Då gäller det att agera. 

En storskalig privatiseringsvåg låg mycket riktigt i vågskålen och väntade. Liv Sunnercrantz skriver att det knappt uttrycktes något motstånd mot privatiseringarna. Varken från borgerligt eller socialdemokratiskt håll. I sin studie finner hon att ”en enad höger lyckades inpränta sin bild av verkligheten som det enda alternativet” och ”att vänstern till stor del gick med på denna världsbild”. Redaktionen för tidskriften TLM, där även jag ingick, försvarade den socialdemokratiska välfärdsstaten mot angrepp från nyliberaler, socialdemokratiska förnyare och andra vänsterintellektuella. En kamp som, skulle det visa sig, var förgäves. 

Men bortom alla filosofiska och nationalekonomiska teorier som lanserades av de nyliberala tankesmedjorna så visste SAF vad det i grunden handlade om: vinster i miljardklassen. SAF-vd:n Ulf Laurin talade klarspråk på SAF-kongressen 1990: ”Om tio år ska hela den offentliga sektorn vara privatiserad, här ligger 300 miljarder och väntar på oss… Barn och gamla behöver alltid vård, det är en dösäker placering.” 

Här handlar det således inte om ideologi och moral, utan om framtida vinster; att öppna nya lukrativa marknader. Frågan är om näringslivet fått tillträde till dessa marknader om inte högerns ideologiska offensiv krattat manegen innan 90-talskrisen var här. När kritiken mot välfärdsstaten kom från alla håll och försvaret var svagt så låg vägen öppen för en omfattande privatisering och utförsäljning av den gemensamma sektorn. Det var också detta som hände. 

Regeringen Bildt utsåg Per Westerberg till ”privatiseringsminister”. Han började med att privatisera 35 av statens företag. Under 1990-talet privatiserades telekommunikationer, posten, elektriciteten, järnvägarna, energin, vägverket, äldreomsorg, akutmottagningar, tandvård, sjukhus, vaccinframställning, skolor, barnomsorg, gruvindustri, stålindustri, varvsindustri, avfallskonvertering, tobakstillverkning, alkoholproduktion, oljebolag, vägunderhåll, kollektivtrafik, snöröjning, beredskapslagring, vapen och ammunitionstillverkning, med mera. 

Att en nyliberal höger angrep den socialdemokratiska välfärdsstaten var väntat. Men som historieprofessorn Lars Trägårdh skriver i Är svensken en människa? är det anmärkningsvärt att det uppstod en ohelig allians mellan ”höger” och ”vänster”. Han skriver att ”sedan början av 1990-talet har neoliberaler från höger vandrat hand i hand med såväl pragmatiska men visionslösa socialdemokrater i mitten som postnationella Mänskliga Rättighets-förespråkare av öppna gränser inom den post-socialistiska vänstern”. 

De socialdemokratiska ”förnyarna” riktade en utopiskt färgad kritik mot det de betecknade som den ”starka” välfärdsstaten medan de gamla folkrörelserna idealiserades. Det var en vänster som slogs för något man betecknade som ”egenmakt” och ”rörelsebaserad självorganisering”. Den dåvarande ordföranden i SSU, Karl-Petter Thorwaldsson, var kritisk till den socialdemokratiska välfärdsstaten. Han ansåg att välfärdsstaten omyndigförklarade medborgarna; ”[…] det starka samhället drevs för långt. Systembyggandet blev ett självändamål. […] Medborgarna blev klient i stället för myndig. Och närheten till makten försvann i kommunhusens Kafkakorridorer.” (DN 13.9 1993). 

Det så kallade ”civila samhället” med frivilliga krafter sågs som ett lockande alternativ. I boken En ny socialdemokrati där bland annat Håkan A Bengtsson och Widar Andersson medverkar, kunde man läsa att socialdemokratin ”skall stimulera fram ett samhälle där kommun och stat krymper till förmån för folkrörelsernas, familjens och den enskilda individens delaktighet, engagemang och ansvarstagande.” Det var en from, idealistiskt färgad förhoppning.   

Den moraliska kritiken av välfärdsstaten – från höger och vänster – öppnade inte bara för privatiseringar utan har också lett fram till den identitetspolitiska ”vänster” vi har idag. En ny hegemoni med en cocktail av identitetspolitik, mänskliga rättigheter, feminism, ekologism och antirasism etablerades i den svenska offentligheten. Arbetarklassen och klasskampen var passé. Och välfärdsstaten var misstänkt etnocentrisk. En av de socialdemokratiska förnyarna, Per Wirtén, bekänner i en intervju 2017 att han ”… hade läst en antologi som hette Postmoderna tider och blivit djupt påverkad. Han fortsatte med Michel Foucault. Såg en väg ut ur den uppgivenhet som 70-talsvänstern hamnat i efter murens fall. […] Det blev min vänster.” (Malena Rydell. Arena 7.9 2017). Liksom nyliberalerna och Foucault såg Wirtén kritiskt på välfärdsstaten. ”TLM, som Göran Greider drev ihop med några kompisar, […] kramade staten för mycket, tyckte Per Wirtén och hans gäng.” (M. Rydell). 

Lennart Berntson och Svante Nordin som studerat arvet efter -68-vänstern skriver att ”med Foucault kom incitamentet till en ny kritik mot välfärdsstaten, mot (för svensk del) folkhemmet, mot planekonomi och planering av alla slag. Det var en kritik som vann genklang både till höger och till vänster.” (Efter revolutionen, 2017). Att Foucault används av postkoloniala teoretiker kan inte dölja det faktum att han såg på nyliberalismen som ett lockande alternativ. Nyliberalismen kan ses som en befrielselära och en effektiv murbräcka. Den underbyggdes teoretiskt med hjälp av filosofer som Locke, Adam Smith, Robert Nozick med flera. Deras böcker översattes och gavs ut av Timbro. Deras idéer bildade en ideologisk överbyggnad. 

Ordet ”liberalism” kan härledas till det latinska ordet ”liber” som betyder fri. Och ”frihet” är det centrala begreppet för liberalismen. Enligt den nyliberala läran ska staten skydda individernas frihet, liv och egendom. I övrigt skulle staten hålla sig borta och låta individen själv organisera sitt liv, ensam eller tillsammans med andra, på marknaden eller i det civila samhället. En socialdemokratisk välfärdsstat är med andra ord illegitim. Nyliberalismen är högerns befrielsefilosofi riktad mot ”majoritetens diktatur” – utövad av välfärdsstaten. 

Robert Nozick erkänner att han inte har något mer att erbjuda än en ”ram för Utopia” som han skrev i Anarki Stat och Utopi. För enligt teorin är det upp till var och en att hitta sina fränder och bilda nätverk, civila samhällen där man kan leva efter eget huvud. Det är fritt för var och en att sluta sig samman och exempelvis upprätta ett kristet samhälle om man så vill. Eller ett kommunistiskt samhälle. Bara det sker på frivillig väg. Staten lägger inga hinder i vägen. 

Så det är inte så märkligt att den nu så inflytelserike filosofen Foucault såg nyliberalismen som ett lockande alternativ. Han är en i raden av anti-stat-teoretiker. I Foucault and Neoliberalism går ett antal franskspråkiga akademiker igenom Foucaults föreläsningar som han höll i Paris 1976. Redaktören för boken, Daniel Zamora, summerar Foucaults position i en intervju publicerad i Jacobin: ”… frågor om ojämlikhet och exploatering har (enligt Foucault) i grunden lösts och revolutionens idé är föråldrad, nu handlar det om individuell autonomi. Makt var inte längre något som skulle ’erövras’; snarare måste det skapas utrymmen inom vilka individer kan uppfinna sig själva och testa andra livsstilar.” Enligt Zamora riktades hans kritik mot alla så kallade underkastelsemekanismer: de sociala trygghetssystemen, skolan, rättsväsendet etc. 

Det borde göra det möjligt, som han sa i sitt berömda citat med hänvisning till upplysningen, att ”inte styras så mycket”. Välfärdsstaten var enligt Foucault ett instrument för disciplinering, en disciplinering som maskerades som godhet. Zamora skriver att Foucault övergav tanken på att arbetarklassen var den progressiva kraften i samhället och den historiska utvecklingen. Det gamla projektet, den socialistiska revolutionen, var överspelat när 1970-talet gick mot sitt slut och 1980-talet började. 

Foucault kom istället att intressera sig för och ta parti för marginaliserade grupper: mentalsjuka, fängelseinterner, sexuella minoriteter (hbtq), flyktingar, de arbetslösa, de ”rasifierade” med flera. Det var han långtifrån ensam om. I intervjuserien Abécédaire slog den franske filosofen Gilles Deleuze fast vad det innebär att ”vara vänster”. Det är att se problemen som finns i tredje världen som mest akuta. Problemen i den egna stadsdelen eller landet är mindre angelägna. Att fokusera på landets inhemska problem är ”inte vänster”. (Tillbaka till Reims, Didier Eribon, 2018) 

För den postmoderna vänstern är nationalstaten något man ser på med misstänksamhet. Inte bara i Frankrike. Den Foucaultinspirerade Per Wirtén såg exempelvis nationalstaten som ”rasfilosofins politiska form” och den postkoloniale professorn Stefan Jonsson ansåg att fascismens idé om nationalstaten som överordnad människan åter kommit till heders i och med flyktingkrisen. Jonsson ställde mänskliga rättigheter mot nationalstatens rätt att först och främst främja sina egna medborgare. Han såg nationalstaten ”fira den egna stammen och värna dess välfärd”. (DN 3.1 2016).  

Vänstern försvarade de mänskliga rättigheterna och ville inte begränsa flyktingmottagandet trots att det innebar en stor belastning för den svenska välfärdsstaten. Även liberaler i alla läger var positiva till ett generöst flyktingmottagande. Svante Nycander skriver i Liberaler i asylkrisen (2018), att ”idén om öppna gränser och fri global migration har bejakats inte bara av borgerliga ungdomsförbund, studentförbund och tankesmedjor. Den skrevs in i flera partiprogram 2013…” 

Men den post-socialistiska vänstern som övergett arbetarklassen och den nyliberala borgerligheten som ser sig som världsmedborgare har triggat en motreaktion. En nationellt sinnad konservatism har fått ett uppsving och en betydande del av arbetarklassen har strömmat över till SD. Hälften av SD-anhängarna ser sig som arbetare. Som Stefan Olsson skriver i sin Handbok för konservatism: ”Konservatismen är en ideologi som har utvecklats som ett försvar mot radikalismen…”  Problemformuleringarna har nu fått en konservativ slagsida både hos moderater, KD och SD. 

I Klass i Sverige finns en förhoppning om att vinna tillbaka arbetarväljarna genom att tilltala dem i klasstermer och tala om den skenande ojämlikheten, återupprätta välfärdsstatens legitimitet samt skärpa fördelningspolitiken. Men om det är migrationspolitiken och den misslyckade integrationen som fört arbetarväljarna till SD, så är det sannolikt också dessa frågor man tvingas lägga fokus på. De danska socialdemokraterna har insett detta. 

Rasmus Stoklund, migrationspolitisk talesperson för socialdemokraterna, är explicit: ”Vi ligger gärna till vänster om mitten när det gäller fördelningspolitik där vi har fokus på arbetarklassen och löntagarna. Men ska man värna om välfärdsstaten måste man också ha kontroll på invandringen och jag tycker vi har hittat den rätta balansen nu.” (SVT 2.2 2020) De danska socialdemokraterna gör alltså det som redaktörerna för Klass i Sverige förespråkar – de riktar sig till arbetarklassen och försvarar välfärdsstaten – men de har också skärpt migrations- och integrationspolitiken. De har därmed lyckats tilltala arbetarväljarna som strömmat tillbaka till socialdemokraterna från Dansk Folkeparti. I Sverige är fixeringen vid SD så svårartad att det sannolikt inte är politiskt möjligt för de svenska socialdemokraterna att välja samma väg som sitt danska systerparti.  

TEXT: Conny C-A Malmqvist

Conny C-A Malmqvist, fil. mag. i filosofi och journalistik, filmmusikkompositör och tenniscoach i Malmö. Konstkritiker i Expressen.

kultur@bulletin.nu

 

 

Conny C-A Malmqvist

Redaktionssekreterare kulturred. samt korrläsare