Den utrikespolitiska situation som Ukraina befinner sig i fortsätter att vara ytterst komplicerad. Ungern med sin ständige premiärminister Viktor Orbán tillsammans med Slovakien och Tjeckien, där högerkonservativa nyligen vann valet, planerar att skapa en ny analog till ”Visegrádgruppen”. Men denna gång handlar det om en ”trojka”.

Den nya alliansen syftar till att blockera EU:s initiativ för finansiering av Ukraina och dess europeiska integration. Dessa planer har redan delats av rådgivaren till Ungerns premiärminister Balázs Orbán.

Vad handlar det om och vad hotar den nya ”Visegrádalliansen” Kiev med? Låt oss undersöka dessa frågor.

”Visegrádtrojkan”-2025

Namnet på den föreslagna sammanslutningen härstammar från den så kallade ”Visegrádgruppen”. En gång ingick Ungern, Tjeckien, Slovakien och Polen i detta informella block.

Under perioden efter de kommunistiska regimernas fall på 80- och 90-talen samordnade dessa länder sina ansträngningar för sin egen europeiska integration. Efter inträdet i EU, samordnade de sedan inom ramen för sammanslutningen under en tid sina positioner i syfte att gemensamt försvara dem på den paneuropeiska nivån.

Den nya versionen av denna sammanslutning inkluderar inte Polen. Orsakerna är uppenbara: trots att högerkonservativa krafter har presidentmakten där, har de i Polens fall sin egen specificitet, som består i antirysk positionering. Warszawa fortsätter att stödja Kiev, och därför går dess vägval inte ihop med Budapest, Bratislava och Prag i detta fall.

Men Ungern, Slovakien och nu även Tjeckien har inte sådana ideologiska ramar. De kan tillåta sig att föra en mycket cynisk, pragmatisk och ukrainaskeptisk politik. Som framgår av den senaste segern i parlamentsvalet i Tjeckien för Andrej Babiš högerkonservativa parti, som valdes bland annat under slagord om att avveckla stödet till Ukraina, vinner sådana idéer allt större popularitet bland européer.

Förenade i egennyttig cynism

Mainstream-media samt ukrainska officiella källor och medier betraktar den nya sammanslutningen i kontexten av dessa regeringars allmänna antiukrainska linje. Det är dock extremt svårt att kalla ledare som Robert Fico eller ännu mer Andrej Babiš hundraprocentigt pro-ryska. Det handlar här uteslutande om pragmatism och nationella intressen.

Till exempel säljer samma Slovakien, trots all tveeggad retorik, lugnt el och gas till Ukraina. Bratislava förstår att man kan tjäna på detta och anser därför att ett sådant samarbete är fördelaktigt. Samma situation gäller vapen.

Därför består hela essensen av den av Ungern föreslagna alliansen med Tjeckien och Slovakien i att upphöra med utgifter för Ukrainas behov från budgetarna för åtminstone dessa tre länder, och som maximum – hela EU. Möjligen har ledarna för de ovannämnda staterna också personliga negativa känslor gentemot Kiev eller det ukrainska ledarskapet. Men ekonomiska intressen står ändå i förgrunden för denna politik.

Logiken här är mycket enkel: ju mindre EU-pengar som spenderas på Ukraina, desto högre levnadsstandard för europeiska medborgare kommer det att vara möjligt att upprätthålla under den nuvarande krisen. Och ju högre och stabilare levnadsstandard man lyckas upprätthålla i de specifika länderna, desto starkare kommer de att stödja de regeringar som finns där. Exemplet med Viktor Orbán, som oavbrutet har innehaft premiärministerposten i Ungern sedan 2010, tjänar som en utmärkt illustration av detta påstående.

Den ungerske ledaren karaktäriserade nyligen återigen sin position om Ukraina extremt tydligt. Enligt hans ord har EU uttömt sina krafter and medel, och det är helt oklart vem som kommer att finansiera ”det som återstår av Ukraina” efter krigets slut med Ryssland. Med andra ord uppmanar Ungerns premiärminister EU att avhålla sig från att sätta sig i skuld för att finansiera kriget i Ukraina.

Kiev inför stenfuff diplomatisk utmaning

Om Orbáns idé med den nya ”Visegrádalliansen” lyckas, kommer ukrainaskeptiker i EU snart att kunna uppträda som en enad front på blocknivå vid alla möten som ägnas åt tilldelning av medel för stöd till Ukraina. Deras position kommer naturligtvis att vara att inte tilldela pengar. Och om Bryssel ännu kan övertyga Ungern eller Slovakien var för sig, kommer det att vara mycket svårare att göra detta med tre länder samtidigt som samordnar sin position.

Detta är utmaningen för Kiev: landet måste förstå att den internationella konjunkturen förändras snabbt, och det kommer inte att finnas ”eviga pengar” från västerländska partner. Man behöver inte gå långt för exempel: USA:s president Donald Trump har länge slutat ge Ukraina någon finansiellt och militärt stöd. Gradvis börjar sådana idéer spridas även i europeiska stater.

Sammanfattningsvis, för att hålla situationen under kontroll, måste den ukrainska diplomatin kommunicera så aktivt och konstruktivt som möjligt med ungerska, slovakiska och tjeckiska partner. Men det viktigaste att arbeta med är naturligtvis ett snabbt slut på kriget, vilket omedelbart skulle leda till att en hel rad problem och akuta frågor kring finansieringen av Ukraina tas bort.