Det var i somras som medlemmar i den så kallade Dödspatrullen dömdes för mord på två personer i det rivaliserande gänget Shottaz. Morden begicks i det lilla danska samhället Herlev. Gängledaren och två andra medlemmar dömdes till livstids fängelse. Men det som väckte störst uppmärksamhet i svenska medier var att två yngre medlemmar, som vid tidpunkten för morden var 17 år gamla, dömdes till 20 års fängelse.

Expressen, som följde rättegången, berättar om kaosartade scener när domen föll. De två dubbelmördarna skrek och kallade nämndemännen för rasister. Anhöriga som rest ner till Danmark och som förväntat sig att de åtalade skulle släppas var mycket upprörda. Advokaten till en av dubbelmördarna kommenterade domen med att ”i Sverige skulle han ha fått max fyra års fängelse”, skrev Expressen.

Den taktik som gängkriminella ofta använder sig av i Sverige, att tiga sig igenom alla förhör och först efter att polis och åklagare lagt fram sin bevisning presentera sin version av händelseförloppet, fungerar inte i Danmark.

Paulina Brandberg arbetar som åklagare i Stockholm. Hon menar att om det hade varit en svensk domstol som hade dömt i målet hade man tittat på bevisningen på ett annat sätt på grund av den så kallade omedelbarhetsprincipen som vi har i Sverige. Den innebär att de misstänkta har rätt att ta del av åklagarens utredning efter att förundersökningen har avslutats. Därför väljer många att tiga under förundersökningen och presentera sina versioner, som är anpassade efter förundersökningen, först vid huvudförhandlingen.

– Det intressanta i den danska domen är att de misstänka valde att tiga sig igenom rättegången och presenterade sina versioner i huvudförhandlingen. Men i den danska domstolen var inte det ett argument. Tvärtom menade man att just eftersom de åtalade kom med sina versioner först i huvudförhandlingen hade de inte samma tyngd. Den danska domstolen skriver att gängledarens version ”framstår som osannolik och konstruerad”, säger Paulina Brandberg.

I Sverige får personer under 21 år strafflindring med hänsyn till ung ålder, den så kallade ungdomsrabatten. Den nedre gränsen i Danmark är 18 år. Det betyder att de två 17-åringarna skulle ha fått rabatt, men Danmarks särskilda gänglagstiftning gjorde det möjligt att döma dem till så pass hårda straff.

”Vi ska knäcka gängen”

Samtidigt fortsätter de gängrelaterade skjutningarna att öka i Sverige. Förra året dödades 47 personer och 117 skadades i 366 skjutningar, enligt Polismyndighetens statistik.

– Vi är kompromisslösa mot gängen, sade inrikesminister Mikael Damberg på presskonferensen, som kommentar till polisens statistik.

Även statsminister Stefan Löfven har flera gånger utlovat hårdare tag mot gängen. Våren 2017 meddelade han, i samband med att vårbudgeten presenterades, att gängen skulle knäckas. En utfästelse som han upprepade drygt ett år senare, sommaren 2019 i Malmö, sedan staden drabbats av flera skjutningar på kort tid. 

Det finns en oro hos polis och åklagare att det är svårt att få gängkriminella och grova brottslingar dömda. När Bulletin nyligen intervjuade Linda H Staaf, chef för Nationella Operativa Avdelning på polisen, lyfte hon fram den farhågan.

– Vi ser att många av de tungt kriminella i Sverige från tidig ålder gång på gång blir dömda. Här kan vi bara konstatera att polis och åklagare gjort sitt jobb, men de kriminella sitter inte inne särskilt länge, eftersom de uppenbarligen snart begår nya brott, sade hon då. 

Paulina Brandberg delar den oron. Hon var en av åklagarna i det nyligen avslutade målet mot Vårbergnätverket där ett tjugotal unga personer stod åtalade för att ha organiserat narkotikaförsäljningen i förorten Vårberg i södra Stockholm. I målet prövade man att få den 26-årige gängledaren dömd för människohandel med två 17-åringar, eftersom man ansåg att han utsatt dem för fara och satt dem i en nödsituation när de sålde narkotika. Ett åtal som ogillades. 

När domarna väl föll i åtalet för narkotikaförsäljning varierade straffen mellan fängelse i drygt ett år och två år och tio månader. Här tog man särskild hänsyn till de dömdas ungas ålder, skrev Södertörns tingsrätt i ett pressmeddelande.

– Jag tycker att det är lite väl korta påföljder generellt med tanke på den brottslighet som de gjort sig skyldiga till, sade Lars Ågren, åklagare, till Bulletin i en kommentar till domen.

Paulina Brandberg menar att samhället blivit för enkelspårigt när det gäller att värna rättssäkerheten. Att den blivit ett självändamål, men att man missat att reflektera över innebörden.

– Självklart ska vi ha en hög rättssäkerhet . Det är inte det min kritik handla om. Men om det bara går ut på att ingen ska bli oskyldigt dömd, så kan vi ju lägga ner hela rättssystemet. Utmaningen ligger väl i att vi ska ha ett fungerande rättssystem och att de som begår brott ska bli dömda på rätt sätt, säger Paulina Brandberg.

Manne Gerell är kriminolog vid Malmö universitet. Han anser att hårdare straff kan vara en väg framåt för vissa grupper.

– Ja, vi behöver göra mer, kanske hårdare straff, för den grupp av ganska få individer som är drivande i gängvåldet. Men jag vill ha åtgärder som träffar just den gruppen.  Jag tror inte på generella straffskärpningar.

Mia Edwall Insulander, advokat och generalsekreterare på Sveriges Advokatsamfund, protesterar mot den beskrivningen av läget. Hon menar att det är särskilt viktigt att värna om rättssäkerheten när allt fler ropar efter hårdare tag.

– Jag anser att rättssäkerhet aldrig kan få för stort utrymme i en demokratisk rättsstat. I tider där många drar åt samma håll och förespråkar större möjligheter att få misstänkta dömda är det än viktigare att beakta rättssäkerhetsprinciperna så att inte oskyldiga döms, säger hon.

Rötter i det radikala 1970-talet

Bo Wennström är professor i rättsvetenskap vid Uppsala universitet. Han menar att problemet är att det inte spelar någon roll hur mycket riksdagen höjer straffen, eller hur mycket resurser polisen får till att spåra och ta fast de kriminella, om inte domstolarna kan få dem dömda.

I sin nya bok ”Om straff och fängelser – om det avvikande svenska vägvalet”, spårar han ursprunget till den defensiva straffrätten i 1989 års reform av den. Här var det utpräglade syftet att avsevärt minska fängelsestraffen, menar Bo Wennström. Det rådde konsensus om att det egentliga problemet var samhället, som man ansåg skapade brottsligheten. Fängelse skulle därför till varje pris undvikas och problemen lösas inom ramen för välfärdsstaten.

– Den ideologiska grunden till straffrättsreformen 1989 skapades av en grupp radikala jurister på 1960- och 70-talen. Då fanns det starka politiska krafter från alla håll som ville avskaffa fängelsestraffen och göra upp med äldre tiders straffsystem, säger Bo Wennström.

Bland annat skedde en uppdelning mellan brottsligheten och individen. Det var brottsligheten man skulle fokusera på, och eftersom den var en följd av samhället, blev frågan om individens ansvar och risken att denna skulle begå framtida brott inte lika viktig.

– Det blir väldigt abstrakt när man bara talar om brottslighet. Man kommer ju ofta fram till att brottsligheten minskar. Men vad säger man då egentligen? I så fall är det bättre att säga att den förändras. Att abstrakt tala på det sättet om brottslighet utesluter också de människor som drabbas av mer specifika delar av brottsligheten, menar Bo Wennström.

Manne Gerell menar att uppfattningen hur stor del som ligger på samhället respektive individen är en ideologisk fråga.

– Alla är nog överens om att både samhället och individen bidrar till brottsligheten, men debatten handlar väl om i hur pass stor utsträckning, och det är till stor del en ideologisk fråga. Forskningen landar i att båda faktorer spelar roll, säger Manne Gerell.

Den straffrättsreform som introducerades 1989 byggde även på en misstänksamhet gentemot domstolarna. Därför formaliserade man ärendegången i brottsbalk och praxis som en räknesnurra som följde ett visst mönster, menar Bo Wennström.

– Det har resulterat i att det inte finns utrymme att göra egna bedömningar. Det är som ett schema som ska följas där vissa poster ska bockas av.

Är domstolarna bakbundna, menar du?

– Ja, och det var reformmakarnas intentioner. För denna formalisering innebar, enligt dem, att en rättvis och proportionerlig bedömning kunde garanteras i domstolarna. 

”De skiter i våra värderingar”

Vice chefsåklagare Thomas Ahlstrand vid Internationella åklagarkammaren i Göteborg orsakade uppståndelse när han i en debattartikel i Göteborgsposten 2016 skrev att ”de skiter i våra värderingar”, om den växande gängkriminaliteten och dess medlemmar.

– Ja, det var många som anklagade mig för att vara rasist och att jag röstade på SD, men det är inte där mina värderingar ligger. Det kan jag säga.

Han berättar att debattartikeln var en reaktion på hur han tyckte sig se ett rättssystem som stod alltmer handfallet inför den nya framväxande gäng- och klankriminaliteten. Dessa kriminella följde inte mallen, menade han. ”De har inget missbruk. De delar helt enkelt inte våra normer och de har absolut ingen lojalitet gentemot samhället”, fortsatte Thomas Ahlstrand i debattartikeln.

Fem år senare konstaterar han att situationen inte förbättrats, snarare försämrats, och att Sverige har stora problem med att komma åt de här individerna.

– Visst, risken för en gängkriminell att bli häktad som misstänkt är ganska stor, men risken för en gängkriminell att sedan bli dömd i en domstol, den är ganska liten och minskar kontinuerligt, säger Thomas Ahlstrand.

Varför är det så enligt dig?

– Jag tror att det ibland handlar om att man som domare känner sig modig och självständig. Att man inte tar de starkas parti. Det är något av 1968 års sista suck. De är inte onda människor. Tvärtom. De är fulla av välvilja och att det ska bli rättvist. Men i mötet med ett helt skrupelfritt motstånd fungerar inte det, säger Thomas Ahlstrand.

Han är inne på samma spår som Paulina Brandberg, att allt handlar om att ingen oskyldig ska bli dömd. Och så ska det vara naturligtvis, insisterar Thomas Ahlstrand, men konsekvensen blir att tungt kriminella går fria eller döms till låga straff.

Här lyfter Thomas Ahlstrand fram bevisvärderingen. Domstolarnas krav har ibland antagit närmast abnorma proportioner och varje enskilt bevis måste i princip vara starkt nog för en fällande dom. Att presentera en beviskedja som pekar mot en gärningsman räcker ofta inte, menar han.

– En person kan ha burit ett vapen som avlossat de dödande skotten eftersom tändsatspartiklar kan spåras på jackan och på upphittade handskar som bär personens DNA. Personen kan även ha varit på platsen eftersom det finns DNA-spår i bilen från vilken man sköt och använde för att fly från platsen. Personen kan också ha varit medlem i ett gäng och haft motiv till att döda en person från ett rivaliserande gäng. Det kan också vara belagt att personen spanat på mordoffret och haft anteckningar om dennes bilnummer. Den misstänkte säger i princip inget till sitt försvar. Trots det frikänns denna fiktiva person.

– När domstolen sedan meddelar sin dom heter det ofta att ”även om bevisningen med betydande styrka talar för att den och den personen begått den åtalade gärningen, är det mot hans bestridande ändå inte styrkt att det är han som begått gärningen”.

Mia Edwall Insulander konstaterar att bevisbördan ligger hos åklagaren och att det är en förutsättning i en rättsstat.

– I en rättsstat är det en given förutsättning att åklagare lyckas bevisa den åtalade gärningen. Processuella rättigheter och rättssäkerhet för den som åtalas för brott måste alltid upprätthållas. Det är en grundläggande rättsstatlig princip i alla demokratiska rättsstater att ett påstått brott måste vara ställt utom rimligt tvivel. En indiciekedja är i sig inte alltid tillräcklig bevisning. 

Thomas Ahlstrand menar att ett säkert tecken på att det blir svårare att få personer fällda är att antal och belopp för de ersättningar som Justitiekanslern (JK) betalar ut enligt frihetsberövandelagen till personer som suttit häktade ökar.

– De blir gripna och kan sitta häktade under en lång tid, men sen räcker det inte ända fram i domstolen och de söker och får ersättning av JK, säger Thomas Ahlstrand.

Statistik från JK visar att mellan åren 2005 och 2010 hanterade JK lite drygt 1 000 ärenden enligt frihetsberövandelagen per år, och man betalade ut belopp på mellan 25 och 35 miljoner kronor i ersättning. Efter 2010 började antalet ärenden och beloppen stiga och under 10-talet rör det sig om mellan 1 500 och 2 000 ärenden per år, och belopp på mellan 50 och 80 miljoner kronor som betalas ut enligt frihetsberövandelagen per år.

Ingen kedja starkare än sin svagaste länk?

En förklaring till att det är så svårt att få personer fällda är den så kallade hypotesmetoden som utvecklades av Christian Diesen, professor i processrätt vid Stockholms universitet. Det menar Per Bauhn, professor i praktisk filosofi vid Linnéuniversitetet. Enligt hypotesmetoden kan det finnas en alternativ hypotes, eller annan förklaring, till åklagarens gärningspåstående. 

– Logiken är att ingen kedja är starkare än sin svagaste länk, säger Per Bauhn.

Därför ska domstolen pröva de enskilda leden i beviskedjan var för sig och inte värdera dem utifrån en övergripande helhetsbild av materialet.

– För att åklagaren ska få en fällande dom krävs alltså att hon dels kan visa att det inte finns någon rimligare helhetsbild än den hon presenterat, dels att det inte finns någon alternativ förklaring till något av de enskilda leden i hennes beviskedja. Alternativet behöver inte heller vara mer sannolikt än det åklagaren har presenterat. Det räcker att det erbjuder ett möjligt annat scenario, säger Per Bauhn.

Det heter ju att en person bara ska dömas om det är ”bortom rimligt tvivel” att personen utfört ett brott. Per Bauhn menar att den här metoden öppnat dörren för en väldigt fri tolkning av begreppet ”bortom rimligt tvivel”.

– När man hör talas om uppseendeväckande frikännanden enligt den här metoden så får jag känslan att domstolen tolkar idén om rimligt tvivel på ett sätt som även inkluderar tvivel som i högsta grad är orimliga och ännu mer uppseendeväckande än åklagarens framställning av hur saker och ting gått till, säger Per Bauhn.

 Hur har den här metoden kunnat få fäste?

 – Det finns så klart inget beslut om att denna metod ska användas. Vi har ju fri bevisprövning i Sverige. Det handlar om att ett antal generationer av jurister lärt sig den i sin utbildning och sedan praktiserar de den ute i rätterna. Domstolarna får ju bestämma själva och det utvecklas olika kulturer i dem också, säger Per Bauhn.

Även Paulina Brandberg upplever den här problematiken. Att det är svårt för polis och åklagare att bygga upp en hållbar beviskedja som räcker ända fram.

–Det här ser jag kanske framförallt i mål där man har en samlad bevisbild. Alltså, att man har ett fotspår där och ett krutstänk där. Där åklagare försöker bygga upp en bild av hur det gått till, utan att ha ett enskilt avgörande bevis. I de målen upplever jag att det blivit mycket svårare att få en fällande dom, säger Paulina Brandberg.

Hon levererar också kritik mot domstolarna och menar att de lyssnar för mycket på advokaterna.

– Det är min bild. En slags rädsla. Att om man håller med åklagaren för mycket så framstår man inte som opartisk.

– Det är spekulationer som är grundlösa, anser jag och visar på en orättvis misstro till domstolarnas objektivitet. Att en tilltalad frias i en rättegång beror på att åklagaren inte lyckats bevisa det som läggs den tilltalade till last, inte på något allmänt tyckande eller rädsla för att döma ”fel” från domstolarnas sida, menar Mia Edwall Insulander

Bo Wennström menar att det enda sättet att komma till rätta med situationen är att reformera straffrätten genom att omarbeta ett antal kapitel.

– Annars är det svårt att gå framåt.  Regeringen är stolt över att man skärper straffen, men det får sällan något större genomslag. Det stupar på det som står inskrivet i praxis. Vi är så unika i världen med det här systemet också. Något måste göras. Principen kan inte vara att om vi ingriper blir det värre. Det har vi provat nu i decennier och det fungerar inte.

TEXT: Martin Berg