Det finns en besvärande tolerans vid universiteten gentemot grön aktivism, särskilt tydlig på jordbruksområdet. Jag tror att den toleransen är förödande – bland annat urholkas den professionella auktoriteten hos både miljöforskningen och jordbruksforskningen. Det är dags att de aktiva yngre forskarna träder fram i debatten och försvarar den universitetskultur som värnar om vetenskap och beprövad erfarenhet.

Se på fallet med de betade sockerbetsfröna för några år sedan. Där hade Kemikalieinspektionen medgett ett väl genomtänkt och vetenskapligt motiverat undantag från det generella förbudet mot insektsmedlet Gaucho, vilket överklagades av bland andra Naturskyddsföreningen. I huvudsak handlade fallet om att miljörörelsens dogmatiska motstånd mot syntetiska bekämpningsmedel ställdes mot ett myndighetsbeslut som grundades på sakliga överväganden. Ett litet stöd för sakligheten hade varit lämpligt, men från mina yngre forskarkollegor i ekologiska och miljörelaterade ämnen var det knäpp tyst.

Teg gjorde de också när miljömärkningsföretaget Svanen, i strid med vetenskaplig konsensus, ansåg att ”GMO-frihet” skulle vara ett krav för miljöcertifiering av aktiefonder. Det visade sig att inget universitet och inga forskare inom fältet hade inbjudits att yttra sig i remissrundan. Istället konsulterade Svanen några miljöorganisationer som har profilerat sig ideologiskt som aktiva GMO-motståndare. Här kunde ju några yngre forskare ha tagit till orda för att försvara vetenskapens roll i certifieringsarbetet – om inte annat så av ren yrkesstolthet. Men det gjorde de inte.

Så här kan man hålla på och stapla exempel – Coops vettlösa skrämselkampanj på temat ”rester av miljögifter i mat” för ett par år sedan, Greenpeaces kampanj mot vitaminberikat ris, miljöorganisationen Jordens vänners framgångsrika kampanj i Bryssel mot gensaxen CRISPR/Cas9. För att inte tala om alla tillspetsade, medieanpassade halvsanningar om glyfosat, artutrotning eller insektsdöd. Stora delar av forskarsamhället tiger, och låter miljöaktivismen ta över problemformuleringsprivilegiet. Sakta men säkert blir diverse utomvetenskapligt tankegods – ja till och med ren mumbo-jumbo – normaliserat och integrerat i samhällets syn på miljö, jord- och skogsbruk, trots att egentligen inga seriösa bedömare tror att dessa tankar tillhör framtiden.

Och ännu värre är det i Bryssel. Där har ett antal NGO:s (Non-Governmental Organizations) getts stort inflytande över forskningsbesluten. De sitter nämligen med i de kommittéer som utarbetar utlysningstexterna, ty i Bryssel har man den märkliga inställningen att det inte räcker med att vetenskapligt kompetenta personer från de olika medlemsländerna reser dit för att delta i arbetet. Nej, man ska dessutom ge både inflytande och pengar till ”civilsamhället”, ofta representerat av rena kampanjorganisationer.

Sålunda får Jordens vänner i runda slängar hälften av sin totala budget i bidrag från kommissionen. De är drivande i Bryssel, tillsammans med Greenpeace, när det gäller att motarbeta all form av genteknik med jordbrukstillämpningar. De är militanta, de är skickliga lobbyister, och de besväras inte av några demokratiska principer för beslutsfattande.

Så det är inte konstigt att EU stadigt tappar mark när det gäller att utveckla framtidens hållbara och produktiva livsmedelssystem, liksom en innovativ bioekonomi som har sin bas i jordbrukets produkter. Stagnationen beror till stor del på att miljörörelser med utomvetenskapliga agendor har getts ett stort inflytande på jordbrukets utveckling och tillhörande forskningssatsningar inom EU. Många vassa och innovativa projekt blir bortdefinierade därför att de handlar om frågor som miljöaktivismen inte godkänner. Det kan man kalla en intellektuell kapitulation från forskarsamhällets sida.

Men kommissionen sitter där och deklarerar att vi ska utveckla en europeisk bioekonomi, samtidigt som den finansierar lobbyister som motarbetar just denna bioekonomi. Jag kommer att tänka på generalen Kulneff i Fänrik Ståhls sägner, ni vet han som ”kysste och slog ihjäl med samma varma själ”.

Min slutsats av allt detta är att de aktiva forskarna på den gröna sidan måste ta tillbaka makten över problembeskrivning och kunskapsförmedling. Det går – det gäller bara att ha rätt hatt på skulten. Gånge forskarhatt till och aktivisthatt ifrån, som man skulle ha sagt redan på medeltiden. Den uppmaningen är viktigare nu än på länge.