KRÖNIKA. Mannen med två hufvuden heter en av Axel Wallengrens böcker. Den utkom 1895 och är den sista av tre allvarliga skrifter med bland annat lyrik som författaren och sedermera satirikern Axel Wallengren publicerade. Att det fanns två sidor av – eller huvuden på – hans personlighet är uppenbart. I novellsamlingen förekommer också en längre skröna om en godsägare som återinför asaläran bland folket på godset. Allt för att fördriva en ny präst i byns kyrka som han finner alltför nitisk. Men folkets tillbedjan av asaläran går överstyr, vilket leder till farsartade förvecklingar. Skrönan är en tidstypisk satir över det bigotta prästerskapet, ett slitstarkt ämne som gått i arv bland humorister genom epoker. Efter 1893 och romanen En ensam följer en serie humoristiska volymer som parodierar pamfletter i folkbildningens tjänst – vanliga vid denna tid.
Med sin omisskännliga ironi parodierar han råd och rön i allt från vett och etikett till inkrökt akademisk idioti. Han skriver i företalet till Envar sin egen professor: Vi hava i dessa dagar sett boktitlar sådana som: en var sin egen läkare, en var sin egen hyresgäst, en var sin egen loppcirkus, en var sin egen skarprättare m. fl. Men med denna bok vill den, som skriver dessa rader, oskadliggöra ej blott all sådan, utan över huvud taget all litteratur.
Axel Wallengren, eller Falstaff, fakir, det nom de plume under vilket de flesta idag känner till honom, vann ryktbarhet som den kanske störste litteräre humoristen vi haft. Att leva enbart på sin satiriska penna gick lika lite då som nu. I stället fick han under sitt sista levnadsår anställning som Aftonbladets korrespondent i Tyskland. En postum samlingsvolym med Wallengrens artiklar och brev skrivna mellan åren 1895–1896 heter Brev från Berlin.
Vid läsningen finner jag Wallengrens karaktäristik av Berlin och berlinarna lika träffande idag. Han slås av blandningen av finess och grovhet inför en slaktarkongress, han förskräcks över duellraseriet och han refererar klarsynt de politiska maktkamperna. Inte utan en viss humor, bör tilläggas. I ett brev till skalden och vännen Emil Kléen heter det, apropå duellerandet, med omisskännlig ironi: Det gläder mig att se två menniskor så blödsinniga, att de låta hugga sig med svärd i synen i femton minuter – utan någon rimlig anledning. Jag har dock sett ett par ’beleidigungsduellen’ – och det var på sabel och hett af fan. Den ene fick tinningådern afhuggen och föll som en blek lilja till jorden. Han höll på att förblöda, men räddades till sist. Hvaruti vi måge skåda Herrans pekfinger etc.
I ett brev till släktingen Waldemar Bülow i Lund meddelar han att han om aftonen ämnar höra den svenska sångerskan Anna Norrie sjunga på Unter den Linden-teatern. ”Senare på qvällen sjunger jag sjelf, hälsa Lunda-polisen det!”
Och i en artikel från den 20:e juni 1896 faller mina ögon på följande kuriositet: Uppe i skriftställarklubbens turkiska rum sitter jag och betraktar August Strindbergs konstbesynnerliga tafla, som – på grund af pingsthelgen – är bekransad med friska björklöf. Strindbergs tafla föreställer – eller skall åtminstone föreställa – ett blått haf med en vit strand; och på stranden en rad af menskliga fotspår, som helt mystiskt stanna och upphöra inför en röd syrblomma – som om all mensklig sträfvan och traktan upphörde, så snart man på den vita stranden af ett blått haf träffar på en röd Rumex – så har jag åtminstone sökt utleta den ’symboliska’ meningen af den store skaldens lilla tafla, ehuru jag icke alls är säker på, att han gillar min tolkning!
En befriande humoristisk syn på titanens konst av en samtida. Jag vänder mig till Göran Söderströms Strindbergs måleri för att förstå kontexten. Strindberg hade haft en intensiv målarperiod i Berlin 1892–93 vilket bland annat resulterat i en gemensam utställning med Edvard Munch. En av hans tavlor, ”Den ensamma blomman”, hamnade på skriftställarklubben och fanns alltså där till beskådan när Axel Wallengren gjorde sin entré några år senare. Därefter tycks den ha försvunnit ur sikte och dess vidare öde ansågs okänt.
Så för ett antal år sedan dök två ”nyupptäckta” Strindbergstavlor upp på Stockholms Auktionsverk: ”Vågen” och ”Den ensamma blomman”. I sista stund hade man dock valt att plocka bort tavlorna från försäljning. Deras äkthet kunde inte garanteras, även om Strindbergskännaren Göran Söderström attribuerat dem till skalden. Jag besöker Stockholms Auktionsverk och frågar om ”Den ensamma blomman” finns på bild. En dam bakom ett rokokobord räcker mig en katalog och när jag slår upp sidan 107, lyser den mot mig skimrande som en svensk försommardag vid havet. Damen påstår att analysprover av färgen intygar att den har rätt ålder. Och så tillägger hon, som skäl till att man tagit tillbaka den: ”Nästa gång den är till försäljning är vi ännu säkrare på dess äkthet och då betingar den ett än högre pris.”
Tiden går och långt senare befinner jag mig i Stockholm för att intervjua Sven-Harry Karlsson – mannen med ett eget konstmuseum. Intervjun sker i husets topplägenhet, som interiört sett är en replika av Ekholmsnäs gård. Mattor och konstverk är hämtade från Lidingöbostaden. Och där hänger ”Den ensamma blomman”!
Om Strindberg och Wallengren någonsin träffades vet vi inte. Men barndomsvännen Paul Rosenius påstår i Mitt gamla Lund att lundafilosofen Paul Cavallin drog sig fram som lärare på skånska landsbygden och ”som sådan gjorde han i Trelleborg 1895 bekantskap med Strindberg, då denne tillsammans med Axel Wallenberg besåg staden”.
Detta är en unik uppgift och Sven Bjerstedt utreder grundligt saken i skriften Fakiren och Titanen. Han skriver: Det eventuella mötet måste tänkas ha ägt rum under sommaren, ty resten av året tillbringade Strindberg bevisligen i Paris. Han vistades vid sitt besök i hemlandet sommaren huvudsakligen i Ystad (13 juni till 13 juli). Att titanen syntes i Ystad är allom bekant. Även att hans rykte som kvinnohatare cementerades. När en kvinnlig tågresenär satt sig i en kupé på tåget mellan Ystad och Malmö, steg plötsligt Strindberg in: ”Här kan man ju inte sitta. Här luktar kvinna.” Varpå han bytte kupé.
Olof Lagercrantz beskriver vistelsen i korthet: ”I Ystad fick han ett kök för sina experiment.” Att göra guld var en mani som upptog honom och kanske spillde det över på Wallengren i deras konversation – förutsatt att någon sådan alls ägt rum. Kanske var det just med anledning av ett sådant samtal som satirikern Wallengren tillät sig att skämta om Strindberg, i Julstuga, Söndags-Nisse, julnumret 1896:
Strindberg guldet vill fixera
För att mig testamentera
Frågan är om Strindberg tog illa vid sig av skämtet. Jag skulle gissa att han aldrig uppmärksammade det. En av Strindbergs Lundavänner, Waldemar Bülow, var kusin till Wallengren, och Bülow umgicks med Strindberg i perioder från december 1896 till juni 1899. Bülow bad Strindberg skriva förord till ett urval av Wallengrens skrifter. Vilket han gör.
Strindbergs förord framställer Wallengren enbart som poet och lundensisk lokalskildrare, medan hans humoristiska verk inte nämns över huvud taget. Jag har aldrig sett Strindberg le på något enda fotografi och jag kan tänka mig att humor gjorde honom osäker. Han var nämligen mycket noga med att påpeka för Valdemar Bülow att hans förord skulle vara ”allvarligt hållet”.
Kanske de inte träffades ändå, för i så fall hade Strindberg nog inte kunnat blunda för Wallengrens charm. Den som studentkamraten John Adolf Wigforss så väl fångat i sina minnesanteckningarna Då vi lågo i Uppsala och Lund: Han var den lefvande själen i denna samvaro, hans intelligens mäktade alltid göra något nytt och öfverraskande av det, som annars skulle snart själfdött på grund av inre enformighet. Sällan saknades han någon afton, och saknades han, blef det näppeligen någon geist utaf. Kanske vilade det något forceradt öfver hans ysterhet, men pessimist var han säkerligen icke på den tiden, och pessimist blef ingen, som någon tid var under hans inflytande.
Jan Sigurd är författare & låtskrivare.
kultur@bulletin.nu
