Våldtäkt – tre månaders fängelse och skyddstillsyn. Rån med förnedringsinslag, olaga frihetsberövande och övergrepp i rättssak – sex månaders ungdomsvård. Grov kvinnofridskränkning, olaga hot, misshandel, grovt vapenbrott, sexuellt ofredande, grovt förtal, ringa narkotikabrott, ringa dopningsbrott, egenmäktigt förfarande och skadegörelse – ute efter 2,5 år i fängelse.

Dagligen tvingas väljarna ta del av nyheter som illustrerar Sveriges rättspolitiska misslyckande. Som en följd av den tilltagande grova brottsligheten växer också opinionen för förändring. Breda folklager placerar brottsbekämpning högt på den politiska dagordningen. 

Det finns en tydlig majoritet för skärpt politik. Så varför agerar inte våra folkvalda?

I ärlighetens namn ska sägas att den rödgröna regeringen har gjort en del. Polisens verktyg har vässats, straffen har blivit hårdare, resurserna för brottsbekämpning har ökats. Justitieminister Morgan Johansson (S) har kanske till och med gjort mer än vad man hade kunnat förvänta sig. Socialdemokraterna förknippas inte längre enbart med fritidsgårdar.

Men eftersom situationen har spårat ur så fullständigt i Sverige, så räcker det inte med en tillnyktrad socialdemokrati. Och det är uppenbart för väljarna – de påminns varje gång de öppnar en tidning. Frågan är bara vad de har för alternativ.

Det borde vara öppet mål för oppositionen. Högerpartier i alla länder har traditionellt hög trovärdighet i frågor om lag och ordning. Men när borgerligheten regerade Sverige förra gången imponerade den knappast. Statsminister Fredrik Reinfeldt utsåg sin moderata partikoryfé Beatrice Ask till justitieminister. Under åtta år underlät man att vidta de åtgärder som hade kunnat förhindra dagens kris. Sent lär medborgarna glömma hur Ask i ett försök att skärpa straffen i stället råkade lindra dem.

Varför skulle väljarna tro att det blir annorlunda nästa gång? 

För att undvika en Beatrice Ask II borde oppositionen redan nu förbereda sig. I god tid före valet borde högern enas om kraftfulla reformförslag inom rättspolitiken, som kan genomdrivas redan under första året i regering.

Redan nu borde man tillsätta en arbetsgrupp för att ta fram ett handlingsprogram. Där behövs välkända experter som förmår bryta med den rättsfilosofi som lett oss hit. Bo Wennström, professor i rättsvetenskap, aktuell med boken Om straff och fängelser – Om det avvikande svenska vägvalet på straffrättens område (Jure, 2020) borde vara en given kandidat. En annan är Fredrik Kärrholm, polis och kriminolog som skrivit Gangstervåld (Fri tanke, 2020) – välbekant för Bulletins läsare som krönikör i nyhetsdelen.

Moderaterna och Kristdemokraterna måste också försäkra väljarna om att Sverigedemokraternas perspektiv är representerat. Partiet företräder den femtedel av valmanskåren som allra mest önskar en ny kriminalpolitik. Riksdagsledamoten Katja Nyberg (SD), polis och tidigare anställd vid Nationella operativa avdelningen, är ett av många tänkbara namn att ingå i arbetsgruppen.

Arbetsgruppen kan överlämna sina förslag under slutet av nästa år. Därefter kan Moderaternas Johan Forssell, Kristdemokraternas Andreas Carlson och Sverigedemokraternas Adam Marttinen presentera en överenskommelse om att genomföra de nödvändiga reformerna vid ett regeringsskifte. 

Valåret 2022 får det inte råda några tvivel. Det ska finnas en tydlig plan, med effektiva och realiserbara åtgärder som kan träda i kraft snabbt. Det måste M, KD och SD kunna lova väljarna.