Våldet i Sverige ökar hela tiden och vare sig vi vill det eller ej blir vi avtrubbade. Vi möter hela tiden våldet i våra medier, men vilka förövarna är får vi mest gissa oss till. De anonymiseras nämligen numera oftast. Adriana är ett undantag, ungefär som Fatima som mördades av sin far, som ett av Sveriges första hedersmord.

I söndags stod exempelvis att läsa i Expressen att offret i Bagarmossen var “mellan 15 och 18 år”. Antingen saknade den unge följaktligen såväl ID-handlingar och anhöriga som saknade honom eller så vill polisen inte lämna ut detaljer om offret och hans bakgrund.

Jag tror att det senare ligger närmast sanningen. Polisen - med ”gammelmedias” hjälp - vill inte lämna ut respektive sprida detaljer.

Polisen verkar egentligen inte vilja ha allmänhetens hjälp. Så var det inte förr. Måhända fanns det fler läckor inom polisen tidigare, det vet jag inte, men det betvivlar jag.

Numera får vi först en aning om förövare och offer i samband med eventuella rättegångar.

Jag tror det är ett politiskt fenomen. Det är samma fenomen som beskrevs i den korta och infekterade diskussionen om redaktionernas roll som flammade upp efter att Svenska Dagbladets USA-reporter Malin Ekman sade upp sig.

Henrik Jönsson tog upp detta sin Youtube-krönika om ”KLÄGGET” är Sveriges ”Status quo-aristokrati” den 6:e juli, där han bland annat citerar Jörgen Huitfeldt och Göran Skytte.

Skytte citeras ha sagt 2008 att: “Journalister fungerar som grindvakter. Vi bestämmer vilka och vad som skall släppas igenom till publiken – och vilka och vad som skall hållas tillbaka genom att man stänger grinden”. Denna, så kallade “gatekeeper-funktion” verkar finnas som stämning på redaktionerna – nästan som mobbning. Jörgen Huitfeldt beskriver det som en “vallgrav som går mellan liberala, progressiva, rödgröna värderingar, framförallt gröna och konservativa, mer blåa värderingar”.

Jag tror därför inte att det är en slump, att vi numera allt oftare kan läsa att “svenskar” fängslats i Irak eller sitter fast i Gaza. Det verkar finnas samma förklaring, en slags tyst överenskommelse inom “gammelmedia” om att det är medborgarskap som är en persons identitet och inte personens ursprung och historia.

När jag var ung läste jag om “Ringsjömördaren” och senare om “Ölandsbonden”, Olle Möller och Clark Olofsson. Men jag minns även att särskilda kännetecken som “den Ungernfödde” si och så eller den “Kroatiske Ustaja-anhängaren” eller “Serben i juggemaffian” den och den, nästan alltid förekom.

Vi vet att “kommunikatörerna” blir fler och fler i stat, regioner och kommuner samt alla statsmyndigheter. Oftast är det personer med journalistbakgrund. Att bli kommunikatör har blivit en räddningsplanka för många journalister i en pressad tid.

Malmö Kommun sägs ha 300 kommunikatörer, medan den lokala tidningen Sydsvenskan har knappt 40 journalister som skall täcka södra och sydvästra Skåne.

Kommunikatörernas roll är “krishantering”, det vill säga att tona ner begågna felaktigheter och misstag samt att “släta över”. Men de har i samspel med “gammelmedias” redaktioner även rollen tillse att inte politiskt sett “felaktiga partier gynnas”. Dagens Nyheters chefredaktör Peter Wolodarski hymlar inte med att tidningen skall driva “agendasättande journalistik”.

Sverige var under många år det forna DDRs bästa vän i den så kallade “fria världen” och det finns ännu många spår av detta förhållande i Sverige, fastän DDR gick i graven för 35 år sedan. De tankestyrande ränderna, att staten styr landet och alltid har rätt och därför måste uppfostra befolkningen, har definitivt inte gått ur merparten av “gammelmedia”.

Därför behövs alternativa medier mer än någonsin i just Sverige!