Frankrikes nye premiärminister, Michel Barnier, kämpar för att rädda statsfinanserna. Det går inte så bra. Landets enorma ekonomiska problem kräver radikala åtgärder, men Barnier har inte det politiska kapital som krävs för att driva igenom det. Frankrike har redan Europas högsta skatter, men nu höjs de ytterligare.
”Les caisses sont vides!” (”kassorna är tomma!”) utropade den franske presidenten Nicolas Sarkozy redan 2007, när han hade valts till president. Han hade rätt, och det hade de varit länge, och så har de förblivit. Senaste gången Frankrike hade balans i statsbudgeten var 1977, och det senaste överskottet var 1974. I år beräknas underskottet att uppgå till 6 procent, och statskulden kommer att stiga till 115 procent av BNP.
Den konservative Michel Barnier utsågs till premiärminister av den nuvarande presidenten Emmanuel Macron, sedan den senare misslyckats att vinna en majoritet för sitt parti i nationalförsamlingen i vad som många anser vara ett fullständigt onödigt val den 4 juli.
Barnier fick ett utmärkt rykte som noggrann, omsorgsfull och resultatinriktad när han ledde EU:s förhandlingar i samband med Storbritanniens utträde ur EU. Han började också starkt på sitt nya jobb. Barnier valde äldre personer som ministrar från mitten och högern och tillsåg därmed att ingen av ministrarna hade planer på att kandidera i 2025-års presidentval. Här skulle inga solokarriärer byggas! Partierna på ytterkanterna – mest de till vänster – gnölade, men i det stora hela vann Barnier respekt för sina utnämningar.
Det stod tidigt klart att budgeten var den eklut som Barnier och hans regering skulle behöva ta sig igenom för att överleva. Även om de så kallade Maastrichtreglerna om max 3 procent underskott och 60 procent statskuld nog får sägas vara överspelade, följer EU noggrant de enskilda medlemsstaternas ekonomiska politik. Det är man inte ensam om. De internationella finansmarknaderna som fixerar räntorna för medlemsstaterna upplåning följer också. Lite har de allt lärt sig efter debaclet med Grekland för tjugo år sedan!
Alla fransmän till höger och vänster i stad och land har varit oroliga för hur de skulle komma att drabbas. Hur mycket och vilka nedskärningar var att vänta och vilka skatter skulle komma att höjas? Hur skulle fördelningen av nedskärningar och höjda skatter se ut? Många av statens funktionärer har oroat sig över att bli uppsagda.
Nu finns facit, och det har verkligen inte väckt klang och jubelstämning. Skattehöjningar står i förslaget för två tredjedelar och nedskärningar för mindre än en tredjedel. Underskottet påstås täckas av regeringens väldigt hoppfulla antagande om ekonomisk tillväxt under 2025.
Budgetförslaget har mötts av kritik av de flesta ekonomer och politiska journalister. Nedskärningarna av antalet poster i den svullna franska centralförvaltningen påverkas lite. Precis som Göran Perssons regering gjorde på 90-talet i Sverige är det kommuner och regioner som får stå för uppsägningarna.
De flesta kommentatorer påpekar att det nog hade varit bättre göra tvärtom; två tredjedelar av besparingar och mindre än en tredjedel av skattehöjningar. Frankrike har redan Europas högsta skattetryck. Många anser att det hade varit bättre om staten och i synnerhet parisarna hade drabbats hårdare. Frankrike har fortfarande en påtaglig ”exode rural”, alltså en inflyttning av unga (främst kvinnor) till de större städerna, inte minst till Paris
En särskild aspekt av skattehöjningarna är den så kallade ”impôt extraordinaire”, alltså en extra skatt på Frankrikes 400 största företag. Den presenteras som ”tillfällig”, men vi som minns att det tog drygt 30 år i Sverige att bli kvitt Göran Perssons värnskatt, förblir skeptiska. Ekonomer påpekar också att denna skatt dessutom är klart kontraproduktiv, så till vida att den minskar möjligheterna för storföretagen att själv finansiera sina investeringar för ökad produktivitet och tillväxt.
Den skatt som minst hämmar ekonomisk tillväxt sägs av de flesta ekonomer vara mervärdesskatten eller momsen. Frankrike har idag en moms på 20 procent, med undantag för livsmedel (lägre) och lyxvaror (högre), alltså 5 procent lägre än de nordiska länderna. Så varför inte höja momsen?
Jo, därför att då skulle det garanterat bli revolt och den franska ekonomin skulle braka ihop av alla demonstrationer och förmodligen även strejker. Partierna på ytterkanterna i fransk politik, inte minst vänsterns Jean-Luc Mélenchon och de mycket stridbara fackföreningarna, bara väntar på att få ge Michel Barnier en rejäl minnesbeta, liknande den de gav president Macron vid valet den 4:e juli.
