Emmanuel Macrons idé att utlysa nyval slutade inte så väl – för Macron. Frankrike verkar gå en osäker framtid till mötes och Macron kan inte regera utan att fjättra sig till yttervänstern. Han har blivit en ”lame duck” skriver Stig Fölhammar.
Frankrikes president förfärades över ytterhögerns framgångar i valet till Europaparlamentet och utlyste genast nyval till det franska parlamentet, Nationalförsamlingen. Men var det klokt? Valet gav nämligen inga segrare utan endast förlorare. Störst förlorare blev president Macron själv och näst störst blev Marine Le Pen och hennes unge ”vasall” Jordan Bardella.
Visserligen fick Macrons parti lite fler platser i nationalförsamlingen men inte tillräckligt många för att han skall kunna luta sig mot en majoritet. Le Pens och Bardellas parti “National samling” fick flest röster i valet, 36%, men blev på grund av det franska valsystemet endast tredje störst i Nationalförsamlingen.
Flest platser i Nationalförsamlingen fick “Nya folkfronten”, en i sanning ”rödgrön röra”, med kommunister, socialister, miljöpartister, och anarkistiska ungdomar, som leds av Jean-Luc Mélenchon, en karismatisk person och en före detta anhängare av den gamle härföraren av den ryska Röda armén, Leon Trotskys politiska gruppering i Frankrike.
Varför blev det så här? Jo, den ”politiska klassen” och deras vänner i ”gammelmedia”, det vill säga statstelevision, statsradio och det mesta av tidningspressen ville alla ”faire barrage” mot Le Pen och Bardella. De satsade allt på att dämma flodvågen av framgång som förväntades för Le Pens och Bardellas parti, och de lyckades bra i sitt uppsåt.
En enkel sammanfattning av valet blir att alla var ”emot” och inget parti var ”för” något eget rimligt, sammanhängande och genomtänkt. Ingen nämnde ens att Frankrikes finanser är usla.
Frankrikes ekonomi befinner sig sedan länge i “dire straite”. Visserligen är arbetslösheten endast 4 procent, men landets produktivitetsutveckling har länge varit låg eller obefintlig. Lönerna har förblivit låga och i folkdjupet mullras det över usel “pouvoir d’achat”, alltså låg köpkraft. De militanta fackföreningarna har hotat med strejker under de Olympiska spelen senare i år.
Den franska staten har inte haft ett positivt budgetsaldo sedan 1977. För 2024 beräknas underskottet bli 5,5 procent och statskulden att nå hela 110 procent av BNP. Den Nya Folkfronten, som fick flest platser i Nationalförsamlingen och nu kräver att få bilda regering, vill återställa pensionsåldern från 64 till 60 år och höja minimilönen.
Nya Folkfronten lär ha konstruerat sitt gemensamma program ungefär på en bistro under en kafferast, och fronten verkar inte komma att hålla ihop särskilt länge. En del mera moderata socialister har redan nu insett hur höga kostnaderna för en återställd pensionsålder blir, och hoppat av den brokiga skara som utgör Nya Folkfronten.
Nya Folkfrontens program, som det ligger idag, kommer att öka de redan usla statsutgifterna enormt mycket, vilket säkert som amen i Sacré Coeur kommer att sågas av kapitalmarknaden. I förlängningen hotar en “grekisk situation 2007–08” och en sådan klarar knappast euron. Det är alltså betydligt mer än Frankrikes framtid som står på spel.
Därför borde de i Frankrike och övriga Europa som idag jublar snarare förtvivla. Valet var onödigt och löste inga som helst problem. “Macronismen” och politiken “varken vänster eller höger”, det vill säga ”den breda mitten” är död, och Macron har blivit en “lame duck” eller måhända en “Canard Enchainé”, det vill säga en fjättrad anka.
Stig Fölhammar
