I en ny dansk bok av fem skribenter och samhällsforskare, Rige børn leger bedst (Gyldendal, 2021), framträder två sorters överklass: den ekonomiska, som företrädesvis bor i villa, och den kulturella som bor i innerstaden. På goda grunder kan det antas att den senare gruppen ser sig som mer vidsynt och progressiv än den förra.

Rika barn må ha flest prylar att leka med, men att det är lika barn som leker tillsammans är en mer generell sanning som dokumenterats av bland andra den amerikanske statsvetaren Robert Putnam. Det 1950-tal som var hans barndom var mer socialt blandat; i dagens USA, Danmark och Sverige har de segregerande krafterna på nytt förstärkts. Trots att befolkningen som helhet blivit mer heterogen träffar barnen i första hand andra som påminner om dem själva.

Svenska politiker och myndigheter säger sig vilja ha integration, utan att detta specificeras, medan flyttrörelserna pekar mot ökad uppdelning.

White flight, medelklassens flytt till villaförstäderna, har pågått länge, men gått i vågor både i New York och i Malmö. Alternativa samhällen uppstår om samfälligheten förslummas. Centrum krackelerar än mer när det upplevs som otryggt, en tömd lokal följs av flera. Med pandemin har dessutom mobiliteten hos det mobila tech-folket ökat.

Om barnfamiljer med två arbetande föräldrar väljer bort stökiga skolor och flyttar till grannkommunen får det långsiktiga konsekvenser för samhällets helhet. Men man kan också vända på resonemanget: det är de som låter skolor bli stökiga som väljer att försämra förutsättningarna för någonting gemensamt.

Svenska politiker och myndigheter säger sig vilja ha integration, utan att detta specificeras, medan flyttrörelserna pekar mot ökad uppdelning. Olika kommuner får då tydligare politiska profiler som efter hand förstärks ytterligare och permanentas. Politiken formuleras ofta i defensiva termer, som rätten att slippa inbrott i villan eller övervakningskameror på förortstorget. En rymligare gemensam identitet krymper och ersätts med lokal chauvinism.

Var, i vilken kommun eller region, man lägger sin röst blir viktigt. Demografiska förändringar flyttar på politikens gränslinjer. I USA har Demokraterna länge räknat med att växande minoritetsgrupper – andelen vita väljare sjönk från 73 procent i presidentvalet 2016 till 71 procent 2020 – ska ge dem en stärkt position framöver. Men eftersom befolkningstillväxten är störst i delstater där Republikanerna dominerar kommer de här staterna att få fler elektorer, de som i slutänden väljer presidenten, i valet 2024.

Med befolkningsökningen och flyttlassen mellan kommunerna kan den sortens politiska matematik bli intressant även i Sverige.

Kanske kan man här tala om en outtalad identitetspolitik driven av längtan efter trygghet och förutsägbarhet. Några skulle kalla det egoism på gruppnivå, andra rätt och slätt för klassamhälle. Därutöver finns en ideologiserande identitetspolitik med en inbyggd motsägelse: samtidigt som man ska vara fri att välja sin identitet bör ens härkomst och grupptillhörighet framhävas. Man ska både vara den man vill bli och den man alltid varit. Nåde den gränsöverskridare som överskrider sina gränser.

Det kan faktiskt tyckas som om höger och vänster – om det nu i sammanhanget verkligen är rätt beteckningar på de skilda utgångspunkterna – blivit överens om att lika barn leka bäst.

Läs även: Lars Åberg: Missnöje kan man inte informera bort

Gruppidentiteter är knepiga. De kan ge skydd, det går att gömma sig i dem, men man kan också kvävas eller tvingas stå till svars för sådant man inte vill försvara. De bidrar till en fyrkantig världsbild. Storskalig identitetspolitik kan bli ett dödligt hot mot hela folkgrupper. Terrorister hävdar ofta att de försvarar en hotad identitet.

Det är klart att frågan om var man hör hemma blir betydelsefull när sådant man trodde var fast förflyktigas. I Lige børn leger bedst förstärker överklassen sina reservat medan de med färre leksaker gräver efter sina rötter i tron att de där ska finna framtiden. Nu har covid-19 skyndat på rörelserna i geografin. Annars var Landskrona en av de första svenska städerna med en amerikansk utveckling; bidragstagarna samlades i centrum medan de tryggt anställda drog i väg mot utkanterna. När en friskola öppnades i en industrilokal flyttades de flesta svenskfödda eleverna dit och övergav den tidigare socialt blandade grundskolan mitt i staden.

I större städer placeras numera människor med dålig ekonomi i bostadsområden med hyror de inte själva kan betala – som Södermalm i Stockholm och Limhamns sjöstad i Malmö. Det är socialpolitik mot tidens ström, och den är inte populär bland bostadsrättsinnehavarna. Människor säger sig ofta i likhet med Robert Putnam längta tillbaka till barndomens blandning, med skolor som utgjorde ett hyfsat genomsnitt av hur omgivningen såg ut, men vill inte delta i experiment med konstruerad mångfald.

Sådana integrationsförsök kommer troligen att möta allt mindre uppskattning hos den toleranta kulturella över- och medelklassen. När den överger sin teoretiska idealism och flyttar ut till villastäderna lämnar den bakom sig en miljö med en identitet den inte längre känner igen.

Är detta något att ondgöra sig över? Man kan känna sorg eller saknad, men bör då betänka att samhällets sammanhållning, eller brist på densamma, är beroende av både fattade och uteblivna beslut bland dem med det övergripande ansvaret.

Folk gör inte alltid som de säger, de gör som de gör.

Läs även: Annika Borg: Ny lag kväser åsiktsfriheten

LARS ÅBERG

Senior reporter i Bulletin

lars@bulletin.nu