KRÖNIKA. ”Hur är det då med eliten och folket?” frågade en journalist häromåret under en konferens någonstans i Sverige. Genast spände en inflytelserik professor ögonen i honom och undrade om han förstod vad han just sagt. Att överhuvudtaget ställa eliten mot folket, upplyste professorn, det var att fiska i grumligt vatten. Sådant håller SD på med. Det hörde hemma i högerpopulistisk retorik och var inget som lämpade sig på ett seminarium. Med blicken vilande på journalisten frågade professorn om han kanske hade en annan fråga.

Man kunde höra en knappnål falla. Sedan försökte journalisten förklara sig. Han hade inte menat det på det viset – han var inte alls högerpopulist! – men försökte ändå stå på sig litet. Det stod och vägde, och blickar spelade nyfiket över lokalen. Skulle han nu hamna i kylan? Eller skulle han åter bli insläppt i värmen? Så lade professorn an ett generöst tonfall och den uppjagade skribenten kom med ännu en ursäkt. Han hade verkligen inte tänkt så … det var verkligen inte hans mening … Med alla på bättre humör kunde diskussionen fortsätta. Panel och åhörare hade också gjort en viktig politisk insikt. Att ställa eliten mot folket, det gör vi inte.

Det här är en ögonblicksbild från ett ”hemligt seminarium”, fick jag höra. Hur orden föll exakt vet jag inte, men det spelar kanske inte så stor roll. Det viktiga är att denna typ av ordväxling under senare tid blivit mycket vanlig i Sverige. Fast ordväxling är kanske en förskönande omskrivning. Snarare handlar det om en diskussion som snubblar innan den ens kommit ur startblocken: en ärlig fråga – om elit och folk – som inte bemöts generöst med en smart och trevlig förklaring eller ett motargument – utan brutalt och klumpigt slås till golvet med ad hominem – personangreppet där en journalists politiska omdöme ifrågasätts inför öppen ridå. Jaså, du pratar om elit och folk? Det trodde jag inte om dig, det trodde jag verkligen inte ...

Men är distinktionen mellan elit och folk verkligen politiskt suspekt? Är det halvfascistiskt att ens antyda att de inte alltid har samma intressen? Handlar det om en högerpopulistisk tankefigur som vi måste hålla på armlängds avstånd? Eller kan motsättningen mellan folk och elit ibland vara meningsfull, till och med viktig? Om detta bör vi säga några ord.

Slutligen måste vi återvända till den upprörde professorn. Fanns det kanske ändå goda skäl att, som han gjorde, brunstämpla journalistens fråga om folk och elit? Jo, det fanns det. Och om skälen kanske inte var den ”anti-rasism” som professorn själv så häftigt ville ge sken av - vad kunde då istället ligga bakom?

Om vi börjar med att för sakens skull ge professorn rätt, vad innebär då det? Jo, det innebär att eliten alltid är att lita på. Elitens agenda ligger också i folkets, i majoritetens och i demokratins intresse. Eliten har aldrig någon dold agenda, och de som påstår det måste vi akta oss för, eftersom de är ”högerpopulister” eller ännu värre. När Annie Lööf ser på oss med sin varma blick vet vi att allt är som det ska. Säger någon att eliten ägnar sig åt konspirationer, handlar det alltid bara om en persons mentala instabilitet. En människa i psykisk balans tar alltid eliten i försvar. Vackrare politisk idyll får man leta efter.

Men om, som professorn så allvarligt anmärkte, det är politiskt oansvarigt att ställa eliten mot folket, så blir vår bild av ”folket” kanske än mer intressant. Vi har alltsedan demokratins gryning lärt känna folket som själva grunden för demokratin. ”Folkstyre” kallas det ju också. Med professorns varningar framstår dock folket plötsligt som något hotfullt. Han har också en poäng. Det är en politisk truism att högerpopulister hela tiden använder sig av ”folket” i sin retorik, som något man hetsar mot eliten och mot andra kulturer för sin egen politiska vinnings skull. Samtidigt är det en sak att påstå detta, och en helt annan sak att upphöja detta specifika scenario till regel. 

Här närmar vi oss kärnan av professorns resonemang. Här finns inga undantag, ingen oklar verklighet som vi måste förhålla oss till. Det är en ren skrivbordsprodukt med linjal och passare. Eliten är ”alltid” att lita på; folket är ”alltid” föremål för manipulation, och så vidare. Men så är det ju inte. Ibland är eliten att lita på – ibland inte. Vi kunde lita på Erlander men inte på Ceausescu.

Men här finns fler frågor till den inflytelserike professorn. Om det nu är politiskt suspekt att alls använda sig av begrepp som elit och folk, vad ska vi då göra med alla dem som genom historien gjort just det? 

Är alla dessa ”högerpopulister”? 1956 publiceras C. W. Mills klassiker The Power Elite, enligt vilken den vanlige amerikanen manipuleras av det militär-industriella politiska komplexet. Mills var givetvis ingen högerpopulist, och i hans sociologiska analys får den ”heroiska individen” stå tillbaka för strukturer och system. I min egen avhandling – Populist Parties and the Failure of the Political Elites – The Rise of the Austrian Freedom Party – visar jag att ”rasismen” inte alls var den viktigaste orsaken till att österrikarna röstade på Jörg Haider. Det gjorde de framför allt på grund av hans kritik av den österrikiska korporatismen – den dubiösa maktfördelningen mellan socialdemokrater och de konservativa. Även De Gröna var utestängda från maktens köttgrytor. 1990 utkom Folket, det är vi! av Timothy Garton Ash – en underbar bok om ”sammetsrevolutionen” i dåvarande Tjeckoslovakien. Garton Ash är, såvitt jag förstår, en klassisk vänsterintellektuell. 

Men den kanske svåraste nöten för vår professor är att socialister alltsedan Marx och Engels alltid använt sig av distinktionen mellan elit och folk. Den är i själva verket hävstången i hela den socialistiska analysen. Historiskt sett var ”folkets representant” inte alls en slug högerkille med oljigt handslag utan en kämpande fackföreningsman som modigt stod upp mot elitens gruvägare och militär. Nu har vi istället ett vänsteretablissemang som tappert försöker knuffa begreppet högerut. När högern har makten är ”folket” vänster, och när vänstern sedan marscherar genom institutionerna och tar makten blir ”folket” höger. Det kanske inte är svårare än så.

Nyckeln till hela problematiken ligger nog inte i ideologi utan i själva etablissemanget eller, om man så vill, i elitens natur. Att ständigt måla upp eliten som trovärdig var ju historiskt något som ett konservativt etablissemang ägnade sig åt. Nu har vi en professor intimt kopplad till ett vänsteretablissemang som ägnar sig åt samma sak. När individer kan docka med makten verkar de bete sig likartat, oavsett om de är vänster eller höger. Det gemensamma klassintresset bland de lyckligt få däruppe tycks göra slarvsylta av eventuella ideologiska motsättningar.

Avslutningsvis måste vi återvända till den inflytelserike professorn. Varför angrep han en journalist som ställde en relevant fråga? För att professorn tillhörde en elit som händelsevis råkar vara vänster. Då agerar han som etablissemanget alltid gör. Han ger en reprimand åt en fattig journalist ur folkdjupet och romantiserar eliten så gott han förmår. Det kallas konservativ maktutövning. Han tar heller ingen risk. Tvärtom. Som grädde på moset på sitt folkförakt kan han även sola sig i glansen av sin ”anti-rasism”. Att hans elitism banar väg för varje form av elit, kanske även en elit med högerextrema tendenser, är naturligtvis något han måste ta med i beräkningen. Men när den egna CV:n står på spel kan han nog leva med lite stöveltramp.

TEXT: Göran Adamson 

Göran Adamson är docent i sociologi med en PhD från London School of Economics, LSE. Han har skrivit ett flertal böcker inom området politisk extremism och multikulturalism. Han bor i Amman, Jordanien.

Detta är en krönika i Bulletins nyhetsdel. De åsikter som framförs är skribentens egna.