Alla som ägnat sitt liv åt politik har nog uppfattat att många folkpartister ofta ansett sig ha lite finare åsikter än andra. Lite mer upphöjda, lite mer intellektuella. Till det har kommit en evig önskan att få samarbeta med Socialdemokraterna, att bli fullt ut accepterade av dem.  

Riktigt så har det inte blivit. Visst har de samarbetat. Men det har ofta varit på det stora partiets villkor. 

I kärnkraftsomröstningen hade de gemensam linje. Gunnar Helén träffade ekonomiska uppgörelser med S. Ola Ullsten spelade medvetet bort M och bildade egen regering med S goda minne. Ullsten var därtill drivande vid skatteuppgörelsen ”den underbara natten”, som ledde till att den andra borgerliga regeringen sprack 1981. Bengt Westerberg gjorde upp med Kjell-Olof Feldt, och så vidare. 

I löntagarfondsfrågan hade FP egna förslag. Hälften av styrelseledamöterna i privata bolag skulle utses av facket, hälften av ägarna. Per Ahlmark vägrade som arbetsmarknadsminister att byta ut Hjalmar Mehr (S) som ordförande i den utredning som beredde frågan. 

Partiets väljare har dock inte alltid varit med på noterna. Många har i grunden varit mer borgerliga, ett faktum som inte nämnvärt stört partiets olika ledningar.  

Om det exempelvis anses rätt (liberalt?) att alla kvinnor skall ut på arbetsmarknaden får politiken anpassas därefter. Så har FP/L drivit en enveten linje att så många barn i så låg ålder som möjligt obligatoriskt skall vara på förskola. Denna politik manifesterades delvis så sent som i höstas i en utredning under ledning av Lotta Edholm (L). Föräldrarna må själva ha en annan uppfattning men så långt får inte liberalismen drivas. Deras inställning och deras liv får anpassas till de högre ”liberala” uppfattningar som ledningen hyser. 

Det finns fler exempel. Statliga beslut om pappamånader är ett tydligt sådant. Men ohörsamheten gentemot väljarna har haft sitt pris. Från över 20 procent under Bertil Ohlin har det, med undantag för ett par toppar 1985 och 2002, gått stadigt neråt. I senaste valet hade partiet 5,5 procent och nu ligger det i nästan alla mätningar under riksdagsspärren på 4 procent.  

Det skall dock sägas att FP/L i många frågor intagit en strikt liberal hållning. I skattefrågan har de, trots uppgörelser med S, alltid nått bättre resultat än om S bestämt ensamma. I de flesta valfrihetsfrågor också. Men ett problem har alltid funnits där. Man har aldrig varit säker på att de inte skulle springa i väg och göra upp med någon annan.  

Efter valet 2018 trodde jag att L hade så liten fallhöjd till riksdagsspärren, att de inte rimligen skulle våga kasta sig i Socialdemokraternas famn. Och därtill nita fast MP vid makten. Men jag hade fel. Frestelsen blev för stor, självbevarelseinsikten för obetydlig och varje form av samröre med SD för skrämmande. Så nu sitter de där, och till skillnad från C, även med eget folk i regeringskansliet. 

Jan Björklunds epitafium blir sannolikt att ha fört ut partiet ur riksdagen. Själv dock lyckligt soulagerad med en av våra finaste ambassadörsposter 

Men nu har den nya partiledaren, till sist, valt att opponera gentemot ett immigrationsförslag som i mycket bär MP:s profil. Därmed har hon också satt C i kläm. De kan bli enda borgerliga parti som stöttar S och MP och, om L verkligen lämnar januariavtalet, tvingas budgetförhandla med Vänsterpartiet. Säga vad man vill, men i den sits Nyamko Sabuni har, måste erkännas att detta är inget alldeles oskickligt drag. 

Extraval kan vi glömma. Det är bara cirka 18 månader till ordinarie val. Och det är ingen önskedröm för S, att ihop med MP, gå till val för en mer generös invandringspolitik. Nej, vi får nu se en långhalning av frågan. Sedan pressar man L och, om de framhärdar, driver man igenom frågan med hjälp av Vänsterpartiet. S, MP, C och V har tillsammans ett (!) mandats majoritet i riksdagen.  

Regeringen sitter lugnt kvar. Liberalerna, internt splittrade i såväl inställningen till invandringsfrågan som samarbetet med S, går ett verkligt ödesval till mötes nästa år. 

Det här är en kolumn. De åsikter och analyser som framförs är skribentens egna.