Den italienske naturforskaren Giuseppe Acerbi reste genom Sverige i slutet på 1700-talet. Han kryddade sin reseskildring med mustiga anekdoter. På vägen till Stockholm stannade han till vid gästgiveriet i Fittja, ”en plats om vilken det inte finns mycket att berätta annat än dess dubbla mening, när namnet uttalas av utlänningar”. För att ”varna utländska resande för att uttala ortnamnet i damsällskap” beskrev han följande scen:

”Denna dubbeltydighet tjänade som ständig källa till förnöjelse för Gustav III, som ibland vid sitt bord, med mycket ljudlig stämma, frågade den utlänning som råkade närvara, vad denne ansåg om det sista stoppet innan Stockholm, det vill säga Fittja. Främlingen, ovetande om det ekivoka, svarade då kanske att platsen behagade honom, eller att han tyckte att det var ett förskräckligt ställe. Varvid kungen med obetydlig finess utbrast i skratt och – med menande blick till damerna – underströk att Herr Den-och-den hade helt rätt: Fittja är verkligen en oansenlig liten håla.” (fritt översatt ur Travels through Sweden, Finland and Lapland, to the North Cape, 1802)

Man ser sketchen framför sig. Monty Python, med Michael Palin som kungen.

I dag fyller kungen år. Nuvarande kung, alltså: Carl XVI Gustav. Han kan göra det med sällsynt vind i seglen. Han har innehaft ämbetet längre än någon annan svensk regent. Tvåan, Magnus Eriksson, satt i 44 år mellan 1319 och 1364. Med ett halvsekel av fred och frihet står Carl XVI Gustaf inskriven i historieböckerna. Och han har många år kvar att ge. Samtidigt bleknar 1900-talets ideologiska parentes bort i glömska.

Ett tecken i tiden: Förra helgen förklarade Expressens liberala ledarsida att man efter trekvarts sekel byter linje. Den slentrianmässiga republikanismen blev till slut ohållbar för redaktionen.

”Effekten blir en slags förljugenhet. Man låtsas vilja byta statsskick till republik, men ryser i själva verket vid tanken på den grå tristess som skulle omgärda presidentämbetet och de kandidater som skulle kunna bli aktuella. På Expressens ledarsida har vi löst ’dilemmat’ genom att sluta skriva i ämnet under senare år.

Men det är hög tid att sluta låtsas. Sveriges moderna form av monarki har tjänat oss väl och det finns inget skäl att byta ut den inom överskådlig tid” hette det i artikeln.

”Expressens ledarsida överger härmed kravet på att monarkin ska avskaffas” meddelade den politiska chefredaktören Anna Dahlberg.

Det pragmatiska förhållningssättet är senkommet men klokt. Motståndet mot den svenska monarkin har varit kategoriskt ointresserat av institutionens faktiska funktion. I stället har man dragit lans mot teoretiska väderkvarnar.

Till slut segrar ändå förnuftet. Hysterisk opinionsbildning står sig slätt mot en institution som fungerar i verkligheten. 

Anna Dahlbergs företrädare på Expressen PM Nilsson, i dag politisk chefredaktör för Dagens industri, har också insett det. "Det är dags för de seriösa partierna att följa med sin tid och slopa kravet på republik", skriver han. Ja, till och med Lars Stjernkvist, tidigare partisekreterare i Socialdemokraterna, stämmer in. "Dags för S att ändra sig om kungahuset", skriver han.

Den moderna monarkin ska ses som en viktig beståndsdel i den demokratiska stabiliteten. Monarkin bidrar till vår nationella suveränitet och vårt demokratiska statsskick. Det var monarkin som ledde Spanien ur fascismen på 1970-talet. Det var kung Haakon som samlade norrmännen från sin brittiska exil under den nazityska ockupationen.

Samma roll har vår monark i händelse av kris. Och när vi inte står under akuta hot bidrar monarkin till välståndet, till kulturens bevarande och till nationens utveckling.

Monarkin fungerar så tack vare sin historiska, månghundraåriga kontinuitet. Monarken representerar inte bara oss här i dag, utan också våra förfäder och deras strävan. På 1700-talet, på 1500-talet eller på 1300-talet.

Häromdagen intervjuades kungen av programledaren Kristoffer Triumf i podden Värvet. Kungen har suttit på tronen i 48 år. Han fyller 75 år. Har passerat pensionsstrecket med råge. 

Ändå jagar han upp sig av entusiasm över den svenska skogsnäringen och skogens värde som förnyelsebar resurs. Den hängivenheten kan inte köpas för pengar. 

Och utöver allt detta: de mustiga anekdoterna som finns där för all tid, så att besökare som Giuseppe Acerbi kan berätta för världen om vårt säregna folk.

Men de kanske vi kan vänta med till någon annan dag.