Förbanna inte dåren, utan den som låter dåren bestämma
Thomas Gür
Ledare
Förbanna inte dåren, utan den som låter dåren bestämma
Thomas Gür. Foto: Karl Gabor.
Thomas Gür. Foto: Karl Gabor.

Ilskan mot Miljöpartiet är förståelig men missriktad. Upprördheten bör snarare riktas mot de större politiska krafter som ger en så marginell politisk rörelse ett så stort inflytande, skriver Thomas Gür.

3 Mar 2021 05:00
Uppdaterad:
3 Mar 2021 07:57

Det är fullt förståeligt att reta sig på hur ett så litet parti, Miljöpartiet, har ett så oproportionerligt stort och skadligt inflytande i avgörande frågor i svensk politik – migration, energiproduktion och energiförsörjning.

Galenskapen framstår än tydligare när den ses utifrån och ska förklaras för en målgrupp som inte är så förtrogen med den inhemska logiken och därför inte är marinerad i den kryddsura lag som inrikespolitiken kan förvandlas till för medborgarna eller inte har avtrubbats helt av det obegripliga.

Ett exempel härpå, alltså försöket att förklara vanvettet för utomstående och därmed ställa det i blixtbelysning, återfanns nyligen (28/2) i det amerikanska affärsmagasinet Forbes under den sammanfattande och talande rubriken: Irrational Nuclear Fear Puts Sweden In Danger Of Succumbing To Stupidity

Även förklaringen om varför landet riskerar att gå under i dumhet, förtjänar att citeras på originalspråket:

“Um…members of the Swedish coalition-government, led by Sweden’s Green Party, people who get a Pavlovian gag reflex just thinking of nuclear. They want to prematurely close their entire nuclear fleet, and replace the 2 trillion kWhs with renewables and natural gas.

Their almost complete lack of the technical, environmental and operational knowledge of each of these energy sources might be understandable if it weren’t Sweden. This country has an extremely good grasp of all these issues, so it must be willful ignorance, for which we should be less forgiving.”

Notera sålunda sista stycket, om just MP:s totala okunnighet om att de tekniska, miljömässiga och operativa aspekterna av vart och ett av dessa energikällor skulle kunna vara begriplig, om det inte vore Sverige vi talade om – ett land en gång i tiden känt för sina ingenjörer och sina snilleindustrier.

Den som har följt svensk migrationspolitik under det senaste decenniet kan vittna om samma slags irrationella och okunniga agerande från MP:s sida, och att denna irrationalitet också har gjorts till regeringspolitik – såväl under regeringen Reinfeldt som under regeringen Löfven.

Inte ens att verkligheten tvingade sig på med full kraft med 10 000 asylsökande i veckan under hösten 2015, har fått MP att ändra hållning. Ty även om partiet under offentligt gråt (Åsa Romson, november 2015) tvingades till reträtt, har MP likväl fortsatt att påverka migrationspolitiken i galen riktning (gymnasieamnestin våren 2018, uppluckringen av försörjningskraven sommaren 2019, de senaste turerna i migrationspolitiska kommittén). Sedan tillkommer givetvis den sanslösa hållningen i övriga och angränsande frågor så som rättsväsen, kriminalpolitik och brottsbekämpning.

Men i grunden är ilskan mot MP missriktad. Det är ett litet parti eller snarare en sekt, med allt mindre stöd hos väljarkåren. I avgörande frågor så som just energi, migration eller kriminalpolitik har MP i sin hållning inte bara en majoritet, utan en mycket stor majoritet, av befolkningen mot sig. Och politisk dårskap som tilltalar några procent av väljarkåren kommer vi alltid att ha med oss.

Uppbragtheten bör därför och snarare riktas mot de större politiska krafter som tillåter att en så marginell politisk rörelse som MP får ett så stort inflytande. Just nu är den kraften Socialdemokraterna, som i sin vilja till makt är beredda att ge bort inte bara vad de själva som politiskt parti står för, utan som de också vet, och vet innerligt och väl, är till stor skada för landet. Och för ett decennium sedan var det Moderaterna som gjorde samma sak, då kanske inte så mycket av makthunger som av en fobisk oförmåga att hantera den politiska utveckling som hade tagit SD från ett mycket litet parti, till Sveriges riksdag på bara några val.

Moderaterna har betalat ett dyrt pris för partiledaren Reinfeldts samarbete med MP, inte minst vad gäller väljarnas förtroende till M i migrationspolitiken. Och priset för M:s närmande till MP betalar Sverige som stat fortfarande.

Den lag om fri sjukvård och fri skolgång åt utländska medborgare som inte har laglig rätt att vistas i landet, som regeringen Reinfeldt införde sommaren 2013, för att göra MP till viljes, gäller fortfarande. Även om Moderaterna själva tog avstånd från den lagen våren 2018 och numera kräver dess avskaffande. Men värre är givetvis att MP också efter valet 2014 och med sitt regeringssamarbete befäste sin ställning som migrationspolitiskt vetoparti också med Socialdemokraterna.

Cyniskt spelat på Socialdemokraternas makthunger har MP nu fått samma slags position i energipolitiken i regeringen Löfven. Även det priset kommer att betalas. Givetvis av S – men framför allt av folkhushållet.

Förbanna därför inte dåren.

Förbanna den som låter dåren bestämma så mycket.

 

Thomas Gürs kolumn publiceras varje vecka på onsdagar – årets alla veckor.