Fornäs: Allt för Ukraina – men först resten av världen
Sveriges politiker pekar mot Ukraina i tv-rutan. Samtidigt skickas tiotals miljarder till länder utan koppling till vår säkerhet. När varje krona sägs vara avgörande blir det märkligt hur många som ändå är över, skriver Samuel Fornäs i en krönika.
Det är svårt att slå på en debatt, intervju eller partiledarutfrågning utan att höra samma formulering. Ukrainas sak är vår. Hotet är existentiellt. Säkerheten står på spel. Allt måste göras.
Det låter allvarligt och beslutsamt, som om inget annat spelar roll, men budgeten avslöjar något annat. Om Ukrainas överlevnad verkligen vore Sveriges viktigaste säkerhetspolitiska fråga hade prioriteringen varit brutal i sin enkelhet och biståndet styrts om. Varje krona som inte behövdes för statens grundfunktioner hade skickats österut, precis som man gör när ett hot faktiskt behandlas som existentiellt.
Det sker inte.
I stället fortsätter biståndsmaskineriet att snurra som om inget hänt. Över en miljard till Somalia på drygt ett och ett halvt år. Nära en miljard till Afghanistan. Pengar har till och med gått till Turkiet. Miljarder till ett palestinskt område utan tydliga gränser, där en betydande del redovisas som ospecificerat. Samtidigt upprepas budskapet hemma. Ukraina först.
Det handlar inte om att dessa länder är goda eller onda. Det handlar om logik. Om ett hot verkligen avgör vår framtid kan man inte samtidigt behandla biståndet som ett globalt samvete utan adress. Då måste man välja.
Den prioriteringen uteblir.
I stället används orden ”allt vi kan” som tv-rekvisita, medan det i praktiken betyder lite av varje, lite här och lite där, och det är just den kollisionen som sticker i ögonen, säkerhetspolitisk retorik ovanpå en biståndspolitik som om världen stod stilla.
Bistånd på autopilot
Det är fullt möjligt att bistånd kan göra nytta och de flesta vill inte stänga av empatin. Men när Turkiets jämställdhet beskrivs som ett svenskt ansvarsområde trots att landet knappast saknar resurser, väcks frågan om medlen inte vore rimligare att rikta till ett land närmare oss.
Pengarna rör sig. Retoriken står still.
Det är inte cyniskt att säga det här, det är bara konsekvent, antingen är Ukrainas kamp avgörande för Sveriges säkerhet, eller så är den en stark symbol bland andra, men båda kan inte vara sanna samtidigt.
Totalt betalades över femtio miljarder kronor ut i bistånd under ett år. Regeringen talar nu om att en fjärdedel ska gå till Ukraina, om rikets säkerhet står på spel borde den siffran inte vara en förhandlingsfråga utan en självklarhet. När ord väger tungt men pengar väger lätt blir tv-rutan en predikan och budgeten kvittot.
